Ständig fiende

Under snart 90 års tid har den egyptiska islamistgruppen Muslimska brödraskapets företrädare gäckat regeringar, förbjudits, mördats och bjudits in i den politiska värmen. Deras ideologi, strategiska vägval och allianser har haft stor inverkan på både radikala våldsamma islamistgrupper och moderata islamister.

När organisationen kommer på tal i Europa är det ofta som sinnebilden för en lömsk islamistgrupp. För dem som försöker förstå sig på hur organisationen fungerar är det inte lätt. Den har alltid varit sällsynt flexibel och pragmatisk. Ändå har vissa principer alltid funnits där. Muslimska brödraskapets långsiktiga mål är att omforma Egypten till ett samhälle styrt av vad man anser vara islamiska principer. Men där finns också en antisemitism som löper som en röd tråd genom organisationens brokiga historia.

Allt började med Hasan al-Banna. När det osmanska kalifatet avskaffades 1924 befarade han liksom andra att den västinspirerade moderniseringen i Turkiet som föranlett kalifatets fall skulle smitta av sig på Egypten. Och det skulle i al-Bannas värld ske på bekostnad av islam.

1928 bildade den då 22-årige Hasan al-Banna Muslimska brödraskapet. Organisationen byggde upp vårdcentraler, skolor och erbjöd ett alternativt välfärdsskydd. En gräsrotsrörelse med målet att reformera Egypten till en islamisk stat.

Under slutet av 1930-talet tog de steget ut i den internationella politiken. Under det palestinska upproret mellan 1936 och 1939 bistod organisationen de palestinska nationalisterna. Och de fick allierade på kuppen. Under början av 1940-talet tog organisationen emot ekonomiskt stöd från Nazityskland, och många medlemmar i brödraskapet visade öppet stöd för nazisternas propaganda. Med en öppen kanal till den europeiska antisemitismens epicentrum lades nu grunden för den antisemitism som sedan dess präglat organisationen.

Som vid det arab-israeliska kriget i slutet av 1940-talet, då Muslimska brödraskapet skickade frivilliga för att bekämpa staten Israels bildande. Efter kriget anklagade de egyptiska judar för att ha underminerat den arabiska kampen. Samtidigt erbjöd antisemitismen en förklaring till nederlaget i kriget. Judarna styr de internationella aktörerna genom att kontrollera internationella finanser, samtidigt som de genom infiltration hade fått USA och andra länder att springa deras ärenden, menade organisationen.

Muslimska brödraskapets fick snabbt ökat inflytande. 1948 förbjöd den egyptiske kungen Farouk organisationen, som gick under jorden. I december samma år mördades landets premiärminister Mahmoud el Nokrashy av en medlem i Muslimska brödraskapet. Al-Banna fördömde dådet, men dödades själv året därpå i ett mord som antas ha beordrats av den egyptiske kungen.

Muslimska brödraskapet allierade sig med den upproriske generalen Gammal Abdel Nasser. 1952 störtade han den egyptiska monarkin med hjälp av medlemmar ur Muslimska brödraskapet, som nu hoppades att Nasser skulle införa ett styre som byggde på de islamiska principerna. Istället anklagade han Muslimska brödraskapet för ett attentat riktat mot honom. Organisationen förbjöds återigen. Tusentals medlemmar arresterades, torterades och dömdes till långa fängelsestraff.

En av dem var Sayyid Qutb, en tidigare lärare som under början på 1950-talet var redaktör för Muslimska brödraskapets veckotidning. Han hade åren innan rest och arbetat i USA och upptäckt en värld han kom att avsky. Väst var framtidslöst, omoraliskt, byggt på materialism, rasism och kapitalism.

Sayyid Qutb blev Muslimska brödraskapets viktigaste ideolog. Han menade att muslimer inte behöver se sig om efter kapitalism och socialism, eftersom att Gud redan gett dem den perfekta vägledningen.

Qutb ansåg att världen befann sig i samma typ av förfall och okunskap, ”jahiliyah”, som före profeten Muhammed. Han ville återgå till vad han uppfattade som det rena islam genom att totalt omforma staten. Koranen, sharia och den profetiska traditionen skulle vara rättesnören i alla aspekter av människors liv. De som inte höll med avfärdade Qutb som gudsförnekare. Även muslimer. De blev en kufr – otrogen – i Qutbs ögon.

Redan 1950 hade Qutb pekat ut judarna som en fiende. I boken Vår kamp mot judarna menar han att islam alltid motarbetats av judendomen.

