Sensommarsolen skiner över den lantligt faluröda dansbanan i trä som ligger några mil utanför Stockholm. I en närliggande barack, med fördragna svarta gardiner, hörs musik som på ett markant sätt utgör en kontrast till den natursköna omgivningen.
Det är Sthlm NGR som repar. Punkbandet som i mitten på 1980-talet och några år framåt genom sitt namn, texter och provokativa hållning retade gallfeber på både rasister och olika ”förståsigpåare” från majoritetssamhället.
I replokalen står tre av urspungsmedlemmarna: sångaren Michael Alonzo, gitarristen Roffe ”Blondie” Dostojevskij och John ”Poppe” Schubert på bas. Bakom trummorna sitter Kosmas, kallad ”greken”, som inte ens var född när bandet startade.
Det är lite ringrostigt. Det är 31 år sedan bandet lade ned och repet är det andra sedan de bestämde sig för att göra några återföreningsspelningar. De har en dryg månad på sig innan det i början av oktober är dags att kliva upp på scenen. Sex spelningar är inbokade.
Roffe inleder låten Sieg Heil, hämtad från bandets andra fullängdare från 1986, Den vita apan. Alonzo tar ton med omisskännlig energi.
”För Sverige i tiden. Lyssna noga nu gastarbeiter. För arbete ger frihet. Säg har du någonsin hört det förut? Och ett land ett folk är det, det ni saknar? Örnen har landat! Sverige vakna! ”, sjunger Alonzo.
Han landar i refrängen: ”Reagera nu, du får inte tveka. Hör du inte hur ropen ekar? Sieg Heil, Sieg Heil, Sieg Heil, Sieg Heil, Sweden”.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #3-2025
Hösten 1995 kom första numret av Expo ut. Tidningen startades av en grupp engagerade unga journalister i en tid där det rasistiska våldet präglade gatumiljön och samhället, men också i en tid där det fanns en bred uppslutning och konsensus kring att rasism och rasistiskt våld var något att aktivt motverka. Till exempel gick i princip samtliga partiledare i riksdagen 1992 i spetsen under ett fackeltåg mot rasism. På omslaget syns Stieg Larsson fota VAM i Göteborg 1995 och i det här numret tittar vi både bakåt och framåt. ...
När vi träffas hemma i hans lägenhet i Stockholm berättar Alonzo att låten skrevs som ett svar på en växande rasism som oroade honom.
– Vi såg Sverige som ett skenheligt land med ett folk som ansåg sig vara bäst i världen. Vi kände att vi genomskådat det där och ville berätta sanningen. Sieg Heil var en varning: Ser ni inte vad som är på väg att hända? Då tyckte vi att vi tog i, men det kanske vi inte gjorde – kan man tycka nu, säger han.
Michael alonzo var åren 1979 till -82 sångare i KSMB, förortsbandet som tillsammans med Ebba Grön i mångt och mycket kom att personifiera den första generationen av svensk punk.
Efter KSMB var han trött på turnerandet och startade en pizzeria i Sundbyberg. En återkommande kund var Roffe. Det ena ledde till det andra och 1984 började de repa ihop tillsammans med bland annat Michael Alonzos bror Totte.
– Jag var vid den här tiden intresserad av vad rasism egentligen är. Vi döpte oss först till Invandrarna. Men när jag läste en artikel i en fransk tidning, som drevs av en redaktion bestående av endast svarta, där ”neger” beskrevs som en social konstruktion, så föreslog jag namnet Stockholms negrer.
Alonzo resonerade utifrån att det i Sverige, som då hade få svarta medborgare, så var det ”dom”, invandrarna, som hade den sociala rollen ”negrer”. Men nu känner han att det är en utgångspunkt som inte längre håller.
– Det som hänt är att de som skulle känna samhörighet istället känner sig kränkta. Avsikten var att provocera de som inte förstod vad vi pratade om. Inte de som är utsatta, säger Alonzo om varför de inför återföreningen har ändrat bandnamnet.
Det blev Sthlm NGR efter diskussioner fram och tillbaka. Han är dock inte helt säker om det nya namnet är så bra, men det var där de landade till slut.
Bandet skivdebuterade 1985, med två singlar och debutplattan Brutal disciplin. Precis som på uppföljaren adresserades den svenska rasismen i flera av låtarna.
