Nazismens kvinnor

Hennes åsikter är tämligen representativa för den kvinnosyn som präglar högerextrema grupper. Såväl skinheads som nazister har en traditionell syn på kvinnans roll. Hon ska ta hand om barnen, sköta markservicen och se till att rasen fortplantas. Inställningen har inte förändrats nämnvärt sedan nazismens barndom.

I de svenska nationalsocialistiska rörelserna på 1930-talet var det männen som dominerade. Kvinnor blev ofta medlemmar via sina män. Enligt den ideologiska definitionen fyllde de en annan, men lika viktig funktion i egenskap av maka och mor. Nazisterna betraktar äktenskapet, då som nu, som samhällets grund. I den ariska familjen avlas ariska barn, och det handlar om en »god och sund sexualitet« i motsats till den »onda, osunda, judiska och rasförsämrande sexualiteten«, till exempel homosexualitet och rasblandning.

Enligt nationalsocialistisk definition har kvinnan och mannen skilda biologiska och själsliga förutsättningar. Mannen och kvinnan ska komplettera varandra istället för att ersätta. Bland nazister anses kvinnan inte mindre värd än mannen, hon har bara andra livsuppgifter. Barnen ska tidigt lära sig vad deras funktion är. Sönerna ska fostras till soldater som är redo att utan tvekan offra sig för fosterlandet. Döttrarna uppfostras till att bli »hemmets soldater« och stödja sina män.

Rasens överlevnad

Sveriges största nazistparti under mellankrigstiden, Nationalsocialistiska Arbetarepartiet/Svensk Socialistisk Samling (NSAP/SSS), hade en förhållandevis radikal attityd till kvinnor. Det ansågs inte skamligt att vara ensamstående ogift mor. Tvärtom ansåg man att en ogift mor borde vara föremål för särskild omsorg från samhället, då hon hjälpte till att hålla aborttalet nere. Dock handlade detta endast om rasrena barn – det viktigaste var ju rasens överlevnad.

Inom NSAP/SSS byggde moderskapet visserligen på biologiska förutsättningar och var en plikt mot nationen och den ariska rasen, men det ansågs inte självklart att kvinnor skulle sätta barn till världen. En av partiets få kvinnliga ideologer – en av nazismens få kvinnliga ideologer överhuvudtaget – var Hilma Hansegård. I Den Svenske Nationalsocialisten 5/7 1934 behandlade hon ämnet i en artikel:

»Det är varje frisk kvinnas plikt att när stunden är inne giva liv åt så många barn som möjligt (...) Men den naturliga modersuppfattningen kan bli djupare än så. Den kan ock erbjuda att en kvinna avstår från moderskapet ifall släktets väl det fodrar.«

Så länge en kvinna dög till att sätta ariska och renrasiga barn till världen var hon välkommen att föda. Men fanns risken för att barnen skulle bli defekta eller icke-ariska, måste hon låta bli.

Kvinnoorganisationer

I den nazistiska mytologin spelar Kristina Gyllenstierna en framträdande roll. Hon var maka till Sten Sture den yngre och ledde 1520 försvaret av Stockholm mot danskarna. När nazistiska kvinnoorganisationer 400 år senare bildades fick hon låna ut sitt namn.

Den första Kristina Gyllenstierna-organisationen (KG) startades i slutet av 1920-talet och fungerade som en självständig stödorganisation till den nationalsocialistiska rörelsen. 1930 uppgick organisationen i Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP), men även andra partier startade KG-avdelningar, däribland NSAP/SSS.

Att speciella kvinnoorganisationer bildades var inget märkligt. I partierna hade kvinnorna en lägre status än män, och hade inte rätt att inneha förtroendeuppdrag. Vad kvinnorna däremot fick göra var att bidra till partiets ekonomi genom att sälja egna handarbeten och partitidningar, samt ägna sig åt prenumerantvärvning och att inkassera »kampskatt« vid möten.

Olika partier hade olika syften med kg-organisationerna. SNSP:s KG-grupp, som leddes av Leonora Nelson, var endast öppen för »eliten« av de kvinnliga nazisterna, medan NSAP/SSS:s kg var öppen för alla kvinnliga medlemmar. Gemensamt för de båda organisationerna var uppgiften att bidra ekonomiskt till partiet, men även att tvätta uniformer och fanor, samt bidra med kontors- och hushållsarbete.

Även NSAP:s ungdomsorganisation Nordisk Ungdom (NU), delades upp i en manlig och en kvinnlig del. Enligt NU:s ledare Arne Clementsson skulle pojkarna fostras till »hårda hänsynslösa redskap i den politiska kampen« medan flickorna skulle lära sig att vara »mjuka« och sköta hemmet.

Framträdande kvinnor

Ett fåtal kvinnor har spelat framträdande roller inom extremhögern. En av dem var tidigare nämnda Hilma Hansegård i NSAP/SSS, som var partiets enda kvinnliga kandidat i riksdagsvalet 1936. Hennes roll var motsägelsefull. Hon var advokat och mycket aktiv yrkeskvinna, men samtidigt en livlig förespråkare för att kvinnan skulle »tillbaka till hemmet«.

I partiets tidningar skrev hon en mängd artiklar om att familjens rättsliga ställning måste stärkas och dess anseende höjas. Paradoxalt nog var hennes huvudsakliga juridiska specialitet civilrätt, speciellt skilsmässor.

Enligt historikern Heléne Lööw är Hilma Hansegård ett typiskt exempel på den dubbelhet som fanns hos de kvinnor som engagerade sig i de svenska nationalsocialistiska partierna.

En annan kvinna som ofta figurerat i nazistiska sammanhang är Vera Oredsson, gift med Nordiska Rikspartiets (NRP) evige partiledare Göran Assar Oredsson. Under en period tog hon till och med över makens ordförandepost med förklaringen att »Min make är alldeles för mjuk. Det behövs hårdare tag. Precis som jag lärde mig i Hitlerjugend«, sade hon i Aftonbladet.

I Sverigedemokraterna (SD) är kvinnosynen inte lika hård som i de rena nazigrupperna, men även där skiljer man på mäns och kvinnors funktion. Liksom föregångarna vill sd förbjuda fria aborter och värna om familjen. I det politiska livet har man dock gjort eftergifter de senaste åren och låtit kvinnor få en mer framträdande roll än i andra grupper.

Kvinnorna har också svarat för några av SD:s viktigaste framgångar och bland annat erövrat tre av partiets fem kommunala mandat: Tina Hallgren-Bengtsson i Höör, Solveig Renhammar-Metus i Dals-Ed och Susanne Idevik i Ekerö. Tillsammans med den forne NRP-aktivisten Anders Klarström delade Madeleine Larsson från Norrköping under en period ordförandeskapet för SD.

Lockar fortfarande

Trots den konservativa kvinnosynen lockar nazismen fortfarande kvinnor. De dras oftast in av pojkvänner, men några har grundlagt invandrarfientliga åsikter i föräldrahemmet och söker sig självmant till rasistiska partier. Kanske är bilden av mannen som beskyddare och krigare tilldragande och kanske lockar tanken på att föra den »ariska rasen« vidare, under den »rasmedvetna«, manliga kampens beskydd.

I Sverige startades 1987 organisationen Kvinnor för Sverige (KFS), som beskrev sig själv som »en oberoende politisk förening för patriotiska tjejer i alla åldrar«. I programförslaget kan man läsa om att de vill skärpa abort- och narkotikalagstiftningen för att »minska prostitutionen«.

Under rubriken »Jämställdhet« förklarar KFS: »Jämställdhet innebär inte att alla yrken innehas av till hälften kvinnor och till hälften män. En sådan syn på jämställdheten skapar ett osunt samhällsklimat och är djupt kvinnofientligt.«

För att säkra beståndet av »svenska« barn vill KFS skapa ett barnvänligare samhälle. I avsnittet »Barnen – vår framtid« skriver KFS:

»För ett folk ska överleva krävs det att nya generationer ständigt föds fram (...) Svenskarna skaffar ofta ett barn per familj eller inga alls. Den brist på folk som den förda politiken ger upphov till försöker man nu bl.a. kompensera med en ökad invandring, främst då från Afrika och Asien. Ett ökat antal adoptioner av utländska barn är en annan av regeringens åtgärder för att komma tillrätta med denna kris i befolkningsfrågan.«

Samma grundinställning går igen bland kvinnliga nazister i flera länder. En motsvarande grupp i England är Patriotic Women’s League (PWL), som säger sig kämpa mot abort, pornografi och homosexualitet. De vill återinföra dödsstraff, införa apartheid och repatriera utomeuropeiska invandrare. I organisationens tidning The Valkyrie kan man läsa sångtexten »Let the Valkyrie ride by the White man’s side and sing the racial song«. Även här uppmanas kvinnan att stå vid mannens sida; hennes roll är att stötta mannen i kampen för den vita rasens överlevnad. »The ego of a man can be a mountain, Yet as fragile as delicate flowers, So know his desires, And fuel his fires, For this is one of your powers.«

Dagens aktiva kvinnor stängs ofta ute då »bröderna« firar högtidsdagar som Hitlers födelsedag. I skinheadkretsar är det oftast bara männen som bär den typiska skinhead-uniformen; bomberjacka, Dr Martens, hängslen och jeans. Det fåtal tjejer som gör det betraktas ofta inte som en tjej som killarna vill ha ett förhållande med. Istället ses de ofta som vandringspokaler, någon som man kan vara tillsammans med för en natt.

Krävande kamp

En del av de »nationella krigarna« anser öppet att kampen är för hård och krävande för att kvinnor ska kunna delta, men några organisationer, däribland Kreativistens Kyrka, har en delvis annan uppfattning. De välkomnar kvinnor i verksamheten och som medlemmar i sin »säkerhetslegion« De vita baskrarna. Dock anser även Kreativistens Kyrka att det är skillnad mellan könen, och även här sköter kvinnan markarbetet.

En av de få tjejer som släppt en vit makt-skiva är Sunita som 1994 kom ut med cd:n Svensk Frihetskamp. På framsidan poserar hon med en yxa i handen och i en av låtarna sjunger hon »Du land för manlig vilja, vår tro blir evig din...«. Inte ens på den egna skivan får en kvinna spela någon större roll.

Splittrade kvinnobilder

Kvinnliga förebilder är sällsynta. I nazitidningar tycks två sorters kvinnoporträtt dominera. Den vanligaste kvinnobilden är en rågblond ständigt leende äktsvensk kvinna som för tankarna till den stalinistiska socialrealismen.

Den andra bilden är en kvinna med närmast mytologiska drag; en valkyria i heroisk posé beväpnad med hjälm och lans, och med blicken fäst i fjärran. Tidningen Hardcore Survival, som gavs ut av Erik Blücher i mitten av 1980-talet, försökte modernisera valkyriabilden genom att publicera halvpornografiska foton där kvinnan istället var beväpnad med automatvapen.

I skinheadtidningar avbildas gärna kampglada skinheadtjejer, men bland invandrarfientliga grupper utmålas kvinnor lika ofta som värnlösa offer som trakasseras av onda invandrarkillar. Extremhögern målar gärna upp bilden av att alla svenska tjejer riskerar att bli offer för utländska våldtäktsmän.

Tidningen Nordland använder sig gärna av blonda svenska flickor som modeller då de visar upp sitt sortiment av kläder.

I den svenska vit makt-världen är kvinnorna i minoritet. Antalet aktivister är få. En del av förklaringen är naturligtvis den nazistiska kvinnosynen, som skapar en romantiserad och mytologisk kvinnobild. Verkligheten är dock en annan; en kvinna som tvättar uniformen och säljer handarbeten för att stärka partikassan.

Nazismen är framför allt männens brödraskap. Det är mannen som griper till vapen mot hotande faror – den vita rasens fiende – och som söker förebilder bland »historiska hjältegestalter«. De döda partimedlemmar eller fängslade aktivister som upphöjs till martyrer är alltid män.

Jenny Larsson/Expo
© Expo 1996
---
Fotnot: En av de få som forskat om kvinnans roll inom nationalsocialismen är historikern Heléne Lööw; se bland annat hennes uppsats Män och kvinnor i vit makt-världen. (Gbg Univ, 1991).