SD är alltmer ett M-problem

På torsdagen samlas hundratals Sverigedemokrater i Örebro för att under en lång och intensiv helg genomföra partiets landsdagar. På schemat står, förutom fest och trevligheter, bland annat valet av en ny partistyrelse och beslut om inriktningen för partiets valplattform. På landsdagarna bestäms också vilket mandat partiledare Jimmie Åkesson ska ha i eventuella regeringsförhandlingar efter valet i september och så ska partiet ta ställning till alla motioner som kommit in från medlemmarna runt om i landet. Den som vill studera hur ett toppstyrt parti ser ut kan följa hur dessa motioner behandlats av partistyrelsen. Totalt har 441 motioner lämnats in, 161 av dessa stryker partistyrelsen i sin helhet och endast två har vunnit bifall i sin helhet. Att partier är toppstyrda är inget nytt men SD:s nivå sticker ut.

Det sverigedemokratiska parti som samlas i Örebro har all anledning att känna optimism och framtidstro. Aldrig har partiet haft ett sådant genomslag för sin politik som nu. Partiet fortsätter vara omhuldat av andra partier och tunga opinionsbildare till höger i svensk politik. Addera att förtroendet för partiledare Jimmie Åkesson har stärkts och att partiet ligger stabilt som Sveriges näst största parti i de flesta opinionsmätningar som presenteras. Aldrig har ministerposter och regeringsinnehav för den svenska "nationella rörelsens" parlamentariska gren varit så nära som nu.

Sämre går det för de regeringspartier som möjliggjort och krattat manegen för Sverigedemokraternas inflytande och makt i nationell politik under mandatperioden. Liberalerna är i fritt fall och under gårdagen visade en ny Novusmätning att även KD är under riksdagsspärren. Något lyft i opinionen för Moderaterna och statsminister Ulf Kristersson ser ut att utebli och för första gången på tre decennier har vi i svensk politik en situation där väljarna har tre starka statsministerkandidater. Siffror från SVT/Verian visade för en tid sedan att nästan varannan väljare, 46 procent, vill se Magdalena Andersson (S) som statsminister. Sen var det nästan helt jämnt mellan Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD): 21 mot 18 procent av väljarna kan tänka sig respektive kandidat. Bland Tidöväljarna stöttar 49 procent Kristersson och 41 procent Åkesson. Siffror som borde skicka oroliga signaler till det moderata partihögkvarteret.

Sverigedemokraternas nya styrkeposition i svensk politik kommer utan tvekan att användas för inflytande. I slutet av september lade Timbro tillsammans med den Sverigedemokratiska tankesmedjan Oikos fram rapporten Tidö 2.0 som innehåller ett gemensamt reformprogram, 132 punkter till antalet, som spänner över många olika politikområden.

Den uppmärksamme kan direkt se hur detta har anammats och implementerats av SD. I dokumentet ”Förhandlingsmandat och riktlinjer för valplattformen” som SD ska klubba på landsdagarna går det att utläsa att partiet nu inte bara står för ”trygghet och tradition” utan också för formuleringen ”Fri i Sverige”. Här har partiet matat på med punkter från Tidö 2.0 och likställer frihet med saker så som avregleringar, stärkt äganderätt, ny skattepolitik, riva ner delar av lagstiftningen om hets mot folkgrupp, enklare byggregler och ”mindre krångel och regleringar”. Från vilken sida av politiken som frihetsbegreppet är hämtat och utformat är inte så svårt att se.

För det parti som ser SD som sin huvudmotståndare, läs Socialdemokraterna, kommer detta möjliggöra konfliktytor och välbehövlig polemik. Socialdemokraternas paroll om att ”ta tillbaka kontrollen” kommer kunna ställas mot Sverigedemokratiska avregleringar. Vem vet, vi kanske till och med får se en strid om begreppet frihet där SD via Tidö 2.0 sållar sig till en så kallad negativ frihet, det vill säga individens rätt att slippa tvång och yttre ingripanden – vilket möjliggör för arbetarrörelsen att kontra med sina idéer om att ekonomiska och sociala ojämlikheter är att betrakta som hinder för frihet, och snarare att kollektiva lösningar som välfärdsstat och fackliga rättigheter ska ses som frihetsskapande.  

Mer konflikt med Socialdemokraterna tror jag inte SD är speciellt oroliga över. Såväl Socialdemokraterna som Sverigedemokraterna ”behöver varandra” för mobilisering, energi och positionering. Det är ingen slump att den Sverigedemokratiska rörelsens mest välanvända t-shirt är den med parollen ”Stoppa sosseriet”.

Mer bekymrat bör Moderaterna vara. Vilka är dem nu och vad är deras roll i svensk politik? Nu kliver SD in på allvar i ”deras hörn” av politiken och tar strid för att äga formuleringar och budskap som annars legat nära Moderaterna. Detta kombinerat med en mandatperiod där Moderaterna på det stora hela kapitulerat inför SD. De har sällan, om ens någon gång, på allvar utmanat partiet, tagit replikskifte i kammaren eller i någon annan debatt utan tvärtom tigit och vänt andra kinden till. Och när SD granskats och hamnat i någon skandal har Moderaterna snarare aktiv gått ut och hjälpt till med krishanteringen. Som när SD:s trollfabriker avslöjades och den moderata partisekreteraren Karin Enström på bästa ”Bagdad-Bob” manér inför ett stort pressuppbåd hyllade SD:s ”avståndstaganden” och sätt att hantera den uppkomna situationen.

När landsdagarna i Örebro är över kommer ett glatt och optimistiskt SD gå in i en valrörelse som handlar om att ”Stoppa sosseriet”, vilket inkluderar inte bara nya konflikter med den svenska arbetarrörelsen utan också nya angrepp på Sveriges minoriteter, civilsamhälle och på bärande delar av vår demokrati av i dag. Men frågan är om det verkligen är Socialdemokraterna SD framöver kommer stoppa eller om det i själva verket är de andra högerpartierna som SD äter upp och slår ut? Om man är av åsikten att detta är ett problem, så bör man illa kvickt fundera på om den svenska politiska högerns strategi av att samverka med, stå tysta och inte bjuda SD motstånd verkligen är rätt taktik.

Niclas Nilsson är researcher och utbildare på Expo.

Niclas Nilsson

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer