Antisemitismens skyddsvall försvagas

Nyligen presenterade Forum för levande historia rapporten Antisemitiska attityder i Sverige – en jämförelse mellan 2020 och 2025. Studien, som bygger på nationella enkätundersökningar genomförda 2020 och 2025, är den tredje större kartläggningen av antisemitiska attityder i den svenska befolkningen sedan 2005. Resultatet är tydligt: efter en längre period där antisemitiska föreställningar sammantaget minskat har utvecklingen vänt. Attityderna till judar har blivit mer negativa och gruppen som ger uttryck för antisemitiska föreställningar har vuxit.

Det är i sig ett allvarligt resultat. Men rapportens kanske viktigaste slutsats handlar om något annat än själva nivåerna av antisemitism. Den handlar om de normer som omger den. Forskarna beskriver ett tydligt trendbrott. På samtliga undersökta områden – social distans till judar, traditionella antisemitiska föreställningar, Förintelse-relaterad antisemitism och Israel-relaterad antisemitism – har attityderna förskjutits i negativ riktning sedan 2020. Gruppen med starkare antisemitiska attityder har vuxit samtidigt som andelen som helt tar avstånd från antisemitiska föreställningar har minskat.

Den senare utvecklingen är mycket oroande. Demokratier och minoriteter skyddas inte enbart av lagar, institutioner och myndigheter. De skyddas också av sociala normer. Antisemitismen har efter andra världskriget varit omgiven av ett starkt stigma. Att uttrycka öppet antisemitiska föreställningar har inte bara varit fel, det har varit socialt oacceptabelt i många rum.

Rapportförfattarna resonerar själva kring att utvecklingen kan förstås som en ökad acceptans av och ambivalens inför antisemitiska föreställningar. Skyddsvallen mot antisemitismen tycks ha blivit svagare. Det är ett mönster som känns igen från andra delar av den samtida politiska utvecklingen. Extrema idéer vinner sällan inflytande genom att plötsligt övertyga majoriteten. Ofta sker förändringen gradvis. Gränserna för vad som uppfattas som normalt flyttas. Det som tidigare möttes av starka sociala sanktioner blir föremål för diskussion. Det som tidigare betraktades som oacceptabelt blir ett legitimt perspektiv bland flera. När sådana normförskjutningar sker behöver inte ens de mest extrema uppfattningarna bli majoritetsåsikter för att få större genomslag. Det räcker att motståndet mot dem försvagas.

Rapporten pekar också på ett tydligt samband mellan antisemitiska attityder, konspirationstänkande och auktoritära värderingar. Det är en viktig påminnelse om att antisemitismen sällan uppträder isolerat. Historiskt har föreställningar om judar fungerat som en sammanhållande berättelse i bredare antidemokratiska rörelser och sammanhang. Konspirationsteorier om hemliga makthavare, globala eliter, nationellt förräderi och illojalitet har ständigt varit närvarande i antisemitismens historia.

Samtidigt ser vi direkt hur rapportens resultat blivit en del av det svenska kulturkriget, inte sällan orkestrerat från SD och ytterhögern. Det är ett misstag och kontraproduktivt. Det är sant att rapporten, liksom tidigare forskning, visar högre nivåer av antisemitiska attityder i vissa grupper, däribland personer med muslimsk religionstillhörighet. Det är kunskap som måste tas på allvar. Antisemitism kan aldrig ursäktas eller relativiseras, oavsett var den förekommer.

Men rapporten visar också något annat. Ökningen mellan 2020 och 2025 kan inte reduceras till en viss grupp eller en viss politisk miljö. När forskarna kontrollerar för bakgrundsfaktorer kvarstår en bredare attitydförändring i den svenska befolkningen. Problemet är större än att isolera det till en grupp.

Det gör det särskilt problematiskt när antisemitismen används som ett politiskt slagträ. Under senare år har delar av högern och Sverigedemokraterna gärna framställt antisemitism som något som framför allt finns hos muslimer, vänstern eller i pro-palestinska miljöer. Ofta sker det samtidigt som antisemitism inom de egna leden behandlas som enskilda olycksfall eller förbises helt.

En sådan selektiv syn på antisemitism bidrar inte till att bekämpa den. Tvärtom riskerar den att göra judars utsatthet till ett verktyg i andra politiska projekt. Tidigare forskning har visat att antisemitiska föreställningar är vanligare bland personer med högernationalistiska och auktoritära värderingar, något som även den här rapporten lyfter. Just därför spelar det också roll hur rapportens resultat används i den offentliga debatten. Om antisemitism främst behandlas som ett problem hos politiska motståndare riskerar fokus att flyttas från den bredare attitydförändring som rapporten beskriver.

För SD och delar av ytterhögern har omsorgen om judar ofta underordnats andra politiska syften. Däremot har anklagelser om antisemitism blivit ett användbart vapen mot grupper som redan betraktas som politiska motståndare. Judars erfarenheter och säkerhet hamnar då i bakgrunden. Kvar finns kulturkrigets logik. Den nya rapporten borde vara en väckarklocka. Men för att fungera som en sådan måste den läsas som en studie av antisemitism och inte som ammunition i ett kulturkrig. Den som bara letar efter bevis för motståndarens skuld kommer att missa rapportens viktigaste slutsats: att antisemitiska attityder ökar i Sverige. Problemet är större än de politiska fiender man redan hade från början. Och därför kräver det mer än polemik och att peka finger på andra. Det kräver att vi är konsekventa, tar ansvar och agerar.

Niclas Nilsson