När Qutb 1964 sammanfattade sina idéer i sin mest betydande bok Milestones byggde han vidare på resonemanget:

”Världsjudendomens syfte är att utplåna alla gränser, särskilt gränserna som skapats av tro och religion, så att judarna kan penetrera världspolitiken och därmed vara fria att ägna sig åt sina onda planer. På toppen av listan över deras aktiviteter ligger ocker, med målet att mänsklighetens samlade resurser ska hamna i händerna på judiska finansiella institutioner som springer deras ärenden.”

Ett år efter att Milestones kom ut arresterades Qutb igen. Han dömdes till döden för att ha planerat att mörda den egyptiska presidenten.

Efter Nassers död 1970 tog Anwar Sadat över makten i Egypten. Under hans ledning bjöds Muslimska brödraskapet tillbaka in i den politiska värmen.

Organisationen tog avstånd från våld efter ett krav från Sadat. Men det tog inte lång tid innan de återigen gick i opposition mot regeringen.

1978 slöt Sadat fred med Israel i det så kallade Camp David-avtalet. Muslimska brödraskapet såg det som ett svek mot palestiniernas och arabernas kamp. Men det räckte inte för organisationens radikala falang som menade att ledningen anpassat sig för mycket till presidentens krav.

Den interna kritiken ledde till splittring. En av utbrytarna var Egyptiska Islamiska Jihad, som 1981 mördade presidenten Anwar Sadat. En av de ledande medlemmarna var Ayman al-Zawahiri.

Al-Zawahiri såg sig som en förvaltare av Qutbs idéer, bland annat tog han med sig synen på judar som en fiende. 2001 slogs Egyptiska Islamiska Jihad ihop med al-Qaida. Efter Usama bin Ladins död tog Zawahiri över styret av al-Qaida och leder den ökända terrorgruppen än idag.

Splittringen illustrerar flera avgörande skillnader mellan Muslimska brödraskapet och de våldsamma radikala islamisterna. Men antisemitismen fortsätter leva i båda lägren.

92-årige Yusuf al-Qardawi är numera en av Muslimska brödraskapets ledande ideologer. Han har försökt etablera en ideologisk skiljelinje mellan organisationen och den radikala islamismen. Han försvarar Hamas – som grundades av Muslimska brödraskapet – och deras martyroperationer. I det fallet handlar det enligt al-Qardawi om ett försvar av islam och ett muslimskt land. Men han fördömer grupper som al-Qaida och Islamiska staten eftersom deras attentat utgör en offensiv krigföring även utanför muslimska länder.

Al-Qardawi har under åren stått bakom flera antisemitiska uttalanden. I ett program sänt av mediebolaget al­Jazeera sade han blandat att Hitler satte judarna på plats.

”Detta var ett gudomligt straff. Och nästa gång kommer det med Guds hjälp ske av oss.”

2003 predikade Qardawi i Stockholms moské. Då uttryckte han sitt stöd för Hamas attacker.

Under Hussein Mubaraks tid vid makten bjöds Muslimska brödraskapet återigen tillbaka in i värmen. Han byggde upp en allians med vad han ansåg vara organisationens moderata delar.

2011 avgick Mubarak efter massiva protester. I det maktvakuum som uppstod bildade Muslimska brödraskapet ett nytt parti, Frihets- och rättvisepartiet. Partiet skulle spegla en till synes moderat islamism. De lovade bland annat en fredlig existens med Israel och lika rättigheter för minoriteter. 2012 vann partiets kandidat Mohammad Mursi det egyptiska presidentvalet. Men inget tydde på att han lämnat antisemitismen bakom sig. Bara två år innan valet hade han kallat ”sionister” för ”blodsugare och ättlingar till apor och grisar”.

Knappt ett år senare avsattes Mursi i en militärkupp, som ett resultat av omfattande folkliga protester.

Brödraskapet anhängare svarade med egna demonstrationer och att ockupera flera torg i Kairo. När den egyptiska militären gick till attack dödades hundratals demonstranter. Särskilt blodigt blev det på Rabaa al-Adawiya-torget då hundratals personer dödades och tusentals skadades när polis och militär med våld försökte få bort demonstranterna.

Motståndarna till militärens maktövertagande, och särskilt de som stödde Muslimska brödraskapet, kom efter massakern att använda sig av Rabia-tecknet för att visa sin solidaritet med de demonstranter som stöttat Muhammed Mursi.

Tecknet – fyra uppsträckta fingrar – hänvisade till massakern på Rabaa al-Adawiya-torget och kan användas för att visa sitt stöd för Muslimska brödraskapets islamism, även om det inte är det egentliga syftet.

Muslimska brödraskapet är stukat. Nu försöker de radikala islamisterna fylla tomrummet. Bland annat har Islamska staten etablerat sig i landet. Hur framtiden ser ut är omöjligt att säga. En sak verkar säker. Antisemitismen hos både Muslimska brödraskapet och dess radikala och våldsamma konkurrenter kommer att leva vidare.