Rötterna till förnekandet finns i Nazityskland | Expo.se

Annons

Rötterna till förnekandet finns i Nazityskland

Publicerad 2021-01-27 16:16

På Förintelsens minnesdag sprids propaganda för att förneka Förintelsen. Expo har pratat med forskaren Stéphane Bruchfeld som visar hur Nazitysklands egen propaganda reproduceras än idag. Bilden är ett kollage.

Akademiker och forskare har ofta tävlat om att hitta den första förintelseförnekaren. Men enligt idéhistoriken Stéphane Bruchfeld, forskare vid Uppsala universitet, är grundantagandet felaktigt och frågan felställd. Förnekandet är istället ett arv från den nazityska propagandan som efter kriget fått eget liv.

Var det i Frankrike, USA eller England förnekandet först dök upp? Var det kanske en skotte, en engelsman eller till och med en svensk?

I antisemitiska kretsar är förnekande och förminskande av Förintelsen ständigt närvarande. Inom forskningen har olika teser lyfts om vem som var den första förintelseförnekaren. Forskaren Stéphane Bruchfeld kallar jakten på den första förintelseförnekaren för nonsens. De första förintelseförnekarna var den nazityska regimen.

– Väldigt mycket av förnekar- och revisionistpropagandan har förebilderna och rötterna i förkrigstidens och krigstidens nazipropaganda. Lite förenklat uttryckt följer man Joseph Goebbels hela vägen fram till i dag. Det finns en kontinuitet sedan 30-talet, säger Stéphane Bruchfeld om miljöerna där Förintelsen förnekas.

 Stéphane Bruchfeld pekar ut tre centrala pelare som alltid varit grundläggande i förintelseförnekande: Sympati och beundran för Nazityskland, försvar av Nazityskland mot olika anklagelser, och antisemitism.

– I Sverige började det redan på 30-talet, med en beundran för det ”nya Tyskland” som ur en katastrofal situation hade växt sig starkt. Pronazistiska Sveriges nationella förbund (SNF, reds. anm) ordnade till exempel studieresor till Tyskland 1938 och 1939 och reserapporterna i partitidningen uttrycker genomgående stor sympati och beundran.

– Man har tydliga sympatier för nationalsocialismen, när det gäller kritik så tillbakavisar man den som lögner och hetspropaganda. SNF är på sätt och vis särskilt intressanta att studera, och partiet skiljer sig på flera sätt från rörelser som redan från början var tydligt fascistiska och eller nazistiska, fortsätter Bruchfeld.

Stéphane Bruchfeld beskriver att SNF blev allt mer antisemitiska och anammar den Nazityska världsbilden under Hitlerstyret och med det den nazityska propagandan och förintelseförnekelsen.  

- De representerade i och för sig i huvudsak de delar av den svenska övre medelklassen och överklassen som hade mycket svårt att förlika sig med den parlamentariska demokratin, och som därför riktade blickarna mot det fascistiska Italien och reaktionära och radikalkonservativa rörelser och ideologer på kontinenten.

- Men 1933 var förbundet inte pronazistiskt och de var inte heller ideologiska antisemiter. En ledande medlem förklarade till exempel 1933 att i SNU, som förbundet hette då, skulle det inte finnas någon antisemitism. Men de förändras snart. Man kan se hur den så kallade judefrågan som från att i princip ha varit en icke-fråga växer i betydelse för förbundet efter 1935, och vid krigsslutet förklarades kriget och Tysklands nederlag med att det var den ”internationella judendomen” som alltid hade stått bakom Tysklands fiender.

Nazityskland hävdade de bedrev försvarskrig

Joseph Goebbels var Adolf Hitlers propagandaminister och hade en central roll i spridandet av antisemitisk propaganda. Som ett sätt att legitimera krig och förföljelser hävdade Nazityskland alltid att de försvarade sig, i själva verket hade judarna förklarat krig mot Tyskland, hävdade de. Regimen använde sig av konspirationsteorier och obskyra skrifter som skulle visa en global judisk komplott för att utrota tyskarna och erövra världen.

Än i dag är det vanligt i miljöer där Förintelsen förnekas att påstå att Nazityskland i själva verket ”försvarade sig”. Andra centrala element i förintelseförnekandet är att vägra erkänna att det fanns en omfattande förföljelse av judar som mynnade ut i en systematisk utrotningspolitik över hela den europeiska kontinenten och delvis Nordafrika. De verkliga krigsförbrytarna var i stället Tysklands allierade fiender. De allierade beskrevs som judarnas verktyg i deras kamp mot Tyskland.

– De handlar om att förneka, förminska och relativisera Nazitysklands förbrytelser. I förnekarmiljöerna kretsar egentligen allt kring judarna och det är ett arv från nazisterna. Judarna var och är huvudfienden.

