Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Besök sajten Sverigedemokraternas vitbok

En enhällig partistyrelse valde under måndagen Richard Jomshof till ny partisekreterare. Detta trots att Björn Söder aviserat att han ville sitta kvar tills att partiet fått klarhet kring partiledaren Jimmie Åkessons sjukskrivning och eventuella comeback. Jomshof beskrivs ofta, till skillnad, från sin föregångare som en mjukis. Men är den bilden verkligen korrekt?

På måndagsmorgonen presenterade Aftonbladet en opinionsundersökning som visade att stödet för Richard Jomshof som ny partisekreterare var brutalt. Hela 56 procent av de tillfrågade SD-väljarna ville sig riksdagsledamoten på posten medan bara 17 procent förordade att Björn Söder skulle sitta kvar. Det hade givetvis de pådrivande bakom tillsättande av Jomshof i ryggen när de klev in på partistyrelsemötet under förmiddagen. Men undersökningen visar också att Jomshof är okänd för många av de som säger sig rösta på partiet.

Björn Söder satt som partisekreterare i nästa tio år. Innan dess hade han varit vice partiledare under Mikael Jansson. Söders utspel om att judar och samer inte är svenskar, hans korta stubin och för den delen hårda nypor mot dem han av olika anledningar inte gillat i partiet har gjort att riksdagens andre vice talman av en del i partiet uppfattas som en belastning. Och i skenet av Björn Söder har politiska kommentatorer beskrivit Richard Jomshof som något mjukare och mindre radikal.

För den som följt Richard Jomshof under åren så är det uppenbart att skillnaden mellan honom och Björn Söder snarare ligger i det yttre. Om Söder framstår som en skinnskalle som sitter och hemma och lyssnar på vikingarock så sitter Jomshof hemma i pojkrummet och lyssnar på Broder Daniels mest depressiva alster.

Richard Jomshof har tidigare i egenskap av chefredaktör för partitidningen SD-kuriren varit den som gått i bräschen för att lyfta in antimuslimska konspirationsteorier om Eurabia, ett hemligt muslimskt maktövertagande, i den sverigedemokratiska ideologin och retoriken. Jomshof var under lång tid även ansvarig utgivare för tidningens nätupplaga där läsaren kunde ta del av rubriksättningar om exempelvis "skottglada främlingar".

På SD-kurirens nätupplaga hade även Jomshof liksom andra ledande partiföreträdare en blogg. Det var på den blogg Jomshof 2009 hävdade att ökande invandring från muslimska länder skulle leda till något värre än nazismen. Alltså något värre än Förintelsen.

När Anders Behring Breivik två år senare begick sina bestialiska handlingar i Oslo och på Utöya var Jomshof snabbt ute med sin analys om vad som föranledde dådet. Det var inte Breiviks hat mot islam, minoriteter eller politiska motståndare. Nej, Jomshof förklarade för en lokaltidning hemma i Blekinge att det var det mångkulturella samhället som var orsaken. När den på den tiden ständigt överslätande presstalesmannen Martin Kinnunen skulle förklara Jomshofs uttalanden så hävdade han på sedvanlig SD-manér att de var tagna ur sitt sammanhang. Lite som när Björn Söder nyligen skulle förklara sina egna uttalanden om att judar och samer inte är svenskar.

Väl i riksdagens kammare har Jomshof bland annat roat sig med att beskylla de övriga partierna för att befinna sig i ett LSD-rus.

Richard Jomshof är knappast någon mjukis och någon kursändring är knappast att vänta. Möjligen är Jomshof något mer konflikträdd än Björn Söder. Det har gått mer än tio år sedan Jomshof satt på ett partistyrelsemöte och var skrajsen.

Partiledningen hade fått ett erbjudande från belgaren Bernard Mengal. I det på den tiden fattiga partiet var det eventuella stödet av stor betydelse då det skulle finansiera ett postutskick i den då stundande Europaparlamentsvalskampanjen. Nu visade det sig att den rike belgaren både var rasideolog och antisemit. På ett partistyrelsemöte diskuterades hur den eventuella donationen skulle hanteras.

I boken "SD från insidan" återges delar av diskussionen. En märkbart nervös Richard Jomshof ville undvika ansvar om Mengals ideologiska hemvist skulle bli allmänt känd:

"Vi får ju hålla vår ideologiska linje. Men som sista utväg måste jag påpeka att om man kommer så långt, men det får ni ta i sådana fall, försöka få honom att skänka pengar anonymt så att man använder dem bättre och att ingen vet vem det är men det får ni ta, det vill inte jag ha att göra med i så fall".

Mycket vatten har runnit under broarna sedan det här partistyrelsemötet. Och föga förvånande tackade Sverigedemokraterna ja till Mengals erbjudande. Om Jomshof fortfarande är lika självcentrerad och sätter sitt eget skinn framför partiets återstår att se. Hur som helst är det en dålig egenskap i vilket parti som helst. Även om det är präglat av rasism och konspirationsteorier.

Ämnen i artikeln