Kan Heberleins tillnyktrande inspirera fler?

”Jag märkte ju väldigt snabbt att om jag skrev en text som kunde tolkas som kritik mot islam, då klirrade det till i telefonen. Men om jag skrev en längre resonerande text om moraliskt ansvar, då var det inte så mycket pengar som kom in. Det perverterar diskussionen och korrumperar naturligtvis om man är beroende av de pengarna, för man förstår ju ganska snabbt vad som ger pengar.”

Citatet kommer från Dagens Nyheters intervju med Ann Heberlein – tidigare ansedd och väletablerad skribent och lektor i etik vid Lunds universitet – med anledning av hennes bok Fallet.

Ann Heberlein var, i alla fall för mig, tidigare mest känd som en skribent som genom att använda sina egna erfarenheter nyanserade det allmänna samtalet om psykisk ohälsa. Jag beundrade hennes mod – att som kvinna vara öppen med en diagnos som bipolaritet i en tid där kvinnor i högre utsträckning än män fortfarande kan avfärdas som känslostyrda och irrationella. Hon lyckades och hade patos i debatten.

Men efter att ha börjat skriva negativt om invandring, islam och om våldtäkter som kulturellt betingade grumlades hennes status. Hon förlorade uppdrag. Ann Heberleins egen förklaring till ”fallet” är vad hon i DN benämner som ”cancel culture”. Hon menar att de förlorade inkomsterna gjorde henne beroende av ”tvivelaktiga beundrare”.

Men Ann Heberlein är inte ensam om sin radikalisering. Jag tror att många av oss känner någon som gjort en liknande resa.

Min bild är att det oftast börjar med ilska. En ilska som väcks av att kanske vara den enda i sitt sammanhang som tycker något avvikande, som förklarar problemen på ett annat sätt än det gängse. Initialt bär vi våra avvikande åsikter med stolthet men för vissa, som för Ann Heberlein, övergår stoltheten till en ilska och en känsla av att vara missförstådd. Faktum är att de flesta av oss mår bättre av medhåll än mothugg.

Det verkar sammankopplat med upplevelsen av att vara en ”sanningssägare”, sammankopplat med priset, det obekväma, i att tycka något avvikande. När sanningsanspråket blir viktigare än samtalet kan radikaliseringen gå fort. För även om du är ensam i din omgivning med en uppfattning så är du sällan först. Kliver du utanför hittar du snart nya sammanhang och välkomnas in i en ny sorts bubbla. Lika likriktad som den du lämnat. Men radikalare, mindre nyanserad och mer förhärdad.

Därför är Ann Heberleins berättelse intressant. Återigen använder hon sin egen erfarenhet för att belysa ett samhällsproblem, återigen talar hon för personer i utanförskap eller kanske snarare i en ofrivillig gemenskap. Jag tror att det är många som låtit sig dras med och som nu har svårt att hitta tillbaka – till relationerna med sina barn, till tidigare kollegor och till den egna självrespekten. Jag hoppas faktiskt att Ann Heberlein, även om hon säger att hon inte ångrar vad hon skrivit, kan inspirera fler att återigen reflektera över vilken anständighet ett offentligt samtal kräver.

Anna Fröjd är chefredaktör på Expo. Texten är hämtad ur #3 2021 av tidskriften Expo, i butik den 28/9.

Anna Fröjd