Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

I oktober 1942 deporterades Chil Rajchman och hans syster Rivka från polska Lodz till dödslägret Treblinka. Syskonen separerades vid ankomsten. Chil valdes ut för arbete. Rivka gasades ihjäl några timmar senare.
I augusti 1943 var Chil Rajch man en av drygt femtio män som lyckades fly från lägret i samband med ett fånguppror. Han höll sig gömd under falsk identitet och klarade sig till krigsslutet. Direkt efter flykten skrev han ned sina minnen, nu utkomna i svensk översättning.

Det sägs att minnet blir till litteratur när det skrivits om och bearbetats, att vittnets trohet till minnet
står mot författarens trohet mot konsten. Överlevarna i Treblinka var inga bräckliga poeter. De var de män som kunde bära tyngst och springa fortast, ta emot flest slag, leva på inget och ändå behålla livet.
Jag är den sista juden utgörs inte heller av en litterär prosa. Den är rå och brutal i sin saklighet, understundom svår att läsa. Som när Chils vän är så törstig att han dricker det blodiga vattnet i en skål där "tandläkarna" kastat ner tänderna som just dragit ur de döda offrens munnar. Eller när Chil rakar håret av upprivna kvinnor, minuterna före gaskammaren.
Ofta sägs att nazisterna avhumaniserade sina offer. Jag är den sista juden visar även på en motsats. De avhumaniserade var nazisterna, utan kännetecken på att vara civiliserade mänskliga varelser. Som kommendantens adjutant som bussar sin väldresserade hund, "stor som en kalv", på fångarna med uppmaningen "Människa, bit hunden!"

En historisk händelse är avslutad när den beskrivs. Men för vittnet, som upplevde händelsen, tar den aldrig aldrig slut. Vittneslitteraturen ger möjlighet att få veta hur något var och är ett sätt att bevara offren och ge röst åt dem som tystades.
Chil Rajchman vittnade vid flera nazirättegångar men ville inte att minnena skulle publiceras förrän
efter hans död. Att läsa "Jag är den sista juden" är att ta del av det som han tvingades utstå i Treblinka och som han bar på resten av sitt liv. Innebörden av det är omöjlig att föreställa sig.
Efter flykten, i säkerhet, bryter Chil Rajchman ihop fysiskt och psykiskt och ifrågasätter sin egen rätt att leva. "Ja, jag har överlevt och befinner mig bland fria människor. Men varför, frågar jag mig ofta."
Att väljas ut och tvingas bistå i mördandet av sitt folk och därigenom undkomma sin egen död är i sig att tilldömas ett livstidsstraff. Det minsta vi kan göra idag är att läsa Chil Rajchmans vittnesmål.