Kollektivt skuldbeläggande inte ok
Vi borde ha lärt oss vid det här laget. Kollektiv skuldbeläggning är inte ok. Ändå såg vi i veckan två ledande politiker gå helt fel i debatten om rekryteringen av svenskar som åker för att strida för Islamiska staten.
Uppdaterad: 2018-01-31, 07:24
Publicerad: 2015-02-22, 15:09
Lästid: 4 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Det började med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som i ett inslag i Rapport stämde in i Barack Obamas krav på att muslimska ledare att ta avstånd från islamska staten.
– Om vi politiker ska kunna kämpa mot antisemitism och islamofobi måste de muslimska samfunden ta sitt ansvar och säga "No" och erkänna att rekryteringen är ett problem också i Sverige, sa Mona Sahlin.
Efter att Sveriges muslimska råd kritiserat Sahlin för att kollektivt skuldbelägga muslimer svarade Mona Sahlin i en artikel i Svenska Dagbladet:
"Jag lägger ingen skuld kollektivt. Jag fördömer de som säger att islam är problemet. Det har jag gjort hela livet. Men de som åker till ISIS har en förvriden syn på islam och religionen. Och de måste bemötas av de religiösa företrädarna och hela tiden få motargument och ett aktivt erkännande av problemet vi har i vårt land"
I samma artikel får Sahlin stöd av tidigare integrationsministern Erik Ullenhag.
– Man ska vara försiktig med att skuldbelägga svenska muslimer, men jag delar Mona Sahlins oro över att svenska muslimska organisationer behöver i högre grad jobba tillsammans med myndigheter för att se till att undvika att människor åker på terrorresor. Jag tycker att det har varit litet för tomt med ledande muslimska företrädare som har varit klockrena i den här frågan, säger Ullenhag.
Det är häpnadsväckande okänsliga utspel i en politiskt känslig tid. Dessutom riskerar de att förstöra den samverkan på riksnivå mellan judiska, kristna och muslimska församlingar som Stefan Löfven har initierat.
Framför allt är det utspel som legitimerar en logik som ger islamofobin näring. Enligt samma logik skulle det vara rimligt att önska att kristna var tydligare i sitt avståndstagande mot den homofobi som exporteras till delar av Afrika av amerikanska evangelister, att judar i Sverige tog avstånd från fundamentalistiska bosättare, att Sveriges buddhister reste sig och tog avstånd från förtrycket mot muslimer i Burma eller att kristna tog avstånd från sexuella övergrepp i katolska församlingar.
Det görs inte för att ett avståndstagande förutsätter närhet. Det går bara att ta avstånd ifrån det man har något nära inpå. Men för en shiamuslimsk församling är sunnimuslimsk våldsam salafism en annan värld. För andra finns inga IS-anhängare att samtala med, en del av dem kommer aldrig till moskén. Uttalandet spiller också över på alla de svenska muslimer som lever ett liv med jobb, barnhämtning, fritidsaktiviteter, middag, läggning och där IS terror är precis lika surrealistisk och svår att begripa som för alla andra. De kan inte ta avstånd från något som redan finns på avstånd.
Andra tar fighten. Imamer, föräldrar, muslimer som gör vad de kan för att vinna över de människor som är inne i eller på väg in i IS svartvita värld. De sliter med små resurser, utan egentlig kompetens. De gör det för att staten, som har det egentliga ansvaret, ligger efter när det kommer till att skapa strukturer för att förebygga rekryteringen.
Men Norge då, kanske någon tänker. Där slog ju en grupp muslimer en symbolisk ring runt Oslos synagoga. Var inte det att ta avstånd? Nej, det var att visa solidaritet med en utsatt grupp. De praktiserade det som många muslimska företrädare länge har försökt folk att förstå. Att islam också kan vara grunden för solidaritet och sammanhållning.
En välvillig tolkning av Sahlin och Ullenhags önskan är att de skulle vilja ha muslimska församlingar att peka på när de argumenterar mot islamofoberna. "Se där, där ser ni, alla muslimer är inte terrorister. Det finns muslimer som tar avstånd". Det är att köpa den antimuslimska utgångspunkt som utgår från att muslimer hör ihop med terrorn och i förlängningen att lägga bevisbördan på den anklagade. Det är det sista vi behöver i tider som dessa.