Gigachad eller incel – så fungerar manosfären

Världen är ”gynocentrisk” – den kretsar kring och domineras av kvinnor. I alla fall om du lyssnar på männen inom manosfären. Där råder övertygelsen att samhället har feminiserats och degenererat i spåren av den liberala feminismen och prompt behöver remaskuliniseras. För att återställa könsmaktsordningen och de traditionella könsrollerna behöver män trycka kvinnor tillbaka till köket och sängkammaren, där de hör hemma. Argument om kvinnors biologiska underlägsenhet, drev mot framträdande feminister och en cynisk avhumanisering av kvinnor är några av de vanliga metoderna för att vrida tillbaka klockan.

Manosfären fungerar som ett paraplybegrepp över de löst överlappande ideologiska rörelser eller nätverk som florerar på olika bloggar, forum eller hemsidor. Fokuset ligger på dejting, intimitet och sex – där man menar att kvinnor besitter en enorm makt eftersom de väljer vilka män de vill dejta och ha sexuella relationer med. Männen däremot sitter så gott som maktlösa vid sidlinjen och inväntar kvinnlig uppmärksamhet, ofta utan framgång.

Inom manosfären råder uppfattningen att feminismen gått för långt och har lurat kvinnor med en falsk ideologi som förminskar och hatar mannen. Dagens män är offer för misandri, alltså manshat, och har blivit en utsatt grupp precis som minoriteter eller hbtqi-personer. Det säger Lucas Gottzén, professor vid Stockholms universitet, som under 20 år har studerat feministiska och icke-feministiska mansrörelser, där manosfären tillhör den senare kategorin.

– Inom manosfären pratar man om det jag skulle kalla för manlig identitetspolitik – att man ser mannen som en kategori, precis som homosexuella eller etniska minoriteter, som är särskilt utsatt och behöver en särskild typ av stöd och politik. Man plockar ofta valda delar från populärpsykologi och evolutionär psykologi för att bekräfta sin position. Det handlar väldigt mycket om en idé om att vissa typer av killar får alla tjejer, något man kallar för hypergami, säger Lucas Gottzén.

Idén om att tjejer bara dejtar en liten andel av alla killar kallas för 80/20-regeln. Den pseudopsykologiska principen, som bland annat lyfts i den uppmärksammade serien Adolescence, handlar om att 80 procent av kvinnor är attraherade av och dejtar endast 20 procent av alla män. Männen på toppen av näringskedjan kallas för ”chads” och det är runt dem alla världens kvinnor flockas, medan resten av männen förblir tomhänta. En absurd teori – men den fungerar som ett svepskäl för killar att motivera sin upplevda utsatthet:

– I en studie om radikalisering och avradikalisering vi gjorde var ett återkommande tema att man känner sig sårbar. Dels sårbarhet på den sexuella marknaden, alltså att man söker romantiska eller sexuella kontakter men misslyckas. Och dels en social isolering, att man har svårt med sociala kontakter generellt och att man känner sig ensam, säger Lucas Gottzén.

Gemensamt för rörelserna inom manosfären är idéen om att verkligheten går att förnimma på olika sätt. Precis som i filmen The Matrix kan man välja att äta det blå pillret och leva utan insikt om samhällets dolda superkonspiration, eller äta det röda pillret och förstå världen för vad den verkligen är. Inom manosfären menar man att man blivit just redpilled när man genomskådat konspirationen.

Frilansskribenten Myra Åhbeck Öhrman har intresserat sig för manosfären och dess anhängare i över tio år. I datorspel och onlineforum har hon under flera år observerat manosfären, eller redpill-rörelsen, som den också kallas:

– Med redpill menar man att man tagit till sig ett antal sanningar om världen och kan se igenom den illusion som den liberala feministiska hegemonin försökt lura på en. Den tenderar att omfatta problemet med feminiseringen av det moderna samhället, säger Myra Åhbeck Öhrman.