Enligt Stéphane Bruchfeld är förintelseförnekarna inte intresserade av att förneka andra förbrytelser – mer än som hjälpargument. Politiken mot romerna under 1930 och 40-talen, bryr de sig inte om. Tar de upp Zigenarnatten i Auschwitz-Birkenau, där över
3 000 romer gasades, är det för att förneka att någon kunde gasats inte för att förneka den nazistiska politiken mot romerna, menar Bruchfeld.

Förintelsen bekrivs som ”hetspropaganda”

I nazistiska och pronazistiska miljöer i Sverige menade man under kriget att uppgifterna om den pågående Förintelsen syftade till att driva in Sverige i kriget med ”lögnaktig hetspropaganda”.

– De förlitade sig på den tyska propagandan och de tyska förklaringarna. De var upprörda över propagandan från de allierade och de svenskar som stod på de allierades sida, som de kallade för ”skadegörare”.

I dag är det inte ovanligt att förintelseförnekare påstår att Förintelsen används för att ge judar sympati och pengar och legitimera Israel.

– Nazisterna var paradoxala i att de både förnekade och ibland mer eller mindre öppet antydde vad de gjorde. När man hösten 1942 i Sverige kunde börja skriva om den nazistiska utrotningspolitiken utan att myndigheterna hindrade det, gick den pronazistiska tidningen Dagsposten upp i högvarv. Dels i förnekandet, men också i antisemitism. Samtidigt finns det paralleller till det nazityska fenomenet med både förnekande och erkännande. Man kan under hösten 1942 hitta texter i Dagsposten som låter ana att de mycket väl förstod vad det var som pågick, ibland kan man till och med parallellt ana en sorts skadeglädje.

Stéphane Bruchfeld som forskar på förintelseförnekandets upprinnelse, menar att det är viktigt att förändra bilden av förnekandet som något som efter kriget plötsligt dök upp från ingenstans.

– Den forskning som varit har fokuserat på de individer och miljöer där förnekandet växte fram efter kriget. Enligt viss litteratur började det i Frankrike. Medan amerikaner har hittat den första förnekaren i USA. I Storbritannien skriver man att den första förnekaren var någon skotte eller engelsman och att förnekandet började där.

- Min poäng är att det inte finns någon första förnekare, det är fel frågeställning. Fel perspektiv. Det börjar överallt samtidigt och varje land har sitt eget rotsystem. Jag skulle utifrån innehållet i till exempel svenska Dagsposten, som kom ut som dagstidning mellan 1941 och 1951, kunna säga att de första förnekarna fanns i Sverige. Men det skulle bara vara nonsens, säger Bruchfeld.

Nordiska motståndsrörelsen i Falun
Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen förnekar öppet Förintelsen och genomför regelbundet aktioner på minnesdagar för Förintelsen. (Foto: David Lagerlöf/Expo.

Förnekandet är inget mysterium

Stéphane Bruchfeld har studerat artiklar i svenska pronazistiska tidningar och tidskrifter. Den 16 november 1944 – mitt under brinnande krig – skriver Dagsposten:

”Nu fattas egentligen bara ett Reutertelegram av innehåll, att Hitler börjat äta halstrade judebarn och sitter och smörjer kråset på Berchtesgaden, men vänta bara, den ’nyheten’ kommer nog så småningom.”

Några dagar efter krigsslutet i Europa publiceras en lång och grovt antisemitisk dikt i samma tidning som riktar sig till de svenska prästerna för att övertyga dem om att stoppa ”dödstrafiken”, det vill säga. mottagandet av judiska överlevande från koncentrationslägren. Om mottagandet fortsatte skulle Sverige gå under hävdade skribenten.

”Han sprider ut att ’arma judar gasas’ blott för att ingen sedan skall förfasas och över korsfäst kristfolk ömka sig.”

”Han” står för ”Juden” och ”korsfäst kristfolk” betyder tyskarna som hade förlorat kriget.

– Man hittar det tidiga förnekandet framförallt i miljöer och hos individer som sympatiserade med Nazityskland och nazismen under 1930-talet och som under kriget ställde sig på Nazitysklands sida och aldrig backade från den positionen, trots att det fanns flera tillfällen att göra det. Vissa i de här miljöerna gjorde faktiskt det, men de som jag studerar tog aldrig det steget utan de fortsatte att bränna broar och gick också djupare och djupare in i förnekandet. De hittade hela tiden nya vägar och argument att försvara Nazityskland och sig själva.Människor hör vad de vill höra, så har det alltid varit.

Enligt Stéphane Bruchfeld har förintelseförnekande och historierevisionism framställts och behandlats som något mystiskt, som något oförklarligt som plötsligt uppstått efter Förintelsen.

– Det jag vill bidra till är en avmystifiering. Det finns inget mystiskt alls med den.
 


Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska och sprida våra artiklar utan betalväggar.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare

 

Annons

I spåren av corona

Är pandemin ett hot mot demokratin? Hur har året med corona påverkat den svenska och internationella extremhögern?  Läs alla artiklar relaterade till corona-pandemin här.

Annons