Sedan den katastrofala krigföringen mellan Israel och Hamas inleddes för ett år sedan har antisemitismen runtom i världen ökat. Så är det alltid vid väpnade konflikter där Israel deltar och skördar offer. Den här gången är dock allting mer extremt än vanligt: kriget är långt blodigare och det utbröt till följd av en terrorattack som också den var betydligt mer omfångsrik och våldsam än tidigare Hamasattacker.
Så antisemitismen i världen grasserar också mer yvigt och fritt än vanligt. Den ryska mobb som jagade judiska passagerare på en flygplats i Dagestan är ett exempel; de pro-palestinska aktivister som filmade besökare vid Stockholms synagoga, när minnet av Förintelsens offer högtidlighölls där, ett annat; ytterligare ett exempel är vandaliseringen av statsvetaren Anders Perssons arbetsrum på Linnéuniversitetet i Växjö då han ansågs stå på Israels sida (”Hur mycket betalar de dig? Var ärlig”, stod det på väggen).
Samtidigt förekommer grundlösa anklagelser om antisemitism och överdrivna reaktioner mot en del av protesterna. Filmskaparen Yuval Abraham, en av regissörerna till dokumentärfilmen No Other Land som vann pris på filmfestivalen i Berlin 2024, höll ett tacktal där han talade om ockupationen och vad han betecknade som ett apartheidsystem på Västbanken. Uttalandet gjorde honom till offer för en hatstorm med antisemitismanklagelser.
I USA har det djupt problematiska uttrycket ”Globalize the Intifada” hörts och setts vid demonstrationer och av vissa övertolkats till att betyda en uppmaning att döda alla judar, vilket lett till Harvardrektorn Claudine Gays mer eller mindre påtvingade avgång då hon vägrade förbjuda uttrycket. Om det första fallet främst handlade om israeliska påtryckningar gällande vad som ska få sägas och inte sägas om nationen är det andra fallet en indikation på hur snårig terrängen faktiskt kan vara när det gäller detta med antisemitism och det töjbara begreppet ”kritik av Israel”.
Det finns många definitioner på vad som är antisemitism, och de senaste åren har det rått en bitter konkurrens mellan främst två olika sådana. I ena hörnet av ringen står International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA:s, så kallade ”working definition” och i andra hörnet motförslaget Jerusalemdeklarationen. Det sistnämnda kom till då ett antal forskare och engagerade i frågan ansåg att IHRA:s definition rutinmässigt användes för att stämpla folk som antisemiter och innebar ett hot mot yttrandefriheten.
IHRA:s kärntext är vag och många av de exempel den ger på potentiella antisemitiska uttalanden handlar just om Israel. Även om det framhålls att varje yttrande måste ses i sin specifika kontext vid bedömningen om de är antisemitiska eller inte tolkas IHRA:s exempel ofta som rutinmässiga fördömanden av vissa åsikter eller tankefigurer som är återkommande i debatten om Mellanöstern. Exemplet att ”Förneka det judiska folket dess rätt till självbestämmande, till exempel genom att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk” kan se ut som om det vore antisemitiskt att tala om rasism eller apartheid i Israel eller på ockuperat område – åtminstone tolkas det ofta så. Men det finns många som anser att det råder ett apartheidsystem på Västbanken och gör den bedömningen utifrån en omsorg av palestiniernas situation snarare än utifrån en vilja att skada Israel.
Jerusalemdeklarationen är som IHRA:s spegelbild. Även den uppehåller sig vid Israelfrågor men genom att framhålla saker som i stället bedöms inte vara antisemitiska. Exempelvis framhålls att det inte är antisemitiskt att protestera mot Israel genom bojkotter och sanktioner. Det tas förstås upp med hänsyn till den internationella BDS-rörelsen (Boycott, Divestments, Sanctions) som arbetar för en fullständig ekonomisk, kulturell och akademisk bojkott av Israel vilket många tycker är en kollektivbestraffning som i praktiken blir antisemitism. Vissa städer eller delstater i USA har valt att bestraffa BDS-rörelsen genom att exempelvis inte understödja eller samarbeta med organisationer eller kulturföreningar som anslutit sig till BDS-rörelsen.
Jerusalemdeklarationen är i och för sig en definition som siktar in sig på alla typer av antisemitism – den är på det sättet heltäckande och ter sig tydligt som ett alternativ till IHRA. Men den har samtidigt sagt sig vilja vara ett komplement snarare än en rival i att vara vägledande i frågor om antisemitism. Utöver dessa finns ytterligare en tredje definition, Nexusdokumentet, som inte är heltäckande utan koncentrerar sig på frågor om antisemitism och Israel, eftersom det är detta som är det mest omstridda. Som indirekt respons på tendensen att IHRA-definitionen överanvänds är en av Nexus punkter följande:
”Att använda beskyllningar om antisemitism som ett verktyg för att motarbeta kritik av Israel är farligt på flera nivåer. Det avleder uppmärksamheten från sann antisemitism, inkräktar på yttrandefriheten och försvårar konstruktiv dialog och debatt mellan människor med olika åsikter.”
