Tesak

Maksim Martsinkevitj började redan som tonåring röra sig i våldsamma högerextrema skinskallekretsar. I början på 00-talet var han en tid ledare för Moskvaavdelningen för det nazistiska Folkets nationella parti.

Sin karriär som propagandist inledde han 2005, när han grundade gruppen Format-18. Verksamheten bestod i att producera videor av våldsamma övergrepp, vanligtvis utförda i grupp, för att sedan sprida materialet online. Vissa filmer var iscensatta men många var dokumentära och våldet riktade sig då främst mot hemlösa, Kaukasier och arbetsmigranter från de forna sovjetrepublikerna i Centralasien.

Något som särskilde Format-18:s propagandafilmer och bidrog till deras popularitet inom rörelsen, var att de var relativt välproducerade, med inslag av musik och sadistisk humor.

Aktioner och propaganda inspirerar till gatuvåld

Under samma period, på andra halvan 00-talet, nådde det nazistiska gatuvåldet i Ryssland sin kulmen. Även om det saknas säkra siffror så uppskattas att hundratals människor mördades i den typen av övergrepp som dokumenterades och propagerades av Format-18. Format-18:s status var sådan att högerextrema ungdomsgäng runtom i landet började utföra och filma övergrepp i hopp om att de skulle publiceras på deras sajt.

Vid den här tiden började Maksim Martsinkevitj även samarbeta med de dåvarande ledarna för Rysslands då största högerextrema gruppering, Nationalsocialistisk sällskap (NSO), Dmitrij Rumjantsev och Sergej Korotkich.

År 2007 blev Maksim Martsinkevitj även känd för den bredare allmänheten, när han tillsammans med ett drygt dussintal medlemmar ur Format-18 och NSO trängde sig in på en bar i Moskva och avbröt ett panelsamtal med bland andra Aleksej Navalnyj. På plats ledde han sina följeslagare i att göra Hitlerhälsningar och ropa ”Sieg Heil”, vilket i Ryssland är straffbart. Han greps kort därefter och dömdes till tre års fängelse.

Känd för jakt på homosexuella

Åter på fri fot grundade Maksim Martsinkevitj 2011 en organisation vid namn Restrukt. Hans verksamhet svängde nu alltmer in på ”försvaret av traditionella värderingar”, det vill säga förföljelser av hbtq-personer. 2012 lanserade han video-projektet ”Occupy Pedophilaj”. Projektnamnet är en ironisk referens till en rysk protestaktion mot regimens valfusk, som i sin tur lånade namnet från den globala Occupy-rörelsen.

Occupy Pedophilaj kan liknas vid en blandning av Format-18:s tidigare våldsfilmer och det populära amerikanska reality-programmet ”To Catch a Predator”. Det gick ut på att via dejtingsidor lura homosexuella män på dejter, för att sedan kidnappa, misshandla och förnedra offren, ibland i flera timmar. Övergreppen filmades och publicerades online.

Medan projektnamnet ger sken av att man skulle förfölja just pedofiler, är det oklart huruvida offren ens hade någon tydlig uppfattning om åldern på den påhittade partnern de trodde att de skulle möta. I många fall var offren själva relativt unga. Martsinkevitj projekt låg rätt i tiden i Ryssland där diskussionen om ”traditionella värderingar” blev alltmer tongivande. Och även i den allmänna debatten likställdes homosexualitet med pedofili. Maksim Martsinkevitjs verksamhet låg i linje med den rådande politiska trenden i landet och 2013 blev han inbjuden att delta i ett debattprogram på statsägda tv-kanalen Första Kanalen, i egenskap av ”medborgaraktivist”.

En tidig nazist-inluerare

För Maksim Martsinkevitj blev Occupy Pedophilaj en stor succé, som finansierades bland annat genom donationer från fans som betalade för att delta i hans ”pedofilsafaris”. Hans rörelse Restrukt lanserade även motsvarande projekt med andra personer som offer, prostituerade, informellt bosatta migranter och personer som langade droger och alkohol. Även dessa inspirerade andra inom och utanför den organiserade extremhögern att utföra liknande aktioner.

Maksim Martsinkevitj utvecklades vid den här tiden till en sorts tidig högerextrem influerare. Han tog betalt för seminarier på livsstilsämnen som hälsa och dejting, gjorde reklam för kosttillskott och lanserade ett pyramidspel under namnet TesakMoney.

Döms för rashat och utreds för mord

Efter en husrannsakan flydde Maksim Martsinkevitj i november 2013 först till Ukraina och sedan till Kuba. Därifrån blev han 2014 utlämnad till Ryssland och dömdes till flera års fängelse för uppvigling till rashat och hot om våld. Senare följde andra domar för bland annat rån, huliganism och vållande till kroppsskada.

2020 började myndigheterna förhöra honom i samband med utredningar kring ett antal mord. Maksim Martsinkevitj vittnade, enligt egen utsago under tortyr, mot flera gamla kamrater. Den 16 september 2020 hittades han död i en häktescell. Myndigheterna fastslog att han hade tagit livet av sig, men i högerextrema kretsar är många övertygade om att han blev mördad. Hundratals anhängare närvarade när han begravdes på en kyrkogård i Moskva.

Misstankarna kring hans inblandning i morden klarades aldrig upp på grund av Martsinkevitjs död.

Med egna ord

”Vi är rasister. Rasism är kärlek till sin egen ras, inget mer inget mindre. Jag ser inget dåligt i det. Vi måste bara stå upp stolt och säga ’vi är arier’, och helt enkelt slakta alla niggers, kineser, judar och svartskallar, slakta de tills inga finns kvar. Vi kommer döda mycket folk, eftersom endast 7% av världsbefolkningen är vita.”
– Maksim Martsinkevitj, intervjuad i dokumentären Russia's Racists från 2004, Journeyman Pictures.

”Ingen frågar ’hur kunde du döda den stackars lilla råttungen, den har ju inte gjort något’. Vadå inte gjort något? Den kommer att växa upp, så varför inte döda den när den ännu är liten?”
– Maksim Martsinkevitj kommenterar ett rasistiskt mord på en nioårig flicka i dokumentären Russia's Racists från 2004.

”Det som jag tycker mest om med att se på det här är att jag började denna trend med att spela in sådana videor. Det här är mitt yrke nu: propaganda. Någon kommer att se det här, känna ’det här är snyggt, det här vill jag också göra’, och går sedan och knivhugger någon.”
– Maksim Martsinkevitj intervjuad 2007 gällande Format-18:s propagandafilmer i dokumentären From Russia with hate (2011), CurrentTV.