– Här i Jerusalem lever vi olika folkgrupper utan kontakt sinsemellan: palestinier, sekulära judar, ortodoxa, nationalreligiösa eller ultraortodoxa judar.
Så beskriver mannen som kör mig förbi Jaffaporten och murarna kring Gamla stan livet i den heliga staden. Vägen vi färdas leder söderut, mot Betlehem och Hebron. Vi passerar ultraortodoxa män i svarta rockar och bredbrättade hattar. En del av dem är trots sin starka anknytning till Jerusalem motståndare till sionismen, eftersom de ser staten Israel som kättersk.
Lyssna på artikeln:
Men det finns också en växande grupp nationalreligiösa, som klär sig i modernare snitt, som vill ha teokrati och ser skapandet av det moderna Israel som del av en gudomlig plan. De tror att det ska påskynda Messias ankomst. Deras frontfigur är finansminister Bezalel Smotrich, ledare för Nationalreligiösa partiet och en ideolog som vill ha ett stor-Israel. I årets budget vill han öka anslagen till bosättningarna kraftfullt. Och så sent som den 22 februari gjorde han klart att Israel tänker anlägga ytterligare bosättningar kring östra Jerusalem som ett direkt svar på ett terrordåd där en man dödades och åtta skadades.
Jag är på väg att träffa Tomer Persico, forskare vid Shalom Hartman-institutet i Jerusalem och expert på olika judisk-religiösa strömningar i Israel. Han är en välkänd gästskribent i israeliska tidningar och Washington Post och har en blogg på hebreiska som drar mycket trafik. Vi ses på ett café, inte så långt från den mur som Israel har byggt på den ockuperade Västbanken och som ringar in bland annat Betlehem.
Han pekar på hur Benjamin Netanyahu inför valet 2022 insåg att han behövde varje röst från ytterkantshögern för att vinna.
– Annars hade han hamnat i fängelse, säger Persico, med en hänvisning till de korruptionsåtal som Netanyahu kommer att ställas till svars för om hans regering faller. Skulle så ske väntar även utredningar om varför israeliska samhällen längs gränsen mot Gaza var så skyddslösa när Hamas och Islamiska jihad överföll dem i terrorattacken den 7 oktober.
Direkt efter ockupationen av Västbanken 1967 upprättade nationalreligiösa judiska aktivister en första bosättning intill Hebron. Men det var framför allt efter mordet på Israels förre premiärminister Yitzhak Rabin 1995, under Netanyahus första regering, som bosättningarna började expandera kraftigt. Kring östra, ockuperade Jerusalem har det anlagts stora bosättningar i form av hela stadsdelar. Mitt i arabiska stadsdelar som Silwan och Sheikh Jarrah har hårdföra ideologer etablerat nya bosättningar och tar successivt över fler fastigheter.
På Västbanken underlättas deras beslagtagande av mark av ett nytt segregerat vägnät, som skiljer bosättare från palestinier. Nya fakta på marken, som det brukar heta, försvårar förverkligandet av den tvåstatslösning som Osloavtalet från 1993 mellan Israel och PLO syftade till. Netanyahu har under hela sin politiska karriär varit motståndare till en sådan även om han en gång gett läpparnas bekännelse till en tvåstatslösning i form av en rumphuggen och demilitariserad palestinsk stat utan östra Jerusalem som sin huvudstad.
Efter valet 2022
Likud grundades 1973 som en sammanslutning av flera borgerliga partier. Leds av premiärminister Benjamin Netanyahu. Partiet utgör kärnan i den nuvarande regeringen där sju partier är representerade. Regeringen har gjort en högersväng och bland annat kritiserats för försöken att ta kontroll över domstolarna, lagförslag som anses hota rättsstaten.
Ett av de mer radikala partierna i regeringen är Otzma Yehudit (Judisk makt), som leds av bosättaren Itamar Ben-Gvir, minister för nationell säkerhet. Han har bland annat uppmärksammats för att ha hyllat Baruch Goldstein, som 1994 begick massmord på 29 palestinier i Hebron. Partiet grundades 2012.
Ett annat högerextremt parti i regeringen leds av finansministern Bezalel Smotrich och heter Nationalreligiösa partiet, även känt som Tkuma (Pånyttfödelse). Partiet grundades 2023, men Smotrich satt tidigare i Knesset för Yamina – en politisk allians av högerpartier.
Efter valet i november 2022 bildade Netanyahu den mest högerorienterade regering som Israel haft sedan staten grundades 1948. Han tog stöd av Bezalel Smotrich, ledare för Nationalreligiösa partiet, och Itamar Ben-Gvir, ledare för partiet Otzma Yehudit, som brukar översättas till Judisk makt. Den sistnämnde har tidigare dömts för rasistisk uppvigling och medlemskap i en terrorstämplad organisation. Tillsammans fick de båda genom en valallians 14 av Knessets 120 mandat. Men de är mer inflytelserika än så. Sekulära, liberala judar som jag möter i Tel Aviv hävdar att de båda högerextrema partiledarna är regeringens strateger, som driver på Netanyahu. Andra menar att premiärministern tar stöd av dem för att genomföra det han vill utan att behöva sätta sina fingeravtryck på allt.
Deras första gemensamma regeringsår 2023 blev sällsynt gynnsamt för bosättarrörelsen. Kanske till och med ett av dess bästa sedan Osloavtalet, skriver den israeliska fredsrörelsen Peace Now i en färsk rapport, Ett bra år för bosättningarna, ett dåligt år för Israel. Medan invånare i södra Israel blev massakrerade under terrordåden den 7 oktober, fortsatte expansionen av bosättningar på Västbanken, i skydd av armén. Namnkunniga regeringskritiker konstaterar sorgset på sociala medier att det i Israel ”finns tillräckligt med stridande för att erövra varje kulle på Västbanken men ingen kvar att försvara landets gränser och invånare.”
Forskaren Tomer Persico anser för sin del att Netanyahus koalition med ytterkantshögern och premiärministerns egenintresse av att sitta kvar gör att han medvetet förlänger kriget i Gaza. Netanyahu vill inte heller tala om ett Gaza styrt av den Palestinska myndigheten, PA.
– Israel går på så vis miste om möjligheten att dra sig ur Gaza och forma en regional allians med Saudiarabien, säger han apropå den process för normalisering mellan länderna som pågått en tid och som uppmuntrats av Biden-administrationen.
Peace Now beskriver hur det förra året lades fram anläggningsplaner för ett rekordstort antal nya bosättningar. Bosättarna tillfördes nya budgetmedel och fick närmast villkorslöst politiskt stöd, även när de brukade våld mot palestinier. Mot de judiska kolonier som kallas för utposter och som klassas som illegala även i Israel gjordes så gott som inga ingripanden. 2023 blev i stället utposternas bästa år sedan detta fenomen uppstod under Netanyahus första regeringsperiod 1996. Förra året uppfördes 26 nya utposter medan palestinier tvingades bort med våld från 21 byar och små samhällen.15 utposter fick status som legala.
I dag lever över 700 000 israeler i 144 bosättningar och 100 utposter på den ockuperade Västbanken, varav 220 000 i östra Jerusalem. Finansminister Smotrich lade förra våren fram en plan för att låta ytterligare en halv miljon bosättare flytta till Västbanken, eller Judéen och Samarien som han säger. Bosättningarna är ett brott mot folkrätten och ses som en krigshandling av palestinierna. Men utifrån Smotrichs synsätt är deras fortsatta expansion en ”kärnuppgift” för regeringen.
– Smotrich är en ultraortodox nationalist, det som vi kallar för chardal, vilket är en sammansmältning av två uttryck på hebreiska, säger Tomer Persico.
Han skiljer på mainstream-religiösa sionister och chardal (även transkriberat hardal).
– Vanliga religiösa sionister är ortodoxa. De ultraortodoxa däremot är vanligen inte nationalister alls, även om det börjar förändras med den unga generationen. Men chardal, de ultrareligiösa sionisterna, lägger enorm vikt vid staten. De menar att staten har en teologisk innebörd, som Guds säte på jorden.
I det avseendet följer Smotrich den förste chefsrabbinen i det brittiska mandatet Palestina, Abraham Isaac Kook (1865–1935). De flesta religiösa sionister gör inget för att förverkliga Kooks tes om att Israel ur ett religiöst perspektiv är heligt land och avgörande för Messias återkomst, framhåller Persico.
– Men de ultrareligiösa sionisterna tar det på största allvar. De försöker främja sin vision av yttersta dagen, sin messianska tro. Och det är detta som gör Smotrich så farlig, fortsätter han medan det slamrande caféet börjar fyllas med gäster framåt eftermiddagen.
– Han förkastar moderna värderingar som alla människors lika värde. Han förkastar mänskliga rättigheter. Han förkastar feminism och liberalism. Han vill förvandla Israel från en liberal demokrati till en teokrati som styrs av religiösa lagar, halacha. Det har han själv sagt.
Sionism
Den politiska sionismen grundades av österrikaren Theodor Herzl i slutet av 1800-talet, bland annat som ett svar på den framväxande nationalismen och antisemitismen. Sionism är en judisk nationalism som strävar att återförena det judiska folket efter diasporan och upprätta en judisk nationell självständighet i Israel. 1948, efter Förintelsen, utropades staten Israel – vilket förverkligade det sionistiska målet. Det finns en mängd olika synsätt på staten Israel som alla samlas under begreppet sionism. Minsta gemensamma nämnaren är rätten till ett land där judar kan leva i enlighet med sin identitet och fria från förföljelse. Inom sionismen finns olika politiska, religiösa, kulturella uppfattningar som i sin tur erbjuder olika tolkningar och förståelse av begreppet.
Israel rymmer många judisk-fundamentalistiska grupperingar.
– De kännetecknas av sitt motstånd mot moderna liberala, humanistiska och sekulära värderingar. De lämnar inget utrymme för någon tolkning av sina traditioner. I sitt sökande efter det autentiska älskar de bokstavstolkningar.
– En religiös jude måste ta religionen på allvar. De som kombinerar detta synsätt med en messiansk vision, verkar ofta för att samhället och politiken ska förändras. Mot den bakgrunden anser jag att Smotrich är en fundamentalist.
För sina bosättningsprojekt får de politisk, religiös och ekonomisk uppbackning av starka högerkristna grupper i omvärlden. Bland dem finns kristna sionister i främst USA som tror att judarnas återvändande till det heliga landet är en förutsättning för Jesus återkomst och den yttersta dagen. Den Messias som kristna väntar på är inte densamme som judarnas Messias. Enligt kristna sionister, en gren av väckelsekristna protestanter, kommer de judar som inte konverterar till kristendomen på domedagen att dö. Att judiska grupper i Israel trots det tar emot stöd från dem kan förefalla både bisarrt och svårbegripligt, om det inte ses som taktik för att påskynda konsolideringen av stor-Israel.
Åtskilliga miljoner högerkristna som vill se ett stor-Israel har fått inflytande över amerikansk politik. Kongressen krävde redan på 1990-talet en flytt av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Alla presidenter fram till Donald Trump höll emot, eftersom det försvårar en tvåstatslösning. En grundbult för en sådan är att östra Jerusalem ska bli huvudstad för en palestinsk stat. Men 2018 erkände Trump Israels annektering av östra Jerusalem genom att fullfölja sitt vallöfte om en ambassadflytt. Hans vicepresident Mike Pence agerade affischnamn för de kristna sionisternas inflytelserika lobbygrupp Christians United for Israel (CUFI). När sedan Trumps utrikesminister Mike Pompeo uttalade att USA inte ser bosättningarna som illegala, protesterade EU, men tämligen tandlöst.
När Tomer Persico ska förklara bakgrunden till Israels religiöst motiverade bosättningspolitik går han tillbaka till ockupationen 1967 av Västbanken inklusive östra Jerusalem, Gaza, den egyptiska Sinaihalvön och de syriska Golanhöjderna.
– På den tiden var mainstream-religiösa sionister messianska. De trodde att vi närmade oss yttersta dagen, att Messias snart skulle komma, att vi står inför räddningen i religiös mening. Men för att så ska kunna ske menade de att judar måste flytta till Judéen och Samarien (de bibliska namnen på Västbanken, som ofta används av det officiella Israel, reds. anm.).
– Kom ihåg att det verkliga heliga landet för dem ligger i Judéen och Samarien, där kung David levde, inte i platser som Tel Aviv.
– På 1970-talet trodde de att judars inflyttning till det heliga landet skulle förenas med Guds vilja med detta land och att alla sekulära judar skulle återgå till religionen. De hade en deterministisk syn. De såg bara en väg framåt. Med denna återförening skulle Messias ankomst påskyndas. Därför fick inte Israel dra sig tillbaka från något erövrat territorium. Det stred mot Guds plan i deras ögon.
Vad som i stället hände var att Israels erövring av territorium krockade med geopolitiska realiteter och folkrätten. Enligt internationell rätt är det förbjudet att erövra territorium med våld och att flytta sin civilbefolkning till ockuperat territorium. Israel har sökt komma runt det genom att kalla Västbanken för ”omstritt”, ett politiskt uttryck, i stället för ”ockuperat”, en juridisk term, och genom att utropa Jerusalem, inklusive de östra delarna, till sin odelade huvudstad. De syriska Golanhöjderna annekterades tidigt, något som USA erkände under Trump, och vilket övriga västvärlden bara har protesterat milt mot.
I början av 1980-talet tvingades emellertid Israel att lämna tillbaka den ockuperade Sinaihalvön, som en följd av Camp David-avtalet 1979, då Egypten som första arabiska grannland erkände Israels suveränitet. Tillbakadragandet möttes av protester från israeliska bosättare som barrikaderat sig i Yamit på norra Sinai. På 1990-talet, som en följd av Osloprocessen, drog sig den israeliska armén tillbaka från Västbankens större städer (med Hebron som undantag). År 2000 gjorde den reträtt från södra Libanon, där Israel trots sin nära 20-åriga ockupation aldrig byggde några bosättningar. Men bosättarrörelsen såg ändå ockuperat territorium i Libanon som en del av sitt heliga land, påpekar Persico.
Men själva dödsstöten för dem som bekände sig till denna messianska tro var Israels reträtt från Gaza 2005. Avvecklingen av bosättningarna där sågs om det senaste i raden av orättfärdiga återtåg. Det påverkar dagens krigföring i Gaza. Smotrich hymlar inte med att han vill ha bort palestinier från Gaza och att Israel måste återupprätta bosättningar där. Han har utmålat ett framtida Gaza där det bara ska finnas ett par hundratusen palestinier kvar, inte drygt två miljoner som i dag. I Ben-Gvirs parti Judisk makt skapade en annan minister rabalder genom att beskriva fällandet av en atombomb över Gaza som ett alternativ.
Raden av territoriella eftergifter genom åren blev ett hårt slag mot den tidiga bosättarrörelsens vision om att Messias antåg var nära förestående. Dagens mainstream-religiösa sionister tror inte längre på det.
– De hör mestadels till medelklassen, ärinte messianska utan modernt ortodoxa och står politiskt till höger. De är på många sätt liberala, feministiska och hbtq-vänliga, säger Persico.
– I synen på land är de mainstream-religiösa sionisterna givetvis för bosättningar på Västbanken, men de ser inte samma messianska betydelse i dem som förr. Bosättningarna är fortfarande en viktig del av deras identitet; att hålla liv i dem är ett av deras främsta mål. Men de tror inte att bosättningarna betyder att yttersta dagen närmar sig eller att Messias kommer.
Något som skiljer Bezalel Smotrich från en del andra ideologiskt motiverade bosättare är att han inte går upp på Tempelberget i Jerusalem, den plats där judarnas gamla tempel en gång låg och där i stället islams heliga platser, Haram al-Sharif, ligger med Klippmoskén och al-Aqsa.
– Smotrich tillhör en grupp chardal som anser att det är förbjudet för judar att beträda Tempelberget. Han följer samma linje som rabbi Kook, som menade att det är förbjudet före Messias ankomst av hänsyn till judiska renhetslagar. På så vis är Smotrich konservativ. Han tror inte att Messias ska komma snart.
Bland Israels religiösa extremhöger finns också Tempelbergsaktivisterna som hävdar judisk suveränitet över Tempelberget, vilket tänder gnistor bland troende muslimer och används i mobiliseringssyfte av Hamas. Tempelbergaktivisterna agerar i strid med sedan länge hävdad status quo, som innebär att judar får besöka Tempelberget men inte be där. Kring dessa heliga platser riskerar våldet att flamma upp igen när den islamiska fastemånaden ramadan inleds inom kort.
– De flesta judiska aktivister som går upp på Tempelberget gör det av nationalistiska skäl. Det säger de själva. De går inte dit för att be eller för att känna den gudomliga närvaron, säger Tomer Persico över sin kaffe.
– Men de mest extrema av dessa aktivister gör det av messianska skäl. De har på sätt och vis överfört hoppet om Messias ankomst från bosättningarna till Tempelberget.
Bland de extrema bosättarna märks också fyra individer som nyligen blev föremål för amerikanska sanktioner – under protester från finansminister Smotrich. Namnen på de fyra var okända även för en expert som Persico.
– Jag vet inte hur just de pekades ut. Jag skulle kunna namnge andra, mer kända aktivister, som till och med lagt ut videoklipp av sig själva och som det finns bevis mot. Men de var inte på USA:s sanktionslista.
Infrastrukturen till bosättningarna på Västbanken bidrar till att det ofta bränner till. Israels vägnät till bosättningarna går i öst-västlig riktning och korsar den gamla palestinska huvudvägen som går i nord-sydlig riktning. Det gör att exempelvis den lilla staden Huwara strax utanför Nablus hamnar mitt i korselden. I februari förra året sköts två judar ihjäl när de körde genom Huwara. Bosättare manade till hämnd via Whatsapp. Hundratals samlades och satte eld på palestiniers bilar och byggnader. Räddningstjänst hindrades från att komma fram, konstaterade CNN som gick igenom mer än 20 videor av det våldsamma händelseförloppet.
Den israeliska militärens befälhavare på Västbanken, general Herzi Halevi, kallade bosättarnas attacker för pogrom. Han konstaterade att armén inte gjort tillräckligt för att stoppa våldet. Men Smotrich darrade inte på manschetten utan krävde att Huwara skulle jämnas med marken.
Sedan Osloavtalet är Västbanken förvandlat till ett administrativt lapptäcke, Områdena A, B och C. På Område C, som omfattar 60 procent av Västbankens yta, har den israeliska bosättningspolitiken vuxit fram. På Västbanken tillämpar också Israel två juridiska system – ett för palestinier och ett för israeliska bosättare – vilket är ett skäl till att organisationer som Human Rights och Amnesty International klassar det som apartheid, en fråga som också tagits upp i Internationella domstolen för ett rådgivande utslag.
Utposterna på Område C ligger ofta högst upp på kullarna, belägna över palestinska betesmarker och byar vilka klättrar ned i dalgångarna. De aktivister som har byggt upp dem kallas på engelska för Hilltop Youth, även om många är medelålders. De skulle kunna ses som en form av grönavågare om det inte vore för att de är så våldsbenägna och inriktade på att driva bort palestinier från deras land.
– En grundidé, etos, för Hilltop Youth är att leva som på biblisk tid, eller så som de föreställer sig den, säger Tomer Persico.
Under perioden 7 oktober–12 februari dokumenterade FN-organet OCHA totalt 532 bosättarattacker på palestinier varav 50 orsakat skador eller dödsfall, 423 fall av förstörd egendom och 59 fall av skador på både människor och ägodelar.
– Varje judisk israel som vill att Israel ska ta så mycket land som möjligt på de ockuperade områdena stöder Hilltop Youth för att de är galna nog att slå sig ned på gudsförgätna platser och sätta upp sina hus där och jaga bort palestinier från området med våld, kommenterar den israeliske forskaren.
Men ligisternas våld ger ofta Israel dåliga rubriker och diplomatiska problem. Ibland tvingas staten evakuera dem från någon kulle som de intagit.
– Då riktar de i stället sitt våld mot polisen och armén, mot israeliska soldater. Så det är mycket känsligt. Mycket farligt.
På den politiska kartan över Israels extremhöger har även ledaren för Judisk makt, Itamar Ben-Gvir, en given plats. Han är minister för nationell säkerhet, i dagligt tal polisminister. Han är kahaneist eller post-kahaneist. Hans lärofader var Meir Kahane, en rabbin från USA, grundare av det anti-arabiska partiet Kach som terrorstämplades i både Israel och USA 1994. Kahane kom in i knesset på 1980-talet men blev så kontroversiell att religiösa sionister reste sig upp och tågade ut när han talade. 1988 förbjöds han att ställa upp för en ny omgång i parlamentet. Två år senare mördades han av en palestinier i New York. Han var aldrig en organisk del av den religiösa sionismen, säger Tomer Persico.
En rad grupper har ändå följt i Kahanes fotspår. En av hans supportrar var Baruch Goldstein, en amerikanskfödd läkare som 1994 sköt ned 29 bedjande palestinier inne i Patriarkernas grav i Hebron, en helig plats för både judar och muslimer. På detta blodbad svarade Hamas med rader av förödande självmordsbombningar i Israel. Ben-Gvir, dömd för bland annat medlemskap i Kach, hade ett porträtt av massmördaren Goldstein på väggen i sitt vardagsrum, tills det orsakade skandal.
– Kahanisterna betraktas som för extrema av dagens mainstream-religiösa sionister i Israel. När omvärlden anklagar dem för att vara apartheidförespråkare och rasistiska ockupanter, kan de peka på kahanisterna och säga att ”de går för långt, de är verkligen rasister”. Och det är de!
Meir Kahane såg staten Israel som sekulär till sin natur.
– Han ansåg därför att den borde upplösas och ersättas av en religiös stat, som följer religiös judisk lag, halacha. Kahane legitimerade inte staten Israel sådan den är i dag.
