Vad hände med jägarnas parti?
Minns ni Per-Arne Wahlberg? Han var sverigedemokraten som gjorde kometkarriär och lyftes fram som en av partiets affischnamn i valet till Europaparlamentet 2009. I flygbladen poserade han i Leif GW Persson-jacka, jaktgevär och tre strävhåriga taxar. ”Kryssa en jägare till Bryssel”, uppmanade partiet. Skogsmästaren från Tranås skulle berätta en ny historia om Sverigedemokraterna. Om partiet som inte bara ser hotet från islam, utan även från vargar och björnar.
Uppdaterad: 2018-01-31, 07:28
Publicerad: 2011-02-09, 16:00
Lästid: 3 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Strategin var uppenbar. Sverigedemokraterna behövde bredda sin väljarbas. Och partiet tyckte sig se en vit fläck i det politiska landskapet. Sverigedemokraterna skulle bli jägarnas parti.
Den nya given gav resultat. I flera delar av landet har Sverigedemokraternas nya profil dragit till sig väljare.
Nu har tiden hunnit ikapp valrörelsens väljarmaximering och löften. Frågan är om partiets jägarvänliga profil betyder jägarvänlig politik.
Dagens beslut i riksdagen handlade om reglerna kring vem som ska ha rätt att jaga i Sverige. Tidigare hade samtliga medborgare i EU och EES samma tillträde till de svenska jaktmarkerna. Efter röststrul behålls systemet. När frågan låg hos miljö- och jordbruksutskottet ställde sig oppositionen och SD bakom ett förslag som skulle innebära en återgång till de regler som gällde innan 2007.
Efter beslutet i utskottet var Sverigedemokraterna nöjda.
– Detta är en fråga som jägarna drivit hårt lite i skymundan och det glädjer mig att vi nu ser ut att ha en riksdagsmajoritet för att återgå till de gamla reglerna, sa Josef Fransson, Sverigedemokraternas ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, efter beslutet i utskottet i januari.
Nu missade alltså partiet sin chans att framstå som jägarnas räddare. Men Josef Franssons blinkning till landets jägare visar ändå att partiet är måna om sin nya profil.
Men veckans händelser i riksdagen visar också en annan sida av partiet.
I går debatterades vargfrågan. Det var en gyllene chans för Sverigedemokraterna att ytterligare stärka sin jägarvänliga profil. Men så blev det inte.
Richard Jomshof, som förde partiets talan, försvarade förvisso landets jägare. Han vände sig emot termer som "varghat" eller "jaktlobby". Vi ska istället vara glada för de jägare vi har i landet.
Men i själva frågan sökte Sverigedemokraterna istället en samförståndsanda. Vargfrågan är en känslig fråga, konstaterade Jomshof. Den delar även hans eget parti.
Häri ligger Sverigedemokraterna svåra balansakt. För det är inte bara jägarnas gunst man söker. Även djurvännerna ska känna att Sverigedemokraterna är parti för dem.
Under många år har Sverigedemokraterna illustrerat sin omsorg för djuren med våldsamma bilder på Halalslaktade djur. Även det har gett effekt.
När de båda lägren ska samsas blir det problem. Det är ett problem partiet alltid kommer att dras med. Det finns två sätt att hantera frågan. När det gäller dagens beslut om småviltsjakten finns en bekväm lösning. Den frågan kan formuleras med en invand retorik. Man ställer svenska jägare mot utländska. Man talar om EU:s överstatlighet.
Eller så konstaterar man att partiet är splittrat och gör allt för inte öka spänningarna. Man talar om samförståndsanda, man talar om kompromisser.
Frågan är vad Per-Arne Wahlberg och hans jägarvänner säger om det?