Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Mikael Jansson började sin politiska bana i Centerpartiet, men kände sig aldrig riktigt hemma. 1993 valde han istället att gå med i Sverigedemokraterna. Det var då ett parti som var känt för att samla stökiga skinnskallar till sina demonstrationer, flirta öppet med vit makt-rörelsen och inte ha problem med att partiets kandidater och medlemmar samtidigt var aktiva i nazistiska grupper. I en intervju som publiceras i kommande nummer av Expo berättar Jansson att det kanske kan tyckas desperat av honom att gå in i ett parti som Sverigedemokraterna.
– Det fanns inga andra alternativ för mig, säger han.

Mikael Jansson hittade snabbt en grupp personer som ville förändra Sverigedemokraterna. Efter partiets misslyckade val 1994 öppnades dörren för Jansson. Han ersatte den tidigare partiledare Anders Klarström, som gjort sig känd för att inte dra några tydliga gränser mot vit makt-rörelsen.

Mikael Jansson förstod att partiet var tvunget att göra sig av med de stökiga skinnskallarna för att över huvud taget kunna uppfattas som ett seriöst parti. I partiets interntidning uppmanade partiet sina medlemmar att uppträda i vårdad klädsel. Inga mer skinnskallar, inga nazistsymboler. Samtidigt slutade partiet arrangera stora demonstrationer med öppna inbjudningar.
Sverigedemokraterna gick från runt 1000 medlemmar till 400 bara på ett år.

Mikael Janssons partiledarskap präglades av hans organisatoriska sinne. Under andra halvan av 1990-talet var det precis var det lilla partiet behövde. Men med tiden växte kritiken mot Jansson.

2001 anklagades han internt för att mjuka upp partiet allt för mycket. Bakom kritiken stod partiets avdelning i Stockholm som på kort tid växt till en maktfaktor inom partiet. Jansson red ut stormen.
Sedan det visat sig att hans kritiker upprättat en avancerad plan för att ta över makten i partiet kunde Jansson och hans allierade i partistyrelsen utesluta två av de starkaste kritikerna. De som stått bakom dem valde snabbt att lämna Sverigedemokraterna och i stället bilda Nationaldemokraterna.

Freden i partitoppen blev inte långvarig. 2005 utmanades Mikael Jansson och hans "bunker" av Jimmie Åkesson och hans "Skånefalang" om partiledarposten. Skåningarna vann striden och Mikael Jansson fick lämna sin post efter 10 år.

2006 lyckades Jansson komma in i Göteborgs kommunfullmäktige där han har suttit fram till valet för några veckor sedan.

Den interna kritiken mot Jansson var hård. Men idag har striden mellan Jansson och Åkesson, och därmed deras två falanger, lagt sig. Utnämningen av Jansson kan ses som en belöning från partiledningen för det mångåriga arbete Jansson lagt ner på partiet. Det kan också tolkas som en försiktighetsåtgärd. Genom att nominera Jansson till en prestigefylld post överbrygger partiledningen eventuella framtida konflikter i riksdagsgruppen.

I efterhand har Janssons uppgörelse med skinnskallarna utmålats som ett av de mest avgörande momenten i partiets historia. Flera av dagens ledande sverigedemokraterna menar att det var Janssons tillträde som gjorde att de kände att det var okej att gå med i partiet.

Men en genomgång av partiets kandidater i valen efter 1994 visar att andelen personer med kopplingar till vit makt-rörelsen inte minskade bara för att skinnskallarna försvann. I valet 1998 var andelen till och med större än innan Jansson tillträdde.
– Det är klart att man kanske satte för lindriga gränser. Det var ett önsketänkande många gånger. Sedan går man ju på pumpen ibland. Man träffar en person som man tycker är bra men som visar sig vara pseudonazist, förklarar Jansson i en kommande intervju i Expo.

Genom att nominera Mikael Jansson öppnar Sverigedemokraterna dörren till en tid som ingen i partiet vill prata om. Antingen är det viktigare för partiet att säkerställa den interna maktbalansen i partiet än att värna om partiets rykte. Eller så har partiet helt enkelt slutat skämmas för sitt förflutna.