Att leva i Trumps ”gyllene tidsålder”

Efter att i nästan ett decennium ha granskat och rapporterat om den amerikanska och internationella extremhögern var det inget i den nya administrationens drakoniska och auktoritära sätt att styra som överraskade. Men vad jag inte var beredd på var hur det skulle kännas att leva igenom det.

För amerikaner med minsta uns av samvete var 2025 ett fasansfullt år. I Washington, D.C., där jag bor och arbetar, inledde vi året med att några av landets rikaste människor samlades i glittrande balsalar i innerstan för att fira Donald Trumps återkomst till makten och starten på hans utlovade ”gyllene tidsålder”. Vi avslutade det med kringströvande grupper av federal polis och immigrationsmyndigheter som trakasserade, skrämde och ibland till och med fick människor att försvinna från våra gator.

Under sommaren, strax utanför Rock Creek Park – ett rekreationsområde som löper genom stadens hjärta med vandrings- och cykelleder – satte någon upp en stor handgjord skylt som varnade för att tjänstemän från ICE, Immigration and Customs Enforcement, patrullerade området. En kväll i början av november fick jag se vad de menade. När jag promenerade i parkens utkant, i ett bostadsområde, såg jag en klunga bilar som blockerade en del av vägen nära en av parkens ingångar. När jag kom närmare såg jag en polis hålla i ett barn som inte verkade vara mer än ett eller två år gammalt, medan han spelade upp färgglada videor på spanska på sin mobil. Barnets förälder syntes inte till, men jag hade sett flera bilar – alla omärkta men uppenbart tillhörande rättsväsendet – köra iväg när jag närmade mig platsen.

När jag tog upp min telefon för att filma händelsen vände sig en av poliserna, iförd mask, mot mig och sa:
”Använd hashtaggen ’rapist’ när du lägger upp videon.”

Menade han att barnets förälder var anklagad för våldtäkt? Eller syftade han på administrationens egna slagord kring deportationer? Jag frågade inte, men det var tydligt att agenterna stördes av att bli observerade. När barnets övriga familj anlände lämnade agenterna platsen – men inte innan en av dem, iklädd en svart balaklava som dolde ansiktet, tog upp sin telefon och började filma oss som stod kvar för att bevittna hans och kollegornas agerande.

Agenterna hatar när man filmar dem. När jag gick hem hoppades jag i min frustration att åtminstone en av dem fortfarande var arg över att vi hade varit där och sett.

För mig och mina kollegor i USA som arbetar med att bevaka extremhögern har de senaste tolv månaderna känts som en bisarr, dystopisk feberdröm. Konstigheterna – i brist på bättre ord – har sträckt sig långt bortom arbetsplatsen. I maj fick min familj veta att min mammas bok hade plockats bort från den amerikanska flottans skola, Naval Academy, efter att Trump-administrationen beslutat att rensa biblioteket från böcker som ansågs främja mångfald, jämlikhet och inkludering. Min mamma är nyligen pensionerad professor i statsvetenskap och boken handlade om genusaspekter på välfärdspolitiken.

Därefter tillbringade jag sommaren och hösten med att se ICE-agenter kidnappa mina grannar. En rasistisk, ultra-sionistisk grupp som jag rapporterat om på grund av deras roll i administrationens försök att deportera propalestinska studentaktivister skickade hotfulla meddelanden om min pappa till mig efter att jag kontaktat dem för en kommentar i anslutning till granskningen.

Vi som bevakar extremism kunde se allt detta komma. Många av oss hade ägnat ett decennium – eller mer – åt att varna för att den extrema och marginaliserade del av högern, som ser USA:s förändrade demografi som ett existentiellt hot, hade fått nya och mäktiga allierade inom teknik, politik och näringsliv. Vi visste att för varje extremist vi identifierade inom polis, militär, statsförvaltning, regering, bakom politiska kampanjer och medier fanns det fler som låg lågt och väntade. Vid det här laget har de i princip erkänt det själva. När journalisten Amanda Moore avslöjade att den andra programledaren för högerextremisten Richard Spencers podd, Luke Meyer, samtidigt hade en ansvarsposition i organiseringen av Trumps presidentkampanj 2024, sa Meyer till henne:
”Som hydran – du kan hugga av mitt huvud och hålla upp det för världen att se, men två till kommer tyst att dyka upp och arbeta i skuggorna.”

