När statsminister Ulf Kristersson i regeringsförklaringen 2023 meddelade att en utredningsfunktion skulle inrättas under samordningskansliet i Statsrådsberedningen var det få nyhetsmedier som uppmärksammade förslaget. Statsministern var tydlig med att ”långbänkar” skulle undvikas och att utredningstider skulle halveras så att regeringen snabbare skulle kunna genomföra politiska förändringar. Trots det uteblev analyser av konsekvenserna. En av de mest kända politiska poddarna tog visserligen upp inrättandet av utredningsfunktionen, men som en icke-nyhet. De politiska kommentatorerna skämtade om hur ospännande regeringsförklaringen var och att den enda nyheten var att fler byråkrater skulle anställas i Regeringskansliet.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #2-2026
Sverigedemokraterna trappar upp sin retorik mot muslimer inför valet. I årets andra nummer av Expo granskar vi hur en religiös minoritet görs till politisk måltavla. Vi berättar också om en LVU-placering med långtgående konsekvenser och granskar ett nytt extremistiskt hot.
Dessutom publicerar vi ett seriereportage med vittnesmål om hur det är att bygga ett nytt liv i Sverige. Och mycket mer ...
Nej, förvaltning och förvaltningspolitik toppar sällan nyhetsrapporteringen och genererar inte många klick på tidningarnas webbplatser. Kanske antas gemene man tycka att det är oviktigt, byråkratiskt och trist. Men det är just sådana till synes ospännande förändringar som kan få betydande konsekvenser för demokratin och dess institutioner.
Vad är då problemet med att en regering vill få igenom sin politik snabbt och att en statsminister organiserar om i Regeringskansliet?
i sverige har det statliga utredningsväsendet en central funktion. Det framgår tydligt i svensk grundlag. Mer konkret innebär det att regeringen måste utreda ett förslag ordentligt innan den fattar beslut. Därför tillsätts en statlig offentlig utredning där en utredare får tid att grundligt undersöka vilka konsekvenser förslaget kan få och vad det innebär för olika delar av samhället. Därefter lägger utredaren fram ett betänkande. Det skickas sedan ut på remiss så att myndigheter, intresseorganisationer, kommuner och andra samhällsaktörer får säga sitt. Regeringen tar sedan hänsyn till remissvaren innan den går vidare och formulerar politiska förslag. Så är det alltså tänkt att fungera för att politiska beslut och reformer ska vara genomarbetade och inte fattas på lösa grunder.
Men när regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, i stället väljer att snabbutreda frågor blir förslagen mindre genomarbetade och mindre välgrundade. Regeringen har också kortat remisstiderna och i flera fall ignorerat kritik som remissinstanserna har fört fram. Dessutom har regeringen i stor utsträckning tillsatt utredningar där det i direktivet fastslås vad utredningen ska komma fram till och hur regeringens förslag ska genomföras. Det som egentligen ska vara en öppen fråga som utredningen sakligt och objektivt ska arbeta fram ett svar på, är alltså redan bestämt från början. Regeringen har också vid flera tillfällen valt att gå emot utredarens förslag.
det kanske tydligaste exemplet är utredningen om återvandringsbidrag. Där fick utredaren i uppdrag att föreslå ett återvandringsbidrag – inte att utreda om det var ett bra alternativ att införa ett bidrag eller inte. Utredaren valde ändå att föreslå att något bidrag inte skulle införas. Det valde regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna att gå emot, och ett bidrag infördes.
— När populistiska högerradikala partier, som SD, får makt och inflytande utnyttjar de den positionen till att förändra politiken.
Det säger Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, som tillsammans med forskarkollegan Jonas Hinnfors, även han professor i statsvetenskap, och journalisten Heidi Avellan skrivit boken Tidöpakten –så förändras Sverige (Atlas förlag). I boken diskuteras hur svensk politik har kommit att förändras sedan de borgerliga partierna ändrat inställning till Sverigedemokraterna – från att ha tagit avstånd från partiet till att säkra regeringsmakten genom ett avtal där Sverigedemokraterna har getts stort inflytande över regeringspolitiken utan att sitta i regeringen och utan att kunna utkrävas på ansvar.
Att Sverigedemokraterna har föga respekt för svensk förvaltning och förvaltningstradition finns det flertalet exempel på. Myndigheter och myndighetsanställda har under lång tid beskrivits som aktivister av ledande sverigedemokrater. Ett exempel är när partiledaren Jimmie Åkesson i DN våren 2026 svarar nej på frågan om det spelar någon roll för honom vad remissinstanser säger om förslag som återvandringsbidraget. Istället pekar han ut myndigheter och tunga juridiska institutioner som JO och JK och håller dem skyldiga för det han ser som det viktigaste samhällsproblemet; en inte tillräckligt stram migrationspolitik. Sedan konstaterar Åkesson att han är övertygad om att det finns myndighetspersoner som motarbetar Tidö-partiernas politik.
Sverigedemokraternas sätt att tala om och förhålla sig till myndigheter och statsanställda är inget nytt. Myndigheter som Migrationsverket och Sida har länge varit ett rött skynke för partiet. Det nya är däremot att SD:s retorik och syn på förvaltning har spillt över på regeringspartierna.
— Ett exempel på SD:s inflytande är politiseringen av förvaltningen, säger Ulf Bjereld. Jurister reduceras i regeringens retorik till aktivister och expertutlåtanden från exempelvis Lagrådet kallas för åsikter. Ett annat exempel är förslag där lagstiftning ska kunna tillämpas retroaktivt, som återkallelser av permanenta uppehållstillstånd.
en av slutsatserna i Tidöpakten – så förändras Sverige är att svensk demokrati håller på att försämras under Tidöregeringen. Det konstaterar författarna efter en genomgång av sakpolitiska områden som populistiska högerauktoritära krafter brukar prioritera och där autokratiseringsprocesser ofta börjar. Förvaltningen och synen på den är ett av dessa områden, tillsammans med bland annat rättssäkerhet, folkbildning och kultur.
”vilken politisk debattör som helst”. Foto: Expo
Det väcker också frågan om hur tre partier som är fast förankrade i det demokratiska systemet ändå genomför reformer som i praktiken försämrar demokratin.
— Samarbetet med SD var enda sättet för de borgerliga partierna att kringgå Socialdemokraterna och få regeringsmakten, säger Ulf Bjereld och fortsätter:
— Det är inte så att de har en avsikt att försämra demokratin, men det blir resultatet när förslagen analyseras tillsammans. Varje enskilt förslag för sig tycker regeringen är bra och att det leder till positiva förändringar. Förkortade utredningstider visar att regeringen är snabb, nonchalerandet av Lagrådet visar att det är politiken och inte juridiken som väger tyngst. Lagförslag visar att det blir ordning och reda i migrationspolitiken. Men som vi skriver i boken så är det när förslagen läggs samman som det går att se att de påverkar demokratin.
Men, betonar Ulf Bjereld, det är inte försent att göra något. Även om svensk demokrati håller på att förändras med Tidöregeringen så är det inte en inslagen väg som måste följas.
— Det vi har sett med Tidöavtalet är bara början för SD. De är inte nöjda med att stanna här. Och kommer de in i regeringen och får tillgång till alla resurser i Regeringskansliet så ökar inflytandet ännu mer. Men det är viktigt att inse att det finns en väg tillbaka. Därför är det viktigt att göra motstånd och ta debatten.
Där någonstans hamnar vi återigen i det som uppfattas som ospännande och byråkratiskt. Det handlar om att identifiera och förstå hur sådant som kan verka vara små och oviktiga detaljer är en del av en större förflyttning som måste analyseras i sin helhet. Och när det görs blir det tydligt att demokratin ständigt behöver värnas och skyddas för att högerauktoritära krafter inte ska kunna verka i motsatt riktning.
