Redwatch – Den svenska länken

Förspelet till Combat 18 utspelades i Greensboro, North Carolina, 1979. En lokal nazigrupp gick till angrepp mot en antirasistisk demonstration. Utan förvarning plockade fyra nazister fram automatvapen och sköt rakt in i folkmassan. Eldgivningen pågick i någon minut. Fem människor dödades och ett tiotal skadades. Massmordet filmades av ett lokalt TV-bolag som lockats till platsen av ett anonymt tips.

Morden i Greensboro väckte internationell uppmärksamhet. Trots bildbevis och trots att samliga gärningsmän kunde identifieras blev rättegången en skandal. En helvit jury frikände de åtalade. Domslutet gav eko i hela världen.

Ledaren för den nynazistiska slagstyrkan var en fetlagd, burlesk pajasfigur, Harold Covington, som under rättegången struttade omkring i brun skjorta och hakkorsarmbindel. När journalister frågade om han inte kände något medlidande med offren för dödsskjutningarna svarade han att det inte fanns orsak att ”känna sympati för skallerormar”.

Combat 18

Harold Covington är en militant rasist med en övertygelse att det enda som kan rädda den vita rasen är en väpnad underjordisk kamp. Greensboromassakern gav en antydan om vilka metoder han är villig att använda. I en rad skrifter har han manat till våldsdåd mot »rasförrädare« och judar.

Efter Greensboromassakern försvann Covington för lång tid utomlands. Under 1980-talet var han i omgångar bosatt i Sydafrika och Irland. 1993 avslöjade engelsk TV i samarbete med den antifascistiska tidskriften Searchlight att han i hemlighet bosatt sig i London. Han var i full färd att organisera en ny militant nazigrupp. Efter avslöjandet gick han på nytt under jorden.

Den grupp som Covington startat i London var den hemlighetsfulla Combat 18. Siffrorna 18 syftar på bokstäverna A och H i alfabetet; alltså Adolf Hitler. På gatunivå leds organisationen av två ökända engelska nynazister; Charlie Sargent, tidigare dömd för narkotikabrott, och Eddie Whicker, en mångårig gatumilitant med nära förbindelser till den protestantiska terroristgruppen UDA i Nordirland.

C18 bildades omkring 1991 och tros ha omkring 100 medlemmar, handplockade bland pålitliga gatumilitanter och skinheads. En av de första åtgärderna var att samla information om individer som skulle utsättas för hotelser och trakasserier. Måltavlorna var inte enbart kända politiska opponenter, utan ofta helt vanliga människor som av en eller annan orsak väckt gruppens intresse. Ett typexempel är ---, som driver ett litet hotell i ----. Efter att en anti-apartheidgrupp bokat in en konferens på hennes hotell fick hon en serie mordhot på telefon.

Avhoppare från C18 kan även vittna om ”aktioner” som gruppen genomfört. Till dessa hör en serie planerade överfall av antifascistiska aktivister i London, men även rena terrordåd som mordbränder mot vänstertidningar.

Internationellt nätverk

Offren, med namn och adresser, annonseras i C18:s tidskrift Redwatch. Sympatisörer uppmanas skicka information om kända ”fiender”. Enda sättet att få kontakt med Redwatch är att skriva till dess postbox, c/o Dixie Press i North Carolina, USA. Postboxen ägs av Harold Covington.

En av målsättningarna är ett skapa ett internationellt C18 bland nazimilitanter i hela Europa. Sedan flera år samarbetar C18 med den tyska motsvarigheten Anti-AntiFa, som bildades i början av 1990-talet i syfte att kartalägga antifascistiska aktivister i Tyskland. AAF är en av ett flertal grupper inom paraplyorganisationen Gesinnungsgemeinschaft der Neue front (GdNF) - Rörelsen - som 1980-talets naziledare Michael Kühnen skapade före sin död 1991, och som nu dirigeras av Christian Worch. Liksom i England kan aktivister i Anti-Antifa länkas till ett stort antal våldsdåd.

Liknande kontakter håller på att etableras med nazigrupper i bl a Italien, Spanien och Östeuropa.

På senare tid har svenska nynazister blivit en allt viktigare samarbetspartner. De första kontakerna mellan C18 och Sverige togs redan på i september 1992, då en grupp svenska nynazister från det numera insomnade Vitt Ariskt Motstånd (VAM) reste till London för att delta i ett möte med historierevisionisten David Irving. De personer svenskarna träffade var bl a Charlie Sargent och Eddie Whicker från C18.

International Redwatch

Sedan 1994 organiseras ett skandinaviskt C18, Anti-AFA. Huvudansvariga är pålitliga aktivister i svenska Riksfronten (RF) och framför allt Göteborgs Nationalsocialister (NS). Verksamheten består i att sammanställa listor över »fiender« i Skandinavien.