Andra extremister har upprepat liknande budskap. Nick Fuentes är en högerextrem opinionsbildare som kallat Adolf Hitler ”cool” och hans rasistiska anhängare kallar sig ”groypers”. I mitten av oktober sa Fuentes i sitt kvällsprogram att hans anhängare finns överallt i det amerikanska samhället.

”Det finns groypers på Harvard. Det finns groypers på alla Ivy League-universitet. Jag har pratat med dem allihop. Det finns groypers i regeringen. Det finns groypers i varje departement. Varje myndighet. Okej?”, sa Fuentes.

I vilken utsträckning dessa påståenden stämmer råder det delade meningar om. Men om Trumps andra administrations första år har lärt oss något, så är det att skyddsvallarna har monterats bort – och extremisterna vet om det. Trump gjorde detta tydligt redan sin första dag på posten, när han skrev under ett beslut om att benåda eller mildra straffen för över 1 600 personer som deltagit i stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021.

Läs även

Expo guidar: Ett år med Trump

Inskränkningar av demokratin och minoriteters rättigheter.

Och på den här fronten har Trump fortsatt leverera. Sedan installationen har hans administration serverat extremisterna ett smörgåsbord av segrar. Han har monterat ned medborgerliga rättigheter och hotat rätten till medborgarskap vid födseln. Han har ifrågasatt flyktingstatusen för tusentals icke-vita immigranter, samtidigt som han erbjudit amnesti till vita sydafrikaner så att de ska kunna ”undvika folkmord”. Hans utrikesdepartement har inrättat ett kontor för ”återvandring”, ett begrepp med djupt rotade kopplingar till de rasistiska fantasierna hos europeiska nynazister som Martin Sellner. Han har stämplat flera vänsterorienterade militanta grupper som utländska terroristorganisationer och lagt grunden för att slå mot ett brett spektrum av politiska motståndare. Kommunikationsanställda vid Vita huset, departementet för inrikes säkerhet, arbetsmarknadsdepartementet och andra federala myndigheter sprider i sociala medier administrationens världsbild och politiska åtgärder som memes och slagord som hämtade ur vit makt-miljöer.

Men inget har hetsat extremisterna mer än Trumps armé av maskerade immigrationsagenter som, till synes utan konsekvens, terroriserar vänsterlutande städer över hela landet. När en ICE-agent vid namn Jonathan Ross första veckan i januari sköt ihjäl en 37-årig mamma i Minnesota firade till och med nynazistiska grupper som hatar poliser.

När Trumps första år tillbaka vid makten nu går mot sitt slut är det lätt att känna förtvivlan. Inget av detta — de elva personer som skjutits av agenter från ICE eller gränspolis sedan september eller de närmare 40 som dött i ICE-förvar, hoten mot USA:s allierade i Europa, nedmonteringen av landets redan begränsade och trasiga välfärdssystem, för att bara nämna några av fasorna – borde ha fått ske. Och människor runt om i landet har också gått samman för att säga Nej. Under de senaste dagarna har demonstranter och lokalsamhällen i Minnesota rest sig för att försvara sig mot de 3 000 ICE-agenter som har skickats till Tvillingstäderna Minneapolis-Saint Paul. Trots att Trump gång på gång hotat att sätta in militären för att slå ned protesterna har demonstranter trotsat den bitande vinterkylan för markera mot ICE.

När jag såg filmer från Minneapolis kunde jag inte låta bli att tänka på delar av min egen familj – hälften av dem kommer från delstaten. I en video förklarade en äldre kvinna varför hon hade anslutit sig till en protest i norra Minneapolis, där mycket av ICE:s verksamhet varit koncentrerad. Hennes tonfall påminde kusligt mycket om min farfar, som arbetat som landsortskirurg i norra Minnesota. Han var liberal hela sitt liv, och hade inget till övers för oförskämdhet. Han brukade säga att man svär när man inte har något bättre att säga.

Kvinnan är samlad men också märkbart indignerad när hon pratar med reportern. ”Som jag sa till ICE-folket där uppe – det här är första gången jag verkligen har känt hat”, ”Jag hatar det de gör. Jag hatar dem för att de gör det.”

Hon har en poäng. Efter ett år där USA:s ledare gång på gång misslyckats med att sätta emot Trump, var kvinnans värdiga motstånd första gången på länge jag kände mig inspirerad.

Hannah Gais är en del av Expos internationella korrespondentnätverk, baserad i Washington D.C., USA. Hon är journalist och researcher med fokus på radikalhögern och arbetar som analytiker och researcher på medborgarrättsorganisationen Southern Poverty Law Center.

Översättning: Anna Fröjd