När propagandan genomsyrar allt

När Victor Klemperer började skriva dagbok var det av helt privata skäl. Han hade tänkt den som ett stöd för minnet till sina memoarer. Men så snart nazisterna hade tagit makten i Tyskland i januari 1933 förändrades allt. Han började lägga märke till skiftet i samhället som pågick runt omkring honom. Hur friheten inskränktes, antisemitismen ökade, de politiska lögnerna blev vardag. Dagböckerna från Tredje riket – på svenska i två band med titeln Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933–45 – är en loggbok från en nazistisk revolution. Dag för dag följer man resan in i mörkret.

Eftersom Klemperer var professor i filologi (en inriktning inom språkvetenskapen) började han snart intressera sig för hur språket användes under den nya diktaturen. Hur nya ord bildades och gamla fick ny betydelse. Hur propagandan sipprade in i varje por av samhället. Till sist omslöt den allt och alla, lika mycket det offentliga som det privata livet: politik, juridik, ekonomi, konst, vetenskap, utbildning, idrott, familjen. Ingen slapp undan.

Han beskrev det nationalsocialistiska språkbruket som ett dödligt ämne som långsamt spred sig i kroppen: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Victor Klemperers arbete med att skriva ner och analysera Hitlerepokens språk utmynnade även i boken LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok. Den gavs ut 1947 i det som efter kriget blev Östtyskland. Sedan dess har den varit en skrift att ständigt återvända och hänvisa till. Inte enbart för den som intresserar sig för just Hitlerregimens propaganda, utan även om man vill förstå hur hatets många uttryck kan stöpa om ett samhälle. På 1990-talet ledde liknande hårt orkestrerad propaganda fram till folkmord i till exempel Rwanda och före detta Jugoslavien.

Idag refereras det återigen till den oansenlige professorn från Dresden, i debatter, på kultursidor och i ledarspalter. I takt med att högerpopulismens och rasismens uttryck återigen gör sig hemmastadda i offentligheten finns det all anledning att återvända till Victor Klemperer. Vilka ord borde vi se upp med idag? Och vilka uttryck är vi så vana vid att vi inte längre märker dem?

Bokens titel LTI står för ”Lingua tertii imperii” (Tredje rikets språk). Till en början var uttrycket också en slags skämtsam drift med just nazistregimens förkärlek för förkortningar och pompösa uttryck. Victor Klemperer analyserade alla sorters språkliga uttryck: tidningsartiklar, radiotal, födelseannonser, diskussioner på gatan. Allt såg han som lika viktigt. Efter hand som hans frihet och mänskliga rättigheter alltmer sattes ur spel – som jude fick han inte lyssna på radio, fick inte äga böcker, etc. – blev han än mer beroende av de brottstycken som råkade komma i hans väg. Ju värre situationen blev desto viktigare var det för honom att anteckna vad han såg, läste och hörde. Dagboken var hans ”balanserstång, utan den hade jag störtat till marken hundratals gånger”.

I det svenska förordet till LTI står det att Klemperer var en filolog i ordets ursprungliga betydelse, det vill säga en som älskar ord, men att han var det ”utifrån övertygelsen att de ord med vilka vi talar och tänker också är avgörande för vilken sorts samhälle vi skapar och vilken sorts människor vi blir”. Förordet är skrivet av Charlotta Seiler Brylla (tillsammans med Otto Fischer). Hon är professor i tyska vid Stockholms universitet och har ägnat mycket tid åt Victor Klemperer och hans tankar.

– För mig som språkvetare gör Klemperer väldigt kloka reflektioner om språkets roll i samhället. På grund av bristen på material använder han sig av en väldigt modern lingvistisk metod. Han ”samplar” så att säga olika delar av språket, högt som lågt. Han ser språket i sitt sammanhang och kopplar det till sociala och politiska händelser. Han kallar språket för ett ”nät” som vi dras in i, säger hon.

Victor Klemperer har blivit kritiserad av en del senare forskare för att hans syn på språket skulle vara förenklad. Att idén om språket som ett gift som ”drabbar” skulle göra att de som använder orden egentligen inte har något riktigt ansvar för det de säger eller skriver.

– Jag tycker att han är mer sammansatt än så. Han visar att språket inte är separerat från tanken eller från världen. Hos Klemperer finns en öppning för att det är språkbrukarens ansvar hur orden används. För de kan utnyttjas för att stigmatisera människor och göra dem till andra klassens medborgare.

Boken LTI består av 38 kapitel med rubriker som ”Interpunktion”, ”Namn” eller ”Segrarens språk”. Som en helvetets becksvarta ordbok. Språk är för Klemperer också gester, fanor och eldar under regisserade massmöten. Han skriver om hur uttrycken oftast appellerar till det känslomässiga. Allt blir upplevelser, allt handlar om tro. Nazismen som en religion och Hitler som Frälsaren. Förnuft, upplysning och fakta blir av samma anledning regimens fiender.

