Dags att tala om islamismens intolerans

Ett terrordåd har inte en förklaring. Under de senaste veckorna har vi försökt förstå terrordådet i centrala Stockholm. Störst fokus har lagts på det som Säkerhetspolisen kallar "radikaliseringsprocessen", de sociala faktorer som leder människor in på en väg mot våldsbejakande extremism.

Vi vet ännu inte vilka tankar som snurrade hos Abdulwahab innan han begick sin självmordsattack. Vi vet delvis vilka motiv han hade. Enligt den ljudfil som skickades till Säpo och Tidningarnas Telegrambyrå var det Lars Vilks bilder av profeten Muhammed och de svenska soldaterna i Afghanistan som var den utlösande faktorn.

Men varken sociala faktorer eller utpekade hatobjekt räcker som förklaring. Taimour Abdulwahabs handling måste ses som en del av en religiös och politisk kamp med mål och syften. Den radikala islamismen hämtar näring ur en konspiration där islam och muslimska länder är ansatta av en ondsint komplott. Den globala sammansvärjningen hotar att fördärva muslimerna och få dem att glömma sina sanna principer. Det är en attack som genomförs med vapen men också med en djävulsk förförelse i form av alkohol, rättigheter för hbt-personer och västvärldens materialism.

Konspirationens axelmakter anses vara USA, Israel och regionala fiender till de radikala islamisterna. Idén om världsammansvärjningens makt utgår från en klassisk antisemitisk tankekonstruktion.

För att skapa trovärdighet åt den svartvita världsbilden plockas historien isär och sätts ihop igen så att den fyller rörelsens syften. Kolonialt förtryck och sönderbombade byar blandas med vanföreställningar om en enhetlig västvärld med onda syften.

Det handlar inte om islam. För det finns inte ett islam. Inte ett krigiskt islam, inte en fredens islam. Det finns människor som tolkar och använder islam till det som passar just deras syften och tro. För att den radikala islamismen ska kunna få stöd för sin tolkning och sin världsbild behövs en acceptans för den typen av antijudiska föreställningar som utgör en av grundpelarna i den radikala islamismen.

I stora delar av mellanöstern är antisemitismen utbredd, vilket är en förklaring till att de radikala islamisterna lyckas värva nya anhängare.
Men antisemitismens idéer finns även i Europa.

Vi vet egentligen lite om i vilken grad Abdulwahabs tid i England har påverkat honom. Men utifrån detta perspektiv är det ändå intressant att titta närmare på det islamska center där han ska ha blivit utkastad på grund av sina radikala idéer. Där fanns tydligen en rågång mot våldsamma tendenser. Men när det gäller intoleransen har man inte samma tydliga gränsdragningar. Som vi kan avslöja på Expo.se har det på det islamska centrets hemsida spridits både homofobiska och antisemitiska idéer. Bland annat har det fram till nyligen gått att läsa:
"Verserna bekräftar att den framtida striden som väntar Islam ska bli mot judarna och segern ska bli muslimernas".
Samtidigt ser artikelförfattaren hur judarna har använt sig av såväl kommunismen, som kapitalismen för att få makt. En tanke som är bärande i den antisemitiska skriften Sion vises protokoll.

Det finns många skäl till varför aspekter som intoleransen och ideologin hittills har varit frånvarande i debatten. Bristen på kunskap har varit uppenbar. Tyvärr också hos oss inom media.

Bristen på ideologiska perspektiv går att känna igen från den svenska debatten om vit makt-rörelsen. Inför det obegripliga faktum att svenska män, för det handlar mest om män, ansluter sig till en ideologi som gjort sig känd för massdöd och förtryck antar man många gånger en social förklaringsmodell. Det handlar om unga vilsna män utan fadersgestalter och med en trasslig uppväxt. Deras engagemang i nazistiska grupper ses som resultatet av en desperat jakt efter sammanhang och grupptillhörighet. Nu har vi samma förklaringsmodell. Återigen unga vilsna män.

Om vi istället sätter fokus på de bakomliggande idéerna framstår plötsligt både nazisterna och de radikala islamisternas strävan som logisk och begriplig. Då blir det också uppenbart att deras sätt att sortera världen utgår från ett ödesmättat budskap om den stora konspirationen. Det är idéer vi haft bland extremistiska grupper i Sverige långt innan Taimour Abdulwahab sprängde sig själv.

Det handlar slutligen också om en begriplig rädsla för stigmatisering. Vi har fått en situation där muslimska organisationer känner sig tvungna att ta avstånd från terrordådet – trots att de inte har något med den att göra. Debatten om terrordådet är en påminnelse om att muslimer fortfarande i många läger ses om en enhetlig grupp, vid sidan av det "svenska" Sverige.
Genom att tala om den radikala islamismen som det fenomen det är kan den enhetliga bilden av islam luckras upp.
Det är utveckling vi alla skulle tjäna på.

Daniel Poohl