Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

För en vecka sedan, klockan 12.00, samlades vi på Expo i vårt stora mötesrum för en tyst minut. En minut för att hedra offren för massakern på Risbergska i Örebro. Kompakt tystnad. Jag tittade ut genom ett av fönstren. Där ute låg ett grått och kallt Stockholm. Vid Riksarkivets flaggstänger, några hundra meter från vårt kontor, slokade en flagga på halv stång.

När tystnaden gick över i varsamt mummel sa en av mina kollegor det många av oss nog hade tänkt. Man hade velat vara någonstans med mycket folk. Ute på stan, där upplevelsen av att allt för en stund stod still blivit starkare. För det är så man så gärna vill att det ska vara. Att det ska vara som statsministern sa i sitt tal till nationen. Att vi alla bär sorgen tillsammans med de drabbade.

Men så är det inte. Alla sörjer inte.

I Förra veckan rapporterade vi om hur offren i Örebro hånas och gärningsmannen hyllas i Samnytts kommentarsfält. I en av många kommentarer skriver en person: ”Muslimerna har invaderat Sverige. En svensk vill försvara sitt land. Vad är problemet?”

En typisk kommentar. Avhumaniseringen, föreställningen om att det pågår ett folkutbyte, idéen om att Sverige är ockuperat av muslimer. Alla de febriga fantasier som radikalhögern tjatar om leder till den typen av slutsatser. Deras anhängare programmeras till att inte känna empati.

Det är en extrem form av politiserad rasism, som hämtar näring från en källa av rasistiskt färgad fientlighet och fördomar gentemot mot muslimer och personer som uppfattas som icke-vita. Det är i denna opinion som SD hämtar sitt stöd, och det är den opinionen som flera andra partier försökt appellera till under de senaste åren.

Det har förändrat perspektiven kring invandring – och personer som kan uppfattas som invandrare. Tidigare var utgångspunkten att invandringen till Sverige i grunden var något positivt, men som också innebär olika typer av utmaningar. I dag är utgångspunkten att invandringen är något negativt. Som om den regleras hårdare, tyglas och disciplineras i bästa fall kan leda till något positivt.

Det märks om inte annat i den mediala berättelsen om massakern i Örebro. Gärningsmannen gick till attack mot ett utbildningscentrum fyllt av SFI- och Komvuxstudenter. Han sköt ekande skott rakt in i den svenska integrationspolitikens hjärtmuskulatur. En plats för drömmar och omstartade liv, i ett anspråkslöst funktionellt enplanskomplex i gult tegel. Många av studenterna som har de där skolkorridorerna som sin vardag klumpas ofta, av såväl politiska partier som tyckare, ihop till en stereotyp och problematisk samhällsgrupp. De vill inte in samhället, de blir kriminella, de hatar Sverige. De är rent av här för att tränga undan ”riktiga” svenskar. De måste stoppas från att komma hit. De måste ut ur landet.

Men den senaste veckan har det svenska majoritetssamhället för ovanlighetens skull sett dem beskrivas med värdighet. Som de människor de var. Bland offren fanns Ali Mohammed Jafari, 31, från Afghanistan. Han pluggade på Risbergska och skulle bli lokalvårdare för att försörja sin familj med fru och två barn. Där fanns Elsa Teklay som flyttat till Sverige från Eritrea. Hon fick jobb inom skola och omsorg, och läste till undersköterska på Campus Risbergska. På morgonen lämnade hon sina fyra barn på förskola och skola. Det var sista gången barnen såg sin mamma i livet. Tvåbarnspappan Bassam Al Sheleh, 48, kom till Sverige från Syrien. Han arbetade med att baka bröd och laga mat, ofta på morgonen innan han gick till svenskkurserna på SFI. ”Han kämpade verkligen för att lära sig språket och hade planer för framtiden, säger Bassams arbetskamrat i en intervju till Expressen.

I en nyhetsartikel från minnesgudstjänsten dagen efter massakern på Risbergska rapporterade ETC om ett spontant möte mellan Magdalena Andersson och Pari Bergstrand. Pari tog oppositionsledarens hand och bad henne: ”Prata positivt om oss invandrare”. Pari berättar för ETC att hon bott i Sverige i stora delar av sitt liv, studerat och arbetat som förskolelärare och specialpedagog. ”Men jag har aldrig betraktats som en hel människa, utan alltid som invandrare. Både på mina arbetsplatser och vården till exempel. Men vi gör en massa gott i vårt land. Vi hör till”, säger hon till ETC.

Vi hör till.

Så enkelt borde det vara. Men det är just där det skaver. För om vi ska vara ärliga. Hör alla verkligen till?

Om man hör till, ska då inte ens perspektiv räknas och ges legitimitet i debatten. Många vittnar om samma sak om Pari. Även om vi inte vet motivet till massakern har valet av offer väckt rädsla och gamla minnen till liv. Har det att göra med rasism? Kommer det fler attacker? Eller som någon sa strax efter dådet i en intervju i Arbetsvärlden: ”De senaste åren har saker förändrats. Vi blir måltavlor, inte bara för rasistiska grupper utan av själva systemet. Snälla, stoppa denna galenskap. Vi är inte siffror. Vi är människor med känslor.”

Statsministern har i sina uttalande varit noga med att visa respekt för känslan av utsatthet. Det är en miniminivå på vad man kan förvänta sig av en person i hans ställning.

Annat är det med hans partner Jimmie Åkesson. Under onsdagskvällen stod han i Aktuellt-studion. Där fick han kommentera Expos avslöjande om hatet i Samnytts kommentarsfält. Inte orimligt. Sajten drivs ju trots allt av en profilerad SD-politiker, Kent Ekeroth. Åkesson hävdade att han inte hade något med saken att göra. Vi kan ju leka med tanken att det fanns en stor alternativ nyhetssajt till vänster som drevs av en profilerad politiker från Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Och att den sajten hade ett kommentarsfält där det spreds uppmaningar till mord och hyllningar av massakrer. Då hade nog inte Åkesson haft samma tillbakalutade och obrydda inställning. En oppositionspolitiker reagerade och har polisanmält kommentarerna efter Expos granskning. Men när det gäller Jimmie Åkesson och hans eget parti är det som att de inte behöver ta ansvar för något över huvud taget.

Jimmie fick också frågan om hur han såg på den oro som uttryckts efter Örebromassakern.

Oron och misstänksamheten. Den berodde inte på vad människor upplevt. Den har enligt Åkesson inget att göra med att en person mördat tio personer, de flesta med bakgrund i Mellanöstern, i den dödligaste masskjutningen i landets historia. Det som gör människor rädda är, enligt Åkesson, att Magdalena Andersson och ”vänstermedia” spekulerar i motiven.

Men det är inte att spekulera i motiv att skildra och kanalisera den oro som finns. Rädslan kom med den terror som spreds i Risbergskas korridorer.

Åkesson sa det själv, i ett försök att byta samtalsämne, att många är rädda i Sverige. Rädda för gängskjutningar, för att attackeras i sina hem eller för att gå ut. Så den rädslan räknas alltså. Den ska tas på allvar. När icke-vita och personer som invandrat tycker och känner, då är det inte äkta. De är manipulerade av etablissemanget. De ska inte tas på allvar.

Det är ett finstilt sätt att säga: De hör inte till.

Texten publicerades först i Daniel Poohls nyhetsbrev. Med det får du lästips, analys och fördjupning direkt i din inkorg. Prenumerera kostnadsfritt så hjälper vi dig att ha koll på det senaste i vårt bevakningsområde.