Inom manosfären råder uppfattningen att feminismen gått för långt och har lurat kvinnor med en falsk ideologi som förminskar och hatar mannen

Bluepill är däremot en beskrivning av en liberal, soja-matad man som inte förstår att han blivit förtryckt av feminismen, menar Myra Åhbeck Öhrman. Samhället har förgiftats av en självutplånande agenda och det är upp till männen som tagit det röda pillret att stå emot degenereringen:

– Det ger en enkel förklaringsmodell och blir ett enkelt förhållningssätt för något som egentligen är väldigt svårt. Den ideologiska världsbilden och det narrativ som manosfären förespråkar är nästan identisk med extremhögerns. Man har ett hierarkiskt tänkande, som bygger på idéen om att en grupp måste vara på toppen av näringskedjan för att samhället ska fungera, säger Myra Åhbeck Öhrman.

Dagens digitala manosfär är sprungen ur 1970-talets mansrättsrörelse, som uppstod som en motreaktion på kvinnorättsrörelsens frammarsch. Traditionella mansrättsaktivister, förkortat MRA, menade att det också fanns orättvisor riktade mot män och ville eliminera lagar och sociala normer som förtryckte mannen. MRA finns kvar än i dag och diskuterar bland annat ekonomisk ojämlikhet inom dejting eller problem med falska våldtäktsanklagelser.

En annan rörelse inom manosfären, som också tenderar att fokusera på ekonomiska frågor, är Men Going Their Own Way, förkortat MGTOW. Dessa män förespråkar mansseparatism och ett liv fritt från kvinnliga influenser eller helt utan kvinnor. Att vissa män vägrar att befatta sig med kvinnor över huvud taget kan bero på flera olika saker:

– Det är ofta äldre män som är ganska förbittrade över att de förlorat vårdnaden över sina barn eller att kvinnorna har fått mycket pengar efter en skilsmässa, säger Lucas Gottzén.

Vidare finns det inom manosfären så kallade Pick-up Artist, PUA, som hanterar det upplevda manshatet genom att ta fram olika metoder för att förföra kvinnor. Manlighet, enligt PUA:s, bygger på sexuell framgång och kvinnor kan liknas vid troféer som man ska vinna för att bevisa sitt manliga värde. Synen på kvinnor är väldigt cynisk – de är manipulerbara objekt som man med olika tillvägagångssätt kan få i säng.

– Pickup artists kommer från en idé om att man kan gamifiera raggning, menar Myra Åhbeck Öhrman.

den sista och mest uppmärksammade rörelsen inom manosfären är incelrörelsen. Någon som kallar sig själv för incel menar att de är i involentary celibacy, ofrivilligt celibat, på grund av att de inte är tillräckligt attraktiva för att förföra och ha förhållanden med kvinnor – vilket de upplever att de, som män, är berättigade. Inom subkulturen av incels återfinns den cyniska synen på kvinnor som objekt och de kallas ofta för femoids, en blandning av female och det avhumaniserande humanoid, en människolik robot. Att hitta en gemenskap och identifiera dig själv som incel blir ett sätt att slippa den upplevda känslan av att vara misslyckad.

– Det är viktigt att tänka på det i termer av identitet. Du har valet att se dig själv som en misslyckad man, eller så kan du välja en annan identitet: en soldat i könskriget som slår tillbaka mot ett orättvist system, eller ett offer som inte kan klandras. Du är inte svag, utan det är rimligt att du är på botten av samhället. Att se sig själv som ett offer lyfter mycket av ansvaret från en själv, säger Myra Åhbeck Öhrman.

I olika trådar på forumen Reddit och 4chan, samt på egna hemsidor eller på sociala medier, samlas dessa individer för att ingående beskriva sina sexuella motgångar, dela långa misogyna utläggningar eller presentera sina pseoduvetenskapliga teorier om kvinnor eller samhället – men även dela förslag på metoder för att bryta sig ur utsattheten. I linje med 80/20-regeln är ett vanligt fokus att försöka förbättra sitt utseende och på det sättet vinna mark på den sexuella marknaden, så kallat looks-maxxing.

– På looks-maxxing-sidor lägger du som kille upp en bild på dig själv, halvnaken och på ditt ansikte, och så bedömer andra din potential från 1–10 och vad du behöver göra åt dig själv, säger Lucas Gottzén.

