När ytterhögern får definiera antisemitism

Den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, arrangerar Israels regering en internationell konferens om antisemitism i Jerusalem. Formellt handlar det om att diskutera hot mot judiska minoriteter, särskilt i Europa. En av huvudtalarna är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. På plats i Jerusalem får han sällskap av andra företrädare för Europas ytterhöger. Några av dem är från spanska Vox, belgiska Vlaams Belang, franska Nationell Samling, portugisiska Chega samt polska Lag och rättvisa.

Flera av de inbjudna gästerna har väckt stor uppståndelse och kritik från judiska organisationer och minnesinstitutioner, såväl i Israel som i flera andra länder. Då det är Israels regering som står som huvudarrangör och inte det israeliska civilsamhället öppnas dörren för aktörer som Jimmie Åkesson och hans europeiska systerpartier, trots att Sverigedemokraterna precis som flera övriga partier på plats har ett väldokumenterat arv och nutida uttryck av antisemitism och högerextremism.

Jimmie Åkessons deltagande i Jerusalem sker i ett läge där Israels politiska ledning är djupt kritiserad för sin krigsföring i Gaza. Bara under onsdagen kunde SVT berätta att israeliska styrkor nyligen dödat minst elva palestinier i Gaza, enligt uppgift från de sjukhus som tagit emot kropparna. Bland de döda finns två 13-åriga pojkar, tre journalister och en kvinna. Landets premiärminister Benjamin Netanyahu är föremål för rättsliga åtgärder via Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Anledningen är misstänkta brott mot mänskligheten inklusive anklagelser om användning av svält som vapen och riktade attacker mot civila.

Det är i ett sådant sammanhang som Jimmie Åkesson och hans europeiska vänner i ytterhögern ska ta plats på scen för att uppträda som moraliska auktoriteter i frågor om mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. En casting och ett skådespel som minst sagt lämnar en del att önska.

Lyssna på Studio Expo

Under de senaste decennierna har den europeiska ytterhögern försökt omdefiniera sin relation till antisemitism genom att framställa sig som Israels närmsta vänner och därigenom judars beskyddare. Ytterhögern försöker få frågan om antisemitism att handla mindre om judars reella utsatthet och mer om lojalitetsband till staten Israel och dess högerextrema regering. Detta sker samtidigt som den europeiska ytterhögern reducerat antisemitism till ett problem som antingen kommer utifrån, via invandring från muslimska länder eller inifrån som ett problem hos den politiska vänstern.

Ett närmast övertydligt exempel är Viktor Orbán i Ungern, som kombinerar officiell ”nolltolerans” mot antisemitism med kampanjer som bygger på klassiska antisemitiska troper mot finansmannen och filantropen George Soros. Han är inte ensam. I Frankrike har Marine Le Pen försökt tvätta bort Nationell Samlings arv av utbredd antisemitism genom att utmåla partiet som ett skydd mot islamistiskt judehat – utan att fullt ut göra upp med den egna historien och fortsätta att öppet sprida den i grunden antisemitiska tropen om ett pågående folkutbyte i Frankrike och i Europa. I Portugal har företrädare för Chega avslöjats med att ha kopplingar till och gett uttryck för öppen nazism. Och så vidare.

I Sverige har Sverigedemokraterna ända sedan partiets grundande haft ett väldokumenterat problem med antisemitism i och omkring sitt parti. Det handlar inte enbart om historiska kopplingar, utan om återkommande nutida uttryck. Och likt sina likasinnade i Europa så sprider partiet den högerextrema idén om ett pågående folkutbyte. Expo kunde också, efter TV4:s Kalla Fakta avslöjade om SD:s trollfabriker, visa hur partiets trollkonton spred grov antisemitism med bland annat en film med den amerikanske nazisten Nick Fuentes, som i andra sammanhang gett uttryck för att han ”älskar Hitler” och krävt att USA rensas på judar. Hur tacklade SD detta? Jo, partiet med Jimmie Åkesson i spetsen valde att tona ned och relativisera allvaret. Åkesson beskrev trollfabriken som ett ”skämt” och ”humor” för att en tid senare beskriva antisemitism som importerad från Mellanöstern och något som är hemmahörande i den politiska vänstern.

Mönstret från Sverigedemokraterna och deras vänner i den europeiska ytterhögern är tydligt: antisemitism erkänns selektivt. Den fördöms när den kan användas politiskt för att attackera muslimer eller vänstern, men relativiseras när den kommer från den egna sidan. Därmed förvandlas antisemitism från ett hot mot judar och demokratin till ett politiskt verktyg och instrument för att legitimera repression och exkluderande politik mot andra minoriteter.

Det är farligt om de här idéerna får fäste och inte möter motstånd. Kampen mot antisemitism riskerar att förlora sin trovärdighet om den blir selektiv – där vissa uttryck för antisemitism pekas ut, medan andra relativiseras eller glöms bort av politiska skäl. När ytterhögerns företrädare ges tolkningsföreträde i denna fråga riskerar den antirasistiska kampen att urholkas.

Antisemitism får aldrig bli ett slagträ i ett politiskt spel för att slå mot minoriteter och politiska motståndare, utan måste förstås som det omfattande samhällsproblem det är – med i värsta fall dödliga konsekvenser. Att bekämpa judehat och annan rasism kräver konsekvens och tydliga gränser – även när det är politiskt obekvämt. När ytterhögern ges mandat att tala i antisemitismens namn är priset högt. I slutändan riskerar kampen mot antisemitism att förlora sin trovärdighet, kraft, förståelse och gemensamma språk.

Avslutningsvis måste vi vara vaksamma på skillnaden mellan symbolhandlingar och verklig värderingsförändring. Att den israeliska regeringen väljer att samarbeta med europeisk ytterhöger är inte ett intyg på att SD och dess systerpartier gjort upp med sin rasism och historia. Det är ett uttryck för att Israel har en regering som vill bli kompis med partier den delar grund och politiska intressen med.

Niclas Nilsson