Åsiktskorridorens kritiker talar extremhögerns språk

Tjatet om åsiktskorridoren är tillbaka. I en ledare i veckan slog Expressens Ann-Charlotte Marteus fast att åsiktskorridoren är reell. I ett svar till Dagens Nyheters Malin Ullgren antydde hon att försvararna av "tysthetslinjen" vill ha självcensur. Allt som kan gynna rasisterna ska tystas ner. Om det är sant eller inte spelar ingen roll.

Vi har hört det förr: Skällsordet "rasist" ska ha tystat sanningen om invandringen. "Sanningssägarna" ska ha straffats ut från debatten och därför har vi fått de samhällsproblem som vi har.

Precis så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverigedemokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser.

De som pratar på om åsiktskorridoren vägrar gå med på att de talar extremhögerns språk. Varje gång någon påtalar den retoriska förskjutningen så ropar de om åsiktsförbud. Det är en märklig logik när de som sitter på makten att formulera idéer och politik låtsas som att de inte får det.

Kanske är just användandet av begreppet "åsiktskorridoren" det mest talande exemplet på hur denna förskjutning fungerar.

Det började med en tes. Ett intressant men dåligt underbyggt resonemang från statsvetaren Henrik Oscarsson. Det finns enligt Oscarsson relativt starka opinioner bland befolkningen som inte kommer till uttryck i det offentliga samtalet. Och om de yttras så möts de med kraftfulla protester.

Åsiktskorridoren är helt enkelt "den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd", enligt Oscarsson.

Han radar upp flera exempel:

Sex av tio tycker att det är ett bra förslag att stärka djurens rätt.
En av fem tycker bra om förslaget att införa dödsstraff för mord.
Fyra av tio anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar.

I korthet politiska frågor som väcker mycket känslor.

Vad som menas med offentliga samtalet reder han inte ut. Talar vi om ledarsidor, twitter eller vinklingar på nyhetsplats? Eller alltihop och hur mäter vi i så fall hur hur mycket utrymme olika ståndpunkter får?

Hur som helst är det en intressant diskussion. Hur speglar det offentliga samtalet befolkningens attityder i olika frågor? Går det ens att garantera någon slags rättvis fördelning? Ska ledarsidor släppa in åsikter de inte delar för att väga upp den skeva fördelningen?

Men den diskussionen fick vi inte. Åsiktskorridoren kom istället att uteslutande handla om migration och integration. I den högerextrema världen gjordes begreppet om till en beskrivning av "pk-elitens" påstådda mörkläggning av invandringens konsekvenser.

Och sedan följde flera etablerade opinionsbildare samma mönster.

När Göteborgs Postens nytillträdde chef för ledarsidan, Alice Teodorescu, förra året slog fast sin linje var rubriken: Jag vill riva åsiktskorridoren.

Skulle GP:s ledarsida profilera sig som djurens vänner? Skulle dödsstraffet upp till diskussion? Nej, det handlade såklart om migration och integration.

Så har det fortsatt. Men de som sa att de vill ha en öppen debatt har knappast levt upp till de stora orden.

2014 kom nyheten om att tre av fyra svenskar oroar sig för en ökad rasism. Vad gjorde åsiktskorridorens utbrytare då. De förklarade att det inte fanns någon rasism att tala om egentligen. Och de mest radikala antirasisterna, som ville prata om rasismens strukturer, avfärdades. Det var de som var de verkliga rasisterna.

Åsiktskorridorens utbrytare levererade en dagsfärsk diagnos av antirasisternas mentala tillstånd, för att citera Oscarsson.

Någon sorts hederlighet skulle man ju kunna önska från de som framställer sig som den fria debattens försvarare.

Det är förstås för mycket att önska. För de som talar om åsiktskorridoren är inte ute efter att lyfta på locket i känsliga frågor. De verkar bara vilja kunna driva sin linje utan att få mothugg.

De som talar om att vi behöver nyansera debatten är själv skyldiga till att förvandla en tes om det offentliga samtalets tillstånd till ett vapen för att trycka undan sina motståndare.

Den som oroar sig över debattens förskjutning sägs driva en "tysthetslinje", de vill ha "självcensur" och bryr sig inte ens om vad som är sant eller inte.

Vad är den typen av anklagelser om inte exakt det åsiktskorridoren en gång i tiden beskrevs som. Det är lockande att säga att åsiktskorridorens kritiker har förvandlats till dess ivrigaste försvarare. Men det verkliga problemet är större än så.

I många år har extremhögerns främsta argumentet mot sina motståndare varit att de mörkar sanningen. Att de är en del av pk:s propagandamaskineri.

Nu tas retoriken efter av etablerade röster i debatten. Problemet är inte att vi har en debatt om migration och integration. Det är att debatten till så stor del förs utifrån extremhögerns berättelse om Sverige.

Om vi ska ha begreppet åsiktskorridoren till något så är det som studieobjekt i hur det offentliga samtalet i allt större grad förs med ett språk som är sammanvävt med extremhögerns idégods.

Det betyder inte att det är förbjudet. Bara att det är farligt.

Daniel Poohl

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer