Behövs verkligen Expo?

Den fråga som därmed måste besvaras är om de valt att agera på rätt sätt eller, för att uttrycka frågan mer dramatiskt, är det verkligen nödvändigt och ens lönt att ge ut en tidning som huvudsakligen ägnar sig åt att bevaka och diskutera ämnet fascism?

Svaret inte helt okomplicerat.

I Sverige, liksom i övriga Europa, har begreppet fascism de senste 50 åren kommit att få en närmast mytologisk klang. För en europé född efter 1945 är fascismens konkreta innebörd alltför ofta inte mer verklig än Djingis Khans härjningar eller legenden om kung Arthur. I bästa fall är fascismen synonymt med gryniga journalfilmer där en mustashprydd clownartad man - inte helt olik Charlie Chaplin – uppträder inför en tusenhövdad publik av unga, blonda och uniformerade pojkar och flickor i mitt eget hemland.

Hur pedagogisk skolundervisningen än är, är det självfallet svårt att ta en sådan journalfilm på allvar och omedelbart upptäcka parallellerna till vår tid.

Nazister är därmed mer gångbara som spöken, än som de effektiva byråkrater som med maskinmässig precision likviderade sex miljoner judar knappt 100 mil från Stockholm för bara några decennier sedan. Inom en överskådlig framtid kommer dessutom, rent mänskligt, de sista överlevande vittnena från nazitiden att gå ur historien.

Då – åren närmast efter krigsslutet – var fascismen krossad och politiskt demoniserad i anständiga människors ögon. Man trodde på allvar att dess inflytande för evigt omöjliggjorts. På senare år har dock fascismen gjort något av en närmast makalös comeback; i Frankrike får Jean-Marie le Pen regelbundet 15-20 procent av rösterna, i Tyskland marscherar en ny generation gatuhuliganer, och i Italien nosar Mussolinis gamla parti på regeringsmakten.

För medborgarna i dessa länder finns bitvis stora praktiska svårigheter att se den historiska kontinuiteten, att sätta likhetstecken mellan en elegant och verserad Le Pen och de gryniga journalfilmerna med Hitler.

Till det yttre har fascismen fått ett ansikte i form av isolerade sekter bestående av hakkorsprydda ligister med rakat huvud. Något större hot mot demokratin tycks de inte utgöra.

Jag kan inte med självklar säkerhet uttala mig om stämningarna i Sverige, men i Europa finns idag ett (bitvis yrvaket) behov att finna en formel att hejda fascismens framsteg. Det vanliga, när motstånd mot fascism aktualiseras, är en period av politisk förvirring. Ofta bidrar myndigheterna i olika länder till denna förvirring helt enkelt därför att de inte vet hur de ska hantera situationen, men samtidigt måste framstå som resoluta och handlingskraftiga i sina väljaren ögon. De identifierar facismen med just de små isolerade sekterna av ligister (mot vilka de oförbehållslöst kan utlova skoningslös kamp) och blun-dar för den politiska styrkan hos en le Pen eller Schönhüber.

Personligen tror jag att det demokratiska samhället gör sig skyldigt till en grov felbedömning om det avfärdar fascismen som ett aktuellt hot. Hitler är förvisso död. Han kommer inte att återvända till den politiska arenan (alldeles oavsett de magiska besvärjelser och hakkorsromantik som dagens nynazister ägnar sig åt). Exakt hur fascismen kommer att se ut i framtiden vet ingen, men den kommer absolut inte att vara ett enkelt identifierbart eko från det förflutna. Tvärtom; den fascistiska rörelsen idag är en mogen och strömlinjeformad rörelse som anpassat sig till 1990-talets politiska verklighet.

Dagens fascister är inte mindre brutala än sina ideologiska föregångare, men de har lärt sig av sina misstag och kommer att hålla det urskiljbara våldet på en acceptabel nivå som inte provo-cerar omvärlden till alltför dramatiska fördömanden.

Dagens fascister har även lärt sig nödvändigheten av politisk flexibilitet och ”deniability”. Därmed kommer det ideologiska ledarskapet inte att delta i eller uppmuntra gatuvåld, mordbränder i flyktingförläggningar eller skänd-ningar av judiska kyrkogårdar – allt sådant kommer de med varm hand att överlåta till gatuhuliganerna i akt och mening att kunna förneka sitt ansvar och (vid lämpliga tillfällen) lämna ett läpparnas avståndstagande. För det demokratiska samhället gäller det att kunna genomskåda denna fasad.

Men fascismen idag är bitvis svår att identifiera. Kampen sker inte vid Normandiska stränder eller på Stalingrads slätter. Den sker precis här, på våra egna gator och torg, i våra samhällen, institutioner och representantskap. Det i särklass viktigaste frontavsnittet går idag på våra skolor, på fritidsgårdar och andra ställen där ungdomar samlas.

Detta är en kamp som handlar om att vinna ungdomars hjärtan, och därmed en kamp som fordrar att samhället mobiliseras på alla nivåer; i parlamentariska och politiska församlingar, i gräsrotsorganisationer, i fackföreningar och lärarorganisationer, i massmedia, bland social- och rättsvårdande instanser och i sport- och fritidsgrupper - kort sagt där det finns demokrati.

Det är i detta sammanhang en tidning som Expo spelar en avgörande roll som informatör, guide och kartritare till fascismens politiska landskap – ett verktyg som förser antifascistiska krafter med den ideologiska ammunition som kampen kräver. Det är en viktig uppgift.

Därmed har vi besvarat den inledande frågan om nödvändigheten att ge ut en tidning som ägnar sig åt att bevaka och diskutera ämnet fascism.

I de flesta länder i Europa finns redan sådana journaler etablerade. I Storbritannien finns den ansedda månadstidningen Searchlight; i Tyskland dess systertidning Antifa InfoBlatt; i Frank-rike den utmärkta Reflex, bara för att nämna några av de bäst kända titlarna.

I Sverige har en sådan specialtidskrift lyst med sin frånvaro i flera år. Det är hög tid – inte minst sedan ni faktiskt valt att på gott och ont ansluta er till EU – att även svenskarna börjar ta del i den debatt som redan bedrivs med intensitet i övriga Europa. Det är därför med största tillfredställelse som jag välkomnar tidskriften Expo.

Michael Schmidt/Expo
Berlin 1995
© Expo 1995
(Expo nr 1 - 1995)
----
Under tre år infiltrerade filmaren Michael Schmidt nynazistiska grupper i Tyskland. Resultatet blev den prisbelönta filmen Wahrheit Macht Frei (med TV1) och boken Nynazismens Ansikten (Bonniers 1994). Han kommer att vara en av Expos fasta skribenter.