Vad händer i SD när vapenstriden lagt sig?

Under veckan har ett storbråk i Sverigedemokraterna rasat inför öppen ridå. Efter ett partistyrelsemöte i måndags meddelade partitoppen Richard Jomshof att han lämnar sitt uppdrag som ordförande i justitieutskottet i protest mot att hans eget parti kommit överens med regeringen om att skärpa vapenlagen. SD är omskakat och för första gången på allvar hamnar Jimmie Åkesson i skottgluggen för omfattande kritik från såväl partiet som dess sympatisörer.

Hur ska man förstå den här konflikten?

Det som nu sker bör förstås utifrån tre utgångspunkter. En som handlar om själva sakfrågan, en mer principiell och en som berör makt och intern positionering i partiet.

Sakfrågan, om att skärpa vapenlagen och begränsa tillgången till bland annat det halvautomatiska vapnet AR-15 och en utvidgad lämplighetsprövning, ska inte underskattas i ett parti som SD. Partiet vill gärna positionera sig som ”jägarnas parti” och det finns gott om partiföreträdare som ofta och glatt poserar med vapen i sociala medier.

Bland SD:s väljare finns det också flera som snarare vill se en ökad tillgång till vapen – en opinionsundersökning av Novus i början av året visade att mer än var fjärde SD-väljare vill ha ett skjutvapen hemma för att försvara sig.

Men det som sker handlar också om hur partiet fattat beslutet och på vilka grunder. Richard Jomshof har kritiserat partiet för att ha fattat beslutet i affekt och alltför förhastat – och i såväl partiet som bland väljare och sympatisörer har det under längre tid byggts upp en allt större frustration över SD:s kompromisser och förhandlingar med regeringen. Den här bägaren har fyllts på under en längre tid och nu kom droppen som fick den att rinna över. 

En tredje sak som också bör tas med i analysen är att SD är ett parti fyllt av intriger, interna konflikter och maktpositionering. Det är ingen slump att det är två personer i den innersta kretsen i partiet – Henrik Vinge, vice partiordförande, och Gustav Gellerbrant, chef för Sverigedemokraternas samordningskansli i Regeringskansliet – som fått löpa gatlopp i media och som får klä skott för den interna kritiken.

Det har under en längre tid funnits en frustration att dessa två och några till i partiet fattar i stort sett alla beslut, ofta över huvudet på andra i riksdagsgruppen, inklusive Richard Jomshof. Att Jimmie Åkesson ser Henrik Vinge som en påläggskalv, rent av en kronprins, ses långt ifrån positivt av alla i den sverigedemokratiska rörelsen. 

Hur stor är krisen för SD?

Den är stor. Det är inte första gången som det stormar i och omkring SD men det finns ytterligare ett lager den här gången då tunga partiföreträdare som Richard Jomshof och Tobias Andersson med flera väljer en offentligt strid där Jimmie Åkesson så tydligt hamnar på motsatt sida.

Partiet har alltid varit skickliga på att låta Jimmie Åkesson komma undan konflikter och interna strider, nu placeras han i konfliktens epicentrum. Att man dessutom ser lokala företrädare i SD offentligt gå ut i media med kritik av partiledaren och att det enligt uppgifter i media tisslas och tasslas i partiet om att Åkesson nu kan ha gjort sitt som partiledare har vi aldrig tidigare sett.

Men stödet för Jimmie Åkesson är fortsatt starkt och kompakt i breda lager av den sverigedemokratiska rörelsen. Uppslutningen för Åkesson som partiledare kommer att bestå. Jag tror dessutom att Jimmie Åkesson har rätt i att de flesta väljarna, även SD:s, ställer sig bakom regeringen och SD:s beslut i själva sakfrågan.

Möjligen kommer detta snarare stärka förtroendet för Åkesson bland exempelvis moderata väljare, men samtidigt riva upp sår bland det egna partiets mest hängivna sympatisörer. 

Hur har andra delar av ytterhögern förhållit sig till det som nu händer i SD? 

Uppslutningen för Richard Jomshofs ställningstagande är omfattande. I breda lager av ytterhögerns mediekanaler hyllas Jomshof som en idealist som inte viker ner sig i kompromisser gentemot regeringen och dess partier.

Samtidigt framställs Henrik Vinge, som i det offentliga är den partiföreträdare som tydligast försvarat beslutet att skärpa vapenlagen, som en vindflöjel som återigen viker ner sig i Tidösamarbetet och som inställsamt ställer sig vid Jimmie Åkessons sida.

Jimmie Åkessons hyllades närmast unisont av stora delar av ytterhögern efter sina utspel och legitimering av de högextrema idéerna om ett pågående ”folkutbyte” i början av sommaren 2024. Samtidigt finns det en frustration över att SD:s inflytande över regeringens politik är alltför urvattnat och inte ger önskat resultat. Kraften och trycket i försvaret av Jomshof mot Åkesson och andra partitoppar de senaste dagarna bör ses i ljuset av detta.

Det är också värt att ha i åtanke att det i de mer extrema delarna av ytterhögern finns en utpräglad våldsromantik och en uppfattning om att vi är i eller närmar oss ett annalkande raskrig. Det är tankar som präglar såväl den rasideologiska extremhögern som i delar av den sverigedemokratiska rörelsen, vilket inte minst blev synligt i Expos senaste granskning av Samnytts kommentarsfält.

Nationen måste i deras värld försvaras och skyddas med alla till buds stående medel, inklusive med vapen i hand. Att då SD agerar för att försvåra tillgång till vapen i detta ”krig” ses som ett svek och förräderi.

Vad händer nu med Richard Jomshof?

Oklart. Det vi vet är att han lämnar sin post som ordförande i justitieutskottet men sitter kvar i riksdagen. Hans tonalitet och aktivitet på X lär eskalera än mer. Han har stärkt sitt stöd och sina aktier i ytterhögerns högljudda kommentarsfält och bland de mest hängivna sympatisörerna. Det blir intressant att följa om Jomshof använder veckans avhopp från ordförandeposten och bråket med Åkesson och övriga delar av partitoppen för att än mer bygga sin egen plattform internt i paritet.

Bild 1 av 2

Richard Jomshof kan genom att distansera sig från partiledningen kratta manegen inför en eventuell partiledarstrid, skriver Niclas Nilsson. Foto: Expo

Bild 2 av 2

SD har velat profilera sig som ”jägarnas parti” och Tobias Andersson har sedan sitt intåg i riksdagen varit en profil för partiet i de frågorna. Foto: Marc Femenia/Expo

Genom att distansera sig från partiledningen – visa upp sin idealism och avsaknad av kompromissvilja kan han kratta manegen och bygga en position för en kommande partiledarstrid. Det återstår att se. Men tanken slog mig när jag såg hans agerande. Det kändes inte som något han gjorde på volley och i affekt, utan övervägt och kalkylerat.

Vad kan vi väntas oss framöver i SD? Kommer sprickan som synliggjorts i veckan bestå?

Enligt såväl Tobias Andersson som Richard Jomshof lever frågan allt jämnt i partiet och enligt dessa två finns det fler i SD:s riksdagsgrupp som också är starkt kritiska.

Vågar dessa personer stå för sin sak i en kommande omröstning i riksdagens kammare och rentav rösta emot partiet och regeringens förslag? I så fall kommer vi svart på vitt kunna se hur starka de interna falangerna är.

I höst väntar SD:s landsdagar och sedan stundar partiets listsättning inför kommun, region och riksdagsval – om det då sker en mobilisering mot nuvarande partiledning är jag tveksam till men det återstår att se och hålla ögonen öppna inför.

Det vi kan slå fast och som konflikten under veckan blottlagt är att det finns en påtaglig intern frustration över hur partiet hanteras såväl internt, som hur de agerar i sin roll som stödparti till regeringen.

Partiet och Jimmie Åkesson kommer nu att behöva visa på politiska framgångar och bevisa för gräsrötterna att man inte kompromissar och slipar ner sina kanter alltför mycket i relation till Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna.

Niclas Nilsson är researcher och utbildare på Expo.

Niclas Nilsson