Titlar som Jag är en vit neger, Död åt alla, Fy fan svenska flicka, Negerbollar av stål, Den vita apan, En negerleksak och Knark é gott rörde upp känslor. Den sistnämnda fick Konsum, som vid den här tiden sålde skivor, att stoppa all försäljning.
Att Konsum vägrade sälja skivorna irriterade Alonzo. Han kallar beslutet genant och kan än i dag inte förstå varför endast de drabbades. Alonzo tycker det är extra irriterande att det var just Konsum och Kooperativa förbundet som tog beslutet.
– Det berörde mig jävligt illa, det här är ju arbetarrörelsen! Fattar de ingenting liksom? Nu vänder de oss ryggen. Min morfar och mormor var ju socialdemokrater. Så det var inte kul, säger Alonzo, som i dag själv är aktiv i Socialdemokraterna.
Avsikten var att provocera de som inte förstod vad vi pratade om. Inte de som är utsatta
Även delar av dem som var sprungna ur proggrörelsen vände bandet ryggen, berättar Alonzo. Kontaktnätet sa nej till bandet – ett kontaktnät grundat i mitten av 1970-talet bestående av flera oberoende musik- och kulturhus runt om i landet som utgjorde en viktig scen för många band inte minst inom punken.
Även musikkritikerna och journalisterna behandlade bandet som paria menar Alonzo.
– Vi ville provocera, men samtidigt är det lite bittert att inte ens de vi trodde skulle fatta vad vi säger gjorde det. Musikjournalister som hyllat Sex Pistols och som hyllade amerikanska band som beskrev rasismen där, de fattade plötsligt ingenting när vi gjorde det.
Motståndet mot bandet kom inte oväntat även från rasister och den högerextrema miljön. På bandets spelningar hände det att nazistiska skinnskallar dök upp och ställde till bråk. Men enligt Alonzo slutade det aldrig med att de avbröt ett gig.
Diskussionen kring bandet tog ordentlig fart efter att SVT:s ungdomsprogram Södra Station i oktober 1986 sänt en halvtimmes lång dokumentär om bandet.
I dokumentären använder sig Alonzo av rasisternas retorik och vänder på deras sätt att resonera. Han säger bland annat:
”Det är vårt land. Och svenskarna de, jag menar, det är klart de får bo här, de får bo här också. Jag har ingenting emot dom, bara de inte försöker ge sig på oss, bara de inte försöker beblanda sig för mycket med oss, va? De får vara som de är, de har sin kultur. Javisst, skitbra käka eran jävla surströmming, det är helt okej. Men inte i min port. Vi är invandrare i Sverige, vi lever med invandrare och ju mer vi lever tillsammans, ju mindre vi slipper ha svenskarna i närheten, ju bättre mår vi.”
Många rasister kände sig träffade och såg det som ”hets mot svenskar”. Hatet skulle komma att fortgå även efter bandet upphört, inte minst när Alonzo då inom civildepartementets ramar fortsatte att driva ett antirasistiskt arbete och ofta syntes i debatten.
I tidningen Ung Front 1987, en ungdomstidning som endast kom ut med ett nummer och som var kopplad till Sverigepartiet, Sverigedemokraternas föregångare, framgår det att en person inom partiet anmält bandet och dokumentären till Justitie-
kanslern, Radionämnden och Diskrimineringsombudsmannen. Utan framgång ska tilläggas.
Skribenten beskriver sin upplevelse av att ha sett programmet:
”’Död åt alla blonda jävla vikingar, fy fan vad jag hatar er'. Stockholms negrers vokalist vrålade ut sitt hat och i en intervju i samma program sades bland annat: 'jävla svenskjävlar, flytta på er, vi bor här också. Blonda vackra blåögda jävla kräk.’ Hatet kändes så äkta, att man nästan ville flytta på sig ifrån den soffa man satt i, för att ge plats åt dessa påträngande folkslag.”
I samma tidning pushas det paradoxalt nog för nazistband som Skrewdriver och Brutal Attack och läsarna erbjuds köpa Ultima Thules debutskiva, EP:n Sverige, Sverige fosterland.
Alonzo lyfter att rasisternas måltavlor förändrats sen han växte upp. Han som har italienskt påbrå från sin pappas sida betraktas knappt som ”invandrare” längre – men så har det inte alltid varit. Då var italienarna, grekerna, spanjorerna och andra i fokus för rasisterna.
– Jag har ju hört folk kalla min pappa för tattare. Nu fattar ju ingen det. För nu är det så här: Vad då italienare? Det är väl för fan ingenting. Och det stämmer ju nu. Då var det inte så.
Pappans erfarenheter av att växa upp som krigsbarn och komma till Sverige har påverkat Alonzo mycket. Han berättar att vissa av hans låttexter är som ihopklippta collage av det som det pratades om runt köksbordet. Samtidigt förhöll de sig olika till tillståndet i Sverige.
– Han gick alltid med mössan i hand på något sätt — bockade tackade och var tacksam. Jag blev förbannad. Nu var han kanske inte så mesig som jag tyckte då. Men jag tyckte det när jag växte upp. Vad fan ber du om ursäkt för?
En ung Alonzo tänkte inte be om ursäkt: ”Fan, dra åt helvete! Jag är född här. Det är mitt land.” blev devisen. Via sin idol, boxaren Mohammed Ali, trillar Alonzo över den amerikanska medborgarrättskämpen och grundaren av Nation of Islam, Malcolm X.
– Jag tror faktiskt kanske att hela inställningen i texterna och bandets attityd bottnar i Malcolm X självbiografi. Sen åkte jag ju över till New York och besökte Nation of Islam. Det var ju en blandad upplevelse. De var ju både jävligt intressanta att prata med och jävligt fientliga, säger Alonzo.
I Malcolm X såg han en person som inte bad om ursäkt, som var stolt och vägrade att acceptera en offerroll. De religiösa bitarna var inget han fastnade för.
Bland artister och musikerkollegor som korsade Alonzos väg uttrycktes det misstro mot att han inspirerades av Malcolm X, som de såg som en rasist mot vita.
Efter alla missförstånd, beskyllningar och hat som drabbade bandet under de aktiva åren så kom det i maj en upprättelse från ett något oväntat håll — akademin.
Hela inställningen i texterna och bandets attityd bottnar i Malcolm X självbiografi
Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap och föreståndare för IMS - Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola, ägnade vid ett symposium med rubriken Musik och politik från Thatcher till Berlinmurens fall sin medverkan åt att analysera Stockholms negrer.
– Mitt bidrag handlade om Stockholms negrer och att bandet är det första exemplet i svensk populärkultur som har inhemsk rasism i fokus. Rasism hade tidigare varit ett inslag men då mer generellt och ofta med en blick utåt, som till exempel den så kallade ANC-galan 1985, säger han.
Sorgenfrei kommer framöver att utveckla sina tankar och sätta in bandet och deras två första LP-skivor i ett social- och idéhistoriskt sammanhang, vilket kommer att presenteras som en del av en antologi. För Alonzo och de andra i bandet är det här en revansch gentemot alla som motarbetat dem.
– Jag blir jättestolt. Det kändes faktiskt väldigt starkt som en upprättelse. Äntligen fattar ni liksom, efter 30 år eller vad fan det är, säger Alonzo.
Beslutet att återförenas togs innan och har inget med symposiet att göra – det är mer personligt. Alonzo berättar att efter hans bror gick bort så var det inte en fråga som kändes aktuell. Men efter att Alonzo själv fick en sjukdomsdiagnos för några år sen började han omvärdera sitt liv – även om faran blåste över.
Han kände att det var dags att ta tag i saker han skjutit på. I den vevan kom bandet upp för diskussion. Planen är att under oktober göra spelningarna och sedan lägga ned verksamheten igen. Musikaliskt är såväl Alonzo som basisten Poppe sedan flera år en del av att åter göra musik som KSMB. Men även om Sthlm NGR blir en kort återförening så känns den viktig för honom.
– Jag tror att det handlar om att inte skämmas för det vi har gjort. Återta sin egen historia lite grann.
Samtidigt, bandet som ville provocera fortsätter att ses som kontroversiellt och spelställena på den kommande turnén har redan fått ta emot klagomål.
– Det är tråkigt att de inte förstår vad vi står för. Men det kanske man får ta. Vi är stolta att få revanschera. En revansch mot alla de som förbjöd oss att spela och sälja våra skivor. Vi är tillbaka. Skinnbulorna som brukade slåss på våra konserter har fått kostym och sitter i regeringsunderlaget. Och det är dags för oss att sticka pinnen i getingboet än en gång.
