Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

I Karlskrona har det rapporterats om samtal mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna. I Västra Götaland har moderaten Johnny Magnusson sagt att han "inte stänger några dörrar" och därmed antytt att det skulle vara möjligt att förhandla med Sverigedemokraterna. I veckan har Expo.se dessutom rapporterat om hur Sverigedemokraterna bjudits in till samtal i både Ockelbo och Älvkarleby.

Om det faktiskt handlar om en långsam normalisering av Sverigedemokraternas närvaro i politiken är svårt att säga. Men reaktionerna på nyheterna om hur partiet bjudits in i värmen skvallrar om en inneboende konflikt i Sverigedemokraterna.

Varje gång Sverigedemokraterna bjuds in till samtal jublar partiet. Det är inte konstigt. Sverigedemokraterna vill framhålla alla tecken på att partiet anses rumsrent. Men det innebär samtidigt ett stort problem. När partiet avslöjar att det hittat nya vänner blir deras samtalspartners genast ansatta med frågor från media. Och drar sig tillbaka. Och vem vill föra samtal med ett parti som genast går ut i medierna och skryter om de hemliga förhandlingarna?

Sverigedemokraterna har att välja mellan att närma sig det så kallade etablissemanget i smyg, utan att kunna berätta om det för sina potentiella väljare, eller att ta varje chans att påvisa att man är på väg att bli rumsrena, med risken att dialogen med de andra partierna dör.

Det är en fråga om taktik, men också om självbild. Sverigedemokraterna är och kommer alltid se sig som ett oppositionsparti tills den dagen mångkulturen officiellt avvecklas. Partiet närs av stå utanför. Samtidigt vill det ha makt.

En av dem som sett konsekvenserna av denna konflikt är Lars Källström (SD). Han var tidigare kommunalråd i Örebro, men blev efter omvalet av med sin post efter att han petats från partiets valsedel. När jag talar med honom förklarar han att det finns två falanger i partiet. De som kan resonera, och de som bara går på och ser sig som det enda oppositionspartiet. Själv anser han sig tillhöra de som kan resonera. Han hävdar att han under sin tid i kommunfullmäktige lyckats med att förändra bilden av partiet. Numera kan han sitta och fika med personer från andra partier, hävdar han. Hans efterträdare har en helt annan attityd. De har gått ut hårt och förklarat att de tänker sälja sig dyrt.

Det är uppenbarligen två olika strategier. Frågan är vilken väg Sverigedemokraterna ska ta.

Det blir intressant att se ifall de övriga partiernas förhållningssätt till Sverigedemokraterna förändras under de kommande åren. En minst lika intressant fråga är hur Sverigedemokraterna kommer att förhålla sig till de övriga partierna.