Vänstern och antisemitismen

I gängse mytbildning har antisemitism mer eller mindre blivit en synonym till Hitlertysklands nazism. Orsaken är enkel: de brott som begicks i Hitlertyskland var så enorma att de har överskuggat alla andra utslag av judehat. I verkligheten har dock olika former av antisemitism i drygt 1 500 år präglat snart sagt alla Europas länder och politiska riktningar.

Vänstern har förvisso ingen inbyggd programmatisk antisemitism på dagordningen, men en vänsteretikett är ingen garanti för frånvaro av fördomar eller en natijudisk hållning. Historiskt finns inslag av både rasism och konspirationsteorier i vänsterns inställning till judarna.

Kristen antisemitism

Arkiv X inleder här en granskning av judehatet i västerlandets historia, däribland vänsterns antisemitism