På dessa sidor finns det en internaliserad rasism i poängsättningen. Lucas Gottzén har under sin forskning noterat att om du exempelvis är sydasiat, eller ”curry” som incels själva benämner det, så är det mycket svårare för dig att bli attraktiv och tjäna in fler skönhetspoäng på den så kallade decile-skalan, enligt gemenskapen. Det finns även något som kallas whitemaxxing, där blekning av huden för att se mer vit ut beskrivs som ett sätt att bli mer attraktiv.

Vissa incels har en mer nihilistisk syn på situationen. Det är ingen idé att looks-maxxa sig till framgång – att vara incel är som en dödsdom. Detta kallas ibland inom rörelsen för att vara blackpilled. I dessa kretsar uppmanar man ofta till våld, terror och ibland även självmord – antingen orkar man med ett liv av lidande, eller så ger man upp och tar livet av sig. På incelspråk: ”cope or rope”.

Det mest uppmärksammade våldsdådet inom incelrörelsen är Elliot Rodgers dåd i Isla Vista 2014, där sex personer dödades och ytterligare 14 skadades. Sedan 2014 har en rad dödliga attacker utförts av självutnämnda incels, majoriteten inspirerade av Elliot Rodgers dåd – att ”Go ER”. Elliot Rodger, som även tog sitt eget liv under dådet, lämnade efter sig ett 141 sidor långt manifest där han i detalj redogjorde för sin livshistoria och förklarade att avsaknaden av sex ledde till total misär. Den stora antagonisten i hans liv var utan tvekan kvinnor, eller snarare, avsaknaden av dem.

Efter dådet spreds incelrörelsens idéer som en löpeld.

– När Elliot Rodger begår sitt dåd 2014 var vi någonstans på toppen av det politiskt korrekta internet. Det var väldigt hippt med feminism. Att då gå ut och vara skamlöst misogyn mobiliserade väldigt starka motkrafter online. Det har i sociala medier, tyvärr, effekten av att få väldigt mycket engagemang och visningar, säger Myra Åhbeck Öhrman.

Tio år senare är manosfären större än någonsin tidigare. Med högröstade profiler som Andrew Tate, den överlägset största så kallade manfluencern, har diskussionerna flyttat ut till större plattformar.

– Från att manosfären var framförallt på ganska små och relativt obskyra plattformar, som 4chan och delvis Reddit, har den de senaste fem åren blivit mycket mer mainstream. Manfluencers har förts över till Tiktok och fått ett väldigt starkt genomslag. På det sättet är det mycket större i dag än för tio år sedan. Och Andrew Tates kvinnohat blir ett sätt att höras genom bruset på sociala medier. Det är i sig en strategi för att nå ut, säger Lucas Gottzén.

Modellen för manfluencers, som kanske varit mest framgångsrik för Andrew Tate, är att skapa så provocerande och kontroversiellt innehåll som möjligt, för att nå så många som möjligt, enligt Myra Åhbeck Öhrman. På så sätt nås allt fler unga killar av det extrema innehållet.

– Man ska inte underskatta hur en helt vanlig kille kan ha ett flöde som totalt domineras av manosfärens idéer, och att det blivit det normala. Särskilt för unga personer, som inte har så mycket erfarenhet av världen eller av kontakt med kvinnor, så låter det här som en rimlig förklaringsmodell, säger Myra Åhbeck Öhrman.

Lars Stiernelöf, samordnare för arbetet mot våldsbejakande extremism på Agera Värmland, förklarar hur unga killar i allt högre utsträckning påverkas av manosfären.

– Man ser ute på skolorna en ”killighet” som man inte sett på många år. Att grabbarna ska vara grabbar, det är mer fokus på att man ska vara en riktig man, även i skolan. Man tittar på Andrew Tate och lyssnar på Jordan Peterson, konstaterar Lars Stiernelöf.

Målet är att föda fler vita barn – och om inte kvinnor gör rätt val själva så måste man kontrollera dem

Är du en vanlig kille som är intresserad av träning kommer ditt flöde på Tiktok fyllas av manosfär-innehåll ganska snabbt, menar Lars Stiernelöf. Många killar är intresserade av de budskap som manfluencers ofta diskuterar: styrketräning, självförbättring och att tjäna mer pengar. Misogynin kommer sedan på köpet.