Han beskriver den språkliga torftigheten som det mest utpräglade draget hos LTI. Alla nyanser är raderade för att nå ut till så många som möjligt och att upprepa, upprepa, upprepa. Några få styrde över vad som skulle sägas och skrivas. ”Ja, i slutänden var det kanske Goebbels själv som bestämde vilket språk som var tillåtet”. Klemperer följer Joseph Goebbels under tolv år som en skugga. Han analyserar alla stilgrepp, blir kanske propagandaministerns mest uppmärksamme lyssnare. Talet är viktigare än skriftspråket, allt ska kunna vara utrop och agitation. Det offentliga samtalet förvandlas till ett välregisserat massmöte, där medborgarna endast är anonyma flockdjur, aldrig individer.

De flitigt använda superlativerna är en viktig beståndsdel. Hitler använde gärna ord som ”historisk”, ”total” och ”evig”. Många begrepp lånades in från krigets, mekanikens och idrottens värld. Allt som symboliserade kraft och rörelse var användbart.

Precis som bland nutidens högerextremister användes också ironiska citattecken friskt, inte minst kring föraktade begrepp som ”humanitet” eller ”intelligens”.

Antisemitismen och rasismen låg inbäddad i nazismens själva kärna. ”Juden är den viktigaste personen i Hitlerstaten”, skriver han. Förutom de ständigt nya lagarna som gjorde allt för att avhumanisera de judiska medborgarna (det lär ha utfärdats över 2 000 förordningar 1935–42), och som Klemperer och hans fru fick känna inpå bara skinnet, så utmålades ”världsjuden” som fiende och Tyskland som ett värnlöst offer. Nazisterna försvarade sig ju bara mot vad de kallade ”det judiska kriget”.

Victor Klemperer såg hela tiden i sin närhet exempel på hur propagandan ätit sig in till och med hos antinazister och judiska vänner. Förnuftet även hos de klokaste drunknade i Tredje rikets svada.

Victor Klemperer skriver om att den propaganda fungerar ”som avslöjas som skrävel och lögn, bara man har mage att fortsätta med den som om ingenting hänt”. Det skulle kunna vara skrivet om Donald Trump och hans sätt att bara rycka på axlarna så snart han blivit påkommen med att ljuga. Eller högerpopulismens sätt att alltid behandla sanningen som något som går att förhandla om.

Det finns självklart många kopplingar att göra till nutiden. I föreläsningen ”Ord kan vara som små arsenikdoser” jämför Charlotta Seiler Brylla, professor i tyska vid Stockholms Universitet, Sverigedemokraternas partiprogram från 2010 och den högerpopulistiska debatten i Tyskland med 1930-talets nazistiska retorik. ”Sverigedemokraternas föreställning om att en nation bör vara etniskt homogen för tankarna till Nürnberglagarna, där nationalsocialisterna stipulerade att judarna trots tyskt medborgarskap inte kunde bli ’rikstyskar’, eftersom det var förbehållet medborgare med ’tyskt blod’”, skriver hon.

– I det tyska parlamentet har man alltid varit noga med att direkt slå ned på minsta antydan till antisemitism eller rasism. Men sedan AfD [Alternative für Deutschland] kom in så är det som om slussarna har öppnats. En representant har ifrågasatt om man verkligen ska ägna så mycket tid åt Hitlertiden i skolan, att det bara ”är en fågelskit i över tusen år av framgångsrik tysk historia”. AfD har också gjort en regelrätt rehabilitering av ett begrepp från Hitlertiden som ”Volk”.

Att direkt göra jämförelsen mellan dagens politiska språkbruk och Tredje riket tycker Charlotta Seiler Brylla dock leder snett.

– Däremot kan man gå till Klemperers dagböcker från slutet av 1920-talet. Där beskriver han hur polariseringen ökade i Weimarrepubliken och hur nazisterna växte sig starka. Det påminner mer om vår tid. Weimar var också en ung demokrati. Där kan man jämföra med länder som Polen och Ungern där demokratin inte har funnits så länge, säger hon.

Victor Klemperer lyckades mot alla odds överleva. Trots en sviktande hälsa – han var närmare 60 år när andra världskriget började – och trots allt han utsattes för så kunde han och hans hustru i juni 1945 tillsammans vandra uppför backen till sitt hus i utkanten av Dresden. Han undkom koncentrationslägren, dels eftersom han varit frivillig under första världskriget, dels på grund av att hans fru Eva Klemperer inte var judinna. Trots allt lidande som paret utsattes för lämnade hon honom aldrig. Han skriver om henne i förordet till LTI: ”Dig förutan hade denna bok inte funnits och dess författare hade för länge sedan varit borta.”