Nexus är dock inte lika långtgående som Jerusalemdeklarationen i sin låt gå-attityd till att ifrågasatta antisionistiska positioner. När Jerusalemdeklarationen kom skrev David Schraub, en av medförfattarna i Nexusprojektet, en artikel med den talande rubriken ”En ny definition på antisemitism är ute, och antisemiterna älskar den” (Haaretz 7/4 2021). Nexus används tillsammans med IHRA-definitionen i det strategidokument för bekämpande av antisemitism som antogs av Bidenadministrationen 2023. Sådan har utvecklingen kommit att bli: definitionerna används med både mer och mindre framgång tillsammans med varandra.
Anders Persson, statsvetaren vars arbetsrum vandaliserades, var en av få i Sverige som höjde rösten och protesterade då Sverige var i färd att ansluta sig till IHRA:s definition. Han såg en risk för politiskt missbruk. I dag använder han de tre här nämnda definitionerna tillsammans och tycker det fungerar bra.
Detta var strategin i rapporten ”Antisemitism, gråzon eller legitim kritik av israel? En genomgång av vanligt förekommande uttryck i debatten efter 7/10-attacken och kriget i Gaza” som Persson sammanställde till Segerstedtinstitutet i Göteborg i maj 2024. Jag ska ge ett exempel på hur analysen kan se ut i rapporten, och knyta tillbaka till frågan om apartheid, som fick filmaren Yuval Abraham att anklagas för antisemitism. Persson skriver:
”Huruvida apartheidbegreppet är tillämpbart på situationen i IP-konflikten är idag en mycket omtvistad fråga, inte minst därför att anklagelser om apartheid gentemot Israel länge varit en del av antisemitisk och antisionistisk argumentation där syftet ofta varit att underminera Israels legitimitet som stat. Ingen regering i väst har hittills ställt sig bakom att tillämpa apartheidbegreppet på IP-konflikten. Av alla uttryck som diskuteras i denna rapport är apartheidbegreppets applicerbarhet på Israel det mest känsliga. Vi ser också att de tre definitionsförsöken ger uttryck för olika uppfattningar här. IHRA:s exempel nummer sju ser det som antisemitiskt att beskriva Israels existens som ett rasistiskt verk (vilket apartheid måste betecknas som), Nexus-dokumentet undviker frågan, medan JDA-definitionen inte ser anklagelser om apartheid gentemot Israel som antisemitiska i sig själva.”
Ett rött ljus, ett kryss och ett tentativt grönt, alltså. I stället för att egentligen besvara frågan (Är apartheidanklagelser antisemitiska?) går Persson in på om uttrycket kan sägas motsvara verkligheten eller inte, och finner att det inte gör det. Inte ens tre definitioner tillsammans räcker alltid till för att ge ett enkelt svar. För att komplicera saker ytterligare skulle jag vilja påstå att Persson feltolkar IHRA här. För vad säger IHRA:s exempel nummer sju ordagrant?
Översättningen till svenska på IHRA:s nätsida säger, som Persson, att det är ett exempel på antisemitism att ”Förneka det judiska folket dess rätt till självbestämmande, till exempel genom att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk”. På engelska heter det ”claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor”. Som jag ser det framstår det något tydligare genom ordet ”endeavor” (strävan, företag) att frågan handlar om huruvida själva ”projektet” Israel är att betrakta som inherent rasistiskt, snarare än om hur Israel ser ut i dag. Exemplet säger alltså, som jag ser det, att enligt det kan Israel aldrig bli annat än en rasistisk stat eftersom rasismen finns inbäddad i dess ur-konstruktion. Och då följer inte att en anklagelse om rasism eller apartheid i dagens Israel måste vara antisemitisk. Om den stämmer med verkligheten eller inte är en annan fråga.
Definitionerna kan läsas i sin helhet här:
En artikel i Sydsvenskan som tar upp antisemitiskt beteende hos en av de ledande politikerna i Vänsterpartiet Malmö, Orwa Kadoura följer samma mönster, men utan att nämna Nexusdokumentet. Som expert på antisemitism har man tagit in religionshistorikern Svante Lundgren, som bedömer att flera av Kadouras inlägg på sociala medier är antisemitiska. Exempelvis ett som tydligt hyllar 7/10-massakern. Det vanligaste inslaget i Kadouras inlägg är dock liknelser mellan vad Israel gör i dag och vad Hitlers Nazityskland gjorde i går. Det är en liknelse som slår mot alla judar – den är smärtsam eftersom judarna var nazismens främsta offer och fiendegestalter, och det gällde hela gruppen judar – alltså slår liknelsen mot judar generellt. ”De här bilderna som helt klart är kopplade till Förintelsen kan man nog på goda grunder se som antisemitiska, säger Svante Lundgren”, står det i texten. Men artikelförfattaren lägger in en reservation:
"Frågan om vad som är antisemitiskt är dock inte alltid lätt att avgöra.
Enligt International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), som grundades av tidigare statsminister Göran Persson (S) och där Sverige är medlem, är det antisemitiskt att jämställa Israels agerande med det som hände under Förintelsen.
Forskarna bakom Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA) gör en annan bedömning och menar att varje fall måste bedömas för sig."
Plötsligt framstår frågan som oklar. Faktum är dock att Jerusalemdeklarationen egentligen aldrig nämner nazi-jämförelser, men lyfter fram att jämförelser med andra historiska skeenden, som exempelvis Sydafrikas apartheid, kan vara okej. Noga räknat (och detta försvinner ofta i användningen) kräver alla de tre definitionerna att exemplen måste ses i en kontext – det är egentligen aldrig så enkelt som att applicera en formel utan hänsyn måste tas till sammanhang, vem som gör yttrandet, till vem och hur.
I artikeln uttalar sig också Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), som är mycket kritiska till Vänsterpartiets brist på agerande i frågan. Här hänvisas inte till någon definition, utan ordförande Ulrika Knutsson gör ett självständigt uttalande:
”Orwa Kadoura har vid upprepade tillfällen spridit grov antisemitism i sociala medier. Han har bland annat delat en bild som knyter an till urgamla myter om att judar dödar icke-judar och dricker deras blod, och publicerat inlägg som reproducerar föreställningar om en judisk världskonspiration.”
SKMA:s ord väger tungt i Sverige i frågor antisemitism. Hur ställer de sig till de aktuella definitionerna? Kanslichef Mathan Shastin Ravid svarar:
– SKMA utgår i sitt arbete från definitioner av antisemitism som är etablerade i forskningen, till exempel sociologen Helen Feins definition. Definitionen identifierar antisemitismens kärna som en bestående struktur av föreställningar som riktar sig mot judar som kollektiv, samtidigt som den skiljer på olika nivåer och uttrycksformer. Vi har inte använt IHRA, JDA och Nexus-definitionerna och har som organisation heller inte tagit ställning till dessa.
– IHRA, JDA och Nexus kan, om de används kritiskt, försiktigt, och gärna i förening, vara till hjälp till exempel vid identifiering och kategorisering av antisemitiska incidenter, i synnerhet i kontexter som rör Israel-Palestina.
Helene Feins definition:
Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, och i handlingar – social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judar, kollektivt eller statligt våld – vilka resulterar i och/eller syftar till att fjärma, fördriva eller tillintetgöra judar såsom judar.
Samtidigt tillägger Shastin Ravid att framför allt IHRA och JDA i debatten alltför ofta används på ett fyrkantigt och politiserat sätt för att slå fast vad som är eller inte är antisemitism.
– Som forskaren David Schraub noterat tenderar de som, framför allt i anslutning till Israel-Palestinakonflikten, vill rikta anklagelser om antisemitism att använda IHRA-definionen, medan de som vill avvisa sådana anklagelser och urskulda dem som kritiserats för antisemitism föredrar JDA-definitionen.
Även om det inte är syftet, påpekar Shastin Ravid, har de sätt på vilka framför allt IHRA och JDA kommit att användas i debatten bidragit till att politisera och försvåra analyser av, liksom arbetet mot, antisemitism. Han menar också att det är bekymmersamt att det på vissa håll även förekommit försök att missbruka IHRA-definitionen för att inskränka yttrandefriheten.
Klart är att IHRA:s dominans är bruten genom tillkomsten av Nexus och Jerusalemdeklarationen. I dag ingår de alla tre i en levande diskurs om antisemitism och dess natur. Men som Mathan Shastin Ravid, Anders Persson och andra som genom sitt arbete behöver förhålla sig till definitionerna synliggör kan definitionerna aldrig bli någon enkel snitslad bana genom snåriga dilemman – och vissa klarar sig rentav utan dem. Vad som inte går att klara sig utan är behovet av att tolka och kontextualisera i diskussioner om antisemitism. En definition, eller en serie punkter att följa, kan aldrig räcka i sig själv.