– Så långt sträcker sig inte Ben-Gvir. I alla fall säger han inte så. Han står närmare mainstream-religiös sionism. Han är advokat och vet exakt hur långt han kan gå i sin retorik. Men i grunden är kahane-rörelsen anti-sekulär, anti-Israel, såsom staten är idag, mycket rasistisk och fullt övertygad om att vedergällning har ett värde i sig. Om judiskt blod spills måste man ta hämnd. Kahanes efterföljare håller hämnden högt.
Något som oroar många sekulära och liberala judar är det faktum att Ben-Gvir har delat ut vapen till långt fler civila än tidigare.
– De finns inte bara på ockuperat territorium utan även inne i Israel. Han har kort sagt delat ut vapen till sina vänner, säger Tomer Persico.
Han säger sig förstå uppkomsten av frivilliga garden som patrullerar sina stadsdelar på nätterna, särskilt om de ligger nära eller i de ockuperade områdena.
– Men nu har även Ben-Gvirs anhängare börjat dyka upp med sina vapen. Ben-Gvir har delat ut dem även till människor som inte är lämpade att bära vapen, som inte svarar mot de vanliga kriterier vi har för vapeninnehav.
Utgör de ett hot mot både Israels demokrati och säkerhet?
– Definitivt. Hotet mot demokratin är lätt att se. Både Ben-Gvir och Smotrich är antidemokratiska. De vill ha en teokrati. Om Ben-Gvir kunde skulle han införa teokrati. De är också rasistiska och skulle attackera människor bara för att de är araber.
Nu har den inrikespolitiska kampen åter flyttat ut på Israels gator. Under de återkommande demonstrationerna förekommer sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Tomer Persico ser framför sig hur det ökar risken för att Ben-Gvirs folk kommer att ta till vapen.
– De han beväpnat utgör först och främst en fara för palestinska araber. Men också för israeliska demonstranter och folk i mitten eller till vänster som är emot den här regeringen.
Politiskt våld från extremhögern mot andra israeler är inte nytt för Israel. Under ett fredsmöte i Tel Aviv hösten 1995, två år efter Osloavtalet, mördades premiärminister Yitzhak Rabin av en högerextrem aktivist som aldrig har ångrat sitt dåd. Han ville förhindra Rabins strävan efter en politisk uppgörelse med PLO, med en tvåstatslösning som mål.
Ett annat uppmärksammat politiskt mord ägde rum mot en israelisk lärare och fredsaktivist, Emil Grünzweig. Han mördades under en fredsdemonstration mot kriget i Libanon 1983, när en högerextremist kastade in en handgranat i mängden.
– Nu flyter ännu fler vapen omkring. Därmed är det lättare för högextrema grupper att hota demonstranter, säger Tomer Persico.
Vem kan hålla dem kort?
– Om det blir nyval och vi får en ny regering hoppas jag att en av dess första åtgärder blir att samla in vapnen från dessa grupper och upplösa dem.
Det existentiella hotet mot Israel kommer alltså inte bara från Hamas, Hizbollah och Iran utan även inifrån?
– Ja, människor som jag sitter klämda mellan islamiska fundamentalister och judiska fundamentalister. De judiska fundamentalisterna utgör ett hot både mot demokratin och vår säkerhet.
Han utesluter inte att en ny process för en tvåstatslösning, om det blir en sådan, kan saboteras genom politiska mord, som när Goldsteins massaker på muslimer i Hebron triggade Hamas självmordsbombningar mot israeliska judar.
Extremister på respektive sida stärker varandra, kort sagt.
– För flera år sedan förklarade Bezalel Smotrich att Hamas är en tillgång, medan den palestinska myndigheten, PA, är en belastning. Han vet att han gynnas av palestinsk fundamentalism eftersom Hamas, till skillnad från PA, inte vill ha en tvåstatslösning.
Några år senare lät Netanyahu som ett eko av Smotrich.
”Den som är emot framväxten av en palestinsk stat” borde stödja överföringen av pengar från Qatar till Hamas, förklarade Netanyahu på ett internt Likudmöte 2019, enligt läckor. Denna politik, som han godkände och som ledde till överföringar av hundratals miljoner dollar, fick ett abrupt slut den 7 oktober.
Bitte Hammargren är Mellanösternanalytiker och skribent. Hon har tidigare arbetet som Mellanösternkorrespondent för Svenska Dagbladet och som analytiker på bland annat Utrikespolitiska institutet och Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