Ökningen av misogynt innehåll som unga killar konsumerar är alarmerande. Misogyni är en vanlig inkörsport till annan typ av politisk extremism, inte sällan högerextremism:

– Det handlar egentligen ganska lite om kön och ganska mycket om det emotionella och ideologiska ramverket som också bygger upp extremhögern. Manosfären agerar som en inkörsport till högerextremism och har blivit ett självskadebeteende som handikappar, skadar och tjänar pengar på en massa killar som faktiskt förtjänar bättre. Det är ett stort samhällsmisslyckande, säger Myra Åhbeck Öhman.

På frågan om vilka kopplingar det finns mellan manosfären och extremhögern menar Lars Stiernelöf att de två nästan är synonyma nu för tiden.

– Bland de yngre inom extremhögern, ta Aktivklubbmiljön som exempel, är träningsfokuset i stort sett det enda man pratar om. Det är att vara en man som är det viktiga. Fokusfrågorna har också förändrats inom extremhögern från den klassiska rasismen, som såklart finns kvar, men även hotet från feminismen och hbtqi-miljön sätter man högt upp på agendan.

Ett tydligt exempel på där manosfären spelat en stor roll för extremhögern är i USA.

– Hela MAGA-rörelsen och maktsfären i USA, både ekonomiskt och politiskt, är ju bara män, män, män, som framhäver sin manlighet. Och jag tror att extremhögern har plockat upp det här för att det matchar deras idéer. De kan använda det för att locka fler till den högerextrema rörelsen, säger Lars Stiernelöf.

– Vilka män som kvinnor ligger med och potentiellt skaffar barn med är jätteviktigt för extremhögern, även om de inte pratar om det uttryckligen alla gånger. Målet är att föda fler vita barn – och om inte kvinnor gör rätt val själva så måste man kontrollera dem. För mig är det väldigt logiskt att de här miljöerna flyter ihop med varandra. Man kan absolut vara en manosfär-kille utan att vara högerextremist, men jag tror inte att du kan vara högerextremist utan att vara en manosfär-kille, säger Myra Åhbeck Öhrman.

Att manosfärens budskap fått skjuts in i vardagen gör att risken för radikalisering till mer extrema miljöer ökar bland unga. Denna attitydförändring, där jämställdhet inte längre står högt upp på agendan behöver motarbetas, menar Lars Stiernelöf.

– Det är viktigt att jobba förebyggande och jobba med bemötandet i det vanliga vardagsarbetet, där man kan ha möjlighet att stärka de sunda delarna av identitetsskapande och kollektivism. För när man väl har dragits in, särskilt om man är i övre tonåren och precis har lockats in i en sån här miljö, då är man ofta ganska låst.

Att håna killar eller självutnämnda incels som förespråkar manosfärens idéer, och på så sätt avfärda deras faktiska problem, riskerar att bli en push-faktor mot radikalisering. Dessa killar söker sig då snarare till den miljö som bekräftar dem – till gemenskapen i manosfären:

– Långt ifrån alla misogyna incels är ett säkerhetshot och kommer inte att ta till våld. Hot och hat, misogyni, homofobi, transfobi, rasism etc, är vardagsmat på de här sajterna. Det hjälper inte att peka ut de här individerna som ett terrorhot, man når dem inte på det sättet. Utan man behöver lyssna på dem och bemöta den sårbarhet som många av dem känner, säger Lucas Gottzén.

Unga killar måste lära sig att prata om sex och relationer med kompisar och förstå att lidandet inte handlar om att de skulle vara fula eller dåliga, utan om de strukturella frågorna, enligt Lucas Gottzén. Det handlar om att vi ser varandra som varor på en marknad och att vårt värde som människor definieras av vårt utseende och om vi har en partner eller inte. Att unga killar lär sig resonera kring detta på ett hälsosamt sätt är avgörande, menar han. – Manosfären tar upp frågor som de flesta killar reflekterar över, och som är ganska så nya, att killar i dag blir bedömda över hur de ser ut så som tjejer blivit i alla år. Där kan exempelvis sexualundervisning i skolan hjälpa till att ge perspektiv på det där.