Därför backar SD hellre Netanyahu än regeringen

Regeringens besked i början av augusti om att de vill sätta press på Israel genom att frysa EU:s handelsavtal med landet har väckt kritik från Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. På X kallar Jimmie Åkesson regeringens linje ett haveri. Han understryker också att beskedet kan få följder framåt. ”Om vi anat att regeringen skulle vara så fladdriga och svaga i Mellanösternpolitiken så hade vi naturligtvis krävt även utrikespolitiska garantier i Tidöavtalet”, skrev Åkesson.

”Fladdrig och svag” för SD och Jimmie Åkesson är således att markera och sätta press på en israelisk regering, med flera högerextrema ministrar, som i detta nu begår krigsbrott, orsakar massdöd bland civila och nekar eller kraftigt begränsar livsnödvändig hjälp så som mat, medicin, bränsle, vatten till Gazas befolkning, vilket enligt Genèvekonventionerna är förbjudet. En israelisk regering som enligt en allt mer enig expertkår genomför ett folkmord.

Jimmie Åkesson har med sig sina väljare och den sverigedemokratiska rörelsen. I måndags kunde nya siffror visa att det finns ett dalande stöd bland flera väljargrupper för Israels agerande i Mellanöstern. Men bland SD-väljarna är stödet oförändrat. SD:s väljare särskiljer sig även i andra frågor kopplade till Israel. Siffror från SvD/Demoskop visar ett 58-procentigt stöd för en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Men bara 39 procent av SD-väljarna står bakom en tvåstatslösning. 33 procent av SD-väljarna ser hellre en enstatslösning med en israelisk regering, vilket kan jämföras med 14 procent bland väljarna i stort.

KD:s väljare är fortsatt bland de mest positiva till Israels agerande, även om siffrorna där sakta har sjunkit. Att det är Jimmie Åkesson och Ebba Busch som just nu syns och hörs mest i sin kritik kring regeringens nya linje mot Israel är logiskt då de representerar de väljargrupper som är mest positiva till Israels agerande. Ebba Busch representerar en politisk tradition av närmast blind lojalitet till Israel.

Jimmie Åkesson representerar en ny dimension. Jimmie Åkessons och SD:s stöd för Benjamin Netanyahus regering ska förstås utifrån tre utgångspunkter.

För det första är Tidö-avtalet mellan SD och regeringen en överenskommelse som fokuserar på den svenska inrikespolitiken. I utrikespolitiska frågor har SD en större möjlighet att särskilja sig och opponera mot regeringens politik. Det är inte första gången vi ser detta förfarande utspela sig. Liknande tillvägagångsätt såg vi under de svenska Nato-förhandlingarna med Turkiet.

För SD har även stödet till Israel fungerat som en inhemsk strategi för att skapa distans till sina politiska grannar i den svenska extremhögern, där antisemitism fortsatt är mer central och framträdande än i den sverigedemokratiska rörelsen. Denna strategi har varit nödvändig för SD i sina försök att närma sig de politiska samarbeten och relationer vi ser idag, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt.

Stödet för Israel har fungerat som ett slags bevis på att partiet inte längre är högerextremt. Men paradoxalt nog så är partiets allt närmare relation till den israeliska regeringen ett tecken på att partiet inte har något emot samröre och allianser med djupt antidemokratiska och reaktionära grupper.

För stödet till den israeliska regeringen är också en fråga om ideologi och värderingar. Ända sedan Kent Ekeroth var internationell sekreterare för SD under åren 2007–2017 har närmande och relationsbyggande försök gjorts mellan SD och israeliska politiker och civilsamhällesorganisationer. Redan 2010 deltog Ekeroth i en konferens i Israel tillsammans med den europeiska ytterhögern, där syftet var att knyta banden med den israeliska extremhögern.

I den antimuslimska och counter-jihadistiska idévärlden som så starkt präglar den sverigedemokratiska rörelsen hyllas ofta Israel och landets militära styrka som en bastion för ”västerländska värderingar och ideal”, som kämpar mot ett ”barbariskt” islam och sina muslimska grannländer.

Att SD nu släppts in i den israeliska regeringens värme är inte en slump. Kaka söker maka. Den israeliska regeringen präglas starkt av högerextrema företrädare, så som ministrarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir. De ser SD och den europeiska ytterhögern som inte bara strategiska vänner i en kritisk stund, utan också som ideologiska allierade.

Om SD:s kritik av regerings utrikespolitik och förehavanden gentemot Israel kommer stanna vid verbala protester och spetsiga inlägg på X återstår att se. Vad vi kan slå fast är att SD inte kommer sluta eller vika åt sidan. Detta är en fråga som rymmer mer än politiskt spel och vem tar vem-lekar. För SD är det villkorslösa stödet för Benjamin Netanyahus regering förankrat i såväl sin rörelse som i partiets antimuslimska idévärld. SD har arbetat länge för att bygga relationer med Israels extremhöger.

De kommer att bestå, oavsett vad omvärlden säger om folkmordet som SD:s allierade nu genomför.

Niclas Nilsson