I september i år lanserade C18 en ny tidning för det internationella nätverket - International Redwatch, där information om »måltavlor« i Europa ska publiceras. C18 markerade att det svenska samarbetet är viktigt genom att upplåta det första numret till just Skandinavien. Den första »måltavlan« för International Redwatch blev den norska anarkiströrelsen kring tidningen Blitz. Redwatch publicerar namn, adress och telefonnummer på ett 90-tal norrmän.

International Redwatch efterlyser även mer information om antifascister i Skandinavien. Läsarna uppmanas skicka all information till NS i Göteborg.

© Expo 1995

Bakgrund

International Redwatch
(Expo nr 1 - 1995)

Den gemensamma nämnare som förenar militanta högerextrema grupper sedan tidernas begynnelse kan sammanfattas i ett enda ord. Hat!

Miltanta högerextremister specialiserar sig på att hata grupper eller individer som de uppfattar som sina »fiender«. Judar, svarta, muslimer, homosexuella, socialister, fackföreningsfolk, zigenare, katoliker, liberaler eller rödhåriga. I stort sett vem som helst kan och kommer vid lämpligt tillfälle att utnämnas till huvudfiende.

Följdaktligen har politiska hatgrupper ägnat sig åt att kartlägga och registrera sina fiender. Att sammanställa av »döds«- eller »strafflistor« har varit en högt priorierad sysselsättning för högerextremister ända sedan Ku Klux Klan bildades i mitten av 1800-talet. Kartläggningen har pågått med varierande framgång.

Under den tid då nazismen var statsbärande parti i Tyskland skedde registreringen av statsfiender med byråkratisk precision. Då hade högerextremismen unika resurser att skapa en säkerhetspolis vars huvudsakliga uppgift bestod i att uppspåra och likvidera statens eller rasens »fiender«. I Sverige ägnade sig våra blågula nazister åt att upprätta listor över judar som skulle interneras eller deporteras efter ett nazistiskt maktövertagande.

Även vår tids nazister ägnar sig åt att registrera fiender – om än med blygsammare resurser. Varje nazigrupp med självaktning anser sig ha behov av att hålla sig med en underrättelse- och säkerhetstjänst.

På 1970-talet skapade Nordiska Rikspartiet (NRP) ett Und/Säk som drevs av partiets dåvarande s k RiksAktions Grupp (RAG). Ansvarig för verksamheten var en nu 48-årig Södertäljebo som under många år varit verksam inom extremhögern. Idag figurerar han i utkanterna av det s k Storms Nätverk.

Som RAG-ledare dömdes 48-åringen 1974 till fängelse för ofredande och grov skadegörelse. På 1980-talet var han aktiv i rasistorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS), där han utbildade yngre generation aktivister i konsten att plocka fram passfoton och adresser till »fiender«. Idag figurerar han i utkanterna av det militanta gardet i det s k Storms Nätverk.

Syftet med registreringen behövde ingen tvivla på. I polisförhör konstaterade en ung NRP-aktivist i mitten av 1980-talet, att det var självklart att de personer som namngavs i nazipressen skulle »terroriseras«. Det handlade om namngivna journalister, politiker, flyktingadvokater och vissa kända antirasister. 1985 åtalades ett 20-tal nazister i NRP/RAG:s Göteborgsgrupp för en lång serie brott. Bland åtalspunkterna fanns mångåriga hotelser och trakasserier mot så vitt skilda personer som Ingrid Segerstedt-Wiberg, Hagge Geigert och KPML(r)-ledaren Frank Baude.

Efter åtalen i Göteborg utsågs den unge NRP-aktivisten Leif Larsson till ny RAG-ledare. Larsson stannade bara en kort tid inom partiet, och hoppade 1988 av för att starta en egen fascistorganisation, Föreningen Sveriges Framtid, som i början av 1990-talet omvandlades till Riksfronten. 1992 övertogs ledarskapet av Torulf Magnusson i Linköping.

I början av 1990-talet övertogs verksamheten av det s k Storms Nätverk, där idag Riksfronten dominerar stort. Nätverket fortsätter registeringen och kartläggningen av sina fiender, men till skillnad från sina föregångarna går de betydligt mer systematiskt tillväga. 1994 lanserades Anti-AFA med förebilder hämtade från det tyska Anti-AntiFa och det engelska Combat 18. Idag koordineras Anti-AFA:s svenska nätverk av Göteborgs Nationalsocialister.

Exakt hur många namn som gömmer sig i Anti-AFA:s register är okänt, men när polisen i Stockholm 1992 genomförde en husrannsakan mot en av förgrundsfigurerna i Storms Nätverk hittades en lista med ca 300 namn på antirasistiska aktivister. Registret torde idag vara mångdubbelt större.

© Expo 1995
(Expo nr 1 - 1995)