Den demokratiska förlusten

Sedan andra världskriget har uttalat judehat varit ett så kraftigt tabu i Västeuropa att även de mest fanatiska nazigrupperna hållit en tämligen låg profil i antisemitiska frågor. Invandrare, homosexuella och andra politiska fiender har fått ersätta judarna som de viktigaste hatobjekten. Allt annat har varit otänkbart efter Auschwitz.

Detta har dock inte varit liktydigt med att nazismen förkastat antisemitismen, bara att det inte varit en taktiskt lämplig fråga. Under hela efterkrigstiden har nazirörelsen bedrivit antisemitisk propaganda. På interna möten och i veteranklubbarnas sammankomster har det aldrig rått någon tvekan om vem som är huvudfienden.

I nazitidningarna har begreppet »jude« ersatts med kodord som »kosmopolit«, »monopolkapitalist« och »sionist«. Det invigda vet precis vad som avses.

Sedan slutet av 1970-talet har en särskild gren av nazirörelsen ägnat sig åt »historierevisionism« – att skriva om historien genom att sudda ut minnet av Auschwitz och förneka att Förintelsen av sex miljoner judar överhuvudtaget ägt rum. Tack vare svenska aktivister som Ditlieb Felderer, Ahmed Rami, Göran Holming och deras internationella kumpaner har revisionismen fått en allt viktigare ideologisk roll.

Nyväckt antisemitism

I slutet av 1970-talet blev öppet judehat åter markant i den internationella nazirörelsen, inte minst i usa där små men ideologiskt betydelsefulla grupper som Aryan Nations och National Alliance inte tvekade om målsättningen. Det som behövdes var en »vit revolution utan pardon« och den totala förintelsen av världens judar.

Det tog några år innan dessa impulser fortplantade sig till Sverige, men sedan slutet av 1980-talet har judehatet åter blivit kärnan i nazismens budskap. Vitt Ariskt Motstånd (vam) var den första svenska organisation som öppet deklarerade »krig mot ZOG« – den sionistiska ockupationsregeringen.

När vit makt-musiken slog igenom 1993 blev det enklare att bedriva rasistisk propaganda, antisemitismen blev en viktig faktor i texterna.

Men det var först den 8 november som Nationalsocialistisk Front (NSF) gick ut på Stockholms gator och talade klarspråk. nsf, som under dagen anfördes av talesmannen Björn Björkqvist från Gotland, hade flera syften med demonstrationen.

Krossa demokratin

Ideologiskt gjorde NSF en tydlig markering att det var dags att »sluta låtsas«. Huvudparollen under marschen var »Krossa demokratin« – något ingen svensk nazigrupp tidigare vågat uttala.

Det brukar vara tvärtom; i offentliga sammanhang har nazisterna framställt sig som ultrademokrater. Ett stående inslag i exempelvis Nordiska Rikspartiets (NRP) propaganda har varit en klagan över att de etablerade partierna är »odemokratiska« som inte tillåter NRP att till exempel hyra lokaler i Folkets hus.

I verkligheten är det så att den enda gemensamma målsättningen för alla fascistiska partier i alla länder och i alla tider har varit att »krossa demokratin«. Det spelar ingen roll vilken sorts demokrati – borgerlig parlamentarism, socialistisk rådsstyre och kommunalt självstyre är i nazismens ögon bara nyanser av en och samma sak – den judiska konspirationens försök att destabilisera den vita ariska rasen.

Den andra viktiga markeringen nsf gjorde under marschen genom Stockholm var att slå fast att nsf är ett »arbetarparti«. Detta är återigen en återgång till brunskjortornas ideal från 1930-talet.

Nazister med självförtroende

Den tredje – kanske viktigaste – markeringen var att nsf inte räds vare sig polisen eller antifascistiska motdemonstranter.

NSF hade sökt polistillstånd för demonstrationen och fått avslag. Nu visade de med all önskvärd tydlighet att de inte bryr sig om vad polisen eller myndigheterna säger, tycker eller tänker. Budskapet var att när nsf vill marschera genom Stockholms gator så tänker de göra det. Att en grupp antirasister ämnade hålla en motdemonstration uppfattade de som en mindre störning i bilden.

Före demonstrationen deklarerade NSF att de skulle genomföra demonstrationen på angivet klockslag. De tänkte utgå från Norra Bantorget och marschera genom Stockholm och hålla ett offentligt möte. Polisens förbud spelade ingen roll och om antirasister försökte stoppa dem så skulle de »spöa skiten ur dom«.

NSF åstadkom precis allt de föresatt sig. De gick från Norra Bantorget till Centralstationen och höll ett 15 minuter långt appellmöte och tågade vidare mot stadsdelen Södermalm. Vare sig polis eller antirasister, fast av helt olika skäl, kunde stoppa dem. Polisens enda insats under demonstrationen var att agera eskortservice till nazisterna. Polisens agerande har i efterhand utsatts för brutal men rättvis kritik.

Nazisternas demonstrationen utgick från klassisk politisk mark – från Brantingparken vid Norra Bantorget, 50 meter från LO-borgen. Motdemonstrationen organiserades av Föreningen Hasans Vänner, som samlade ungefär 200 antirasister, företrädesvis ungdomar.

Under några timmar var det alltså dessa ungdomar som utgjorde samhällets samlade försvarslinje mot nazister som vill avskaffa demokratin.

Stieg Larsson/Expo
© Expo 1997
(Expo nr 6 - 1997)
Texten skrev för det aldrig publicerade decembernumret 1997 av Expo

Lär dig mer

Expo Wiki

Vitt Ariskt Motstånd (VAM)

Nazistiskt nätverk som var aktivt under början av 1990-talet. Gruppen inspirerades av amerikansk högerextrem terrorism och skapade stor uppmärksamhet genom bankrån och en vapenstöld. Nätverket gav upphov till en rad efterföljande nazistgrupper.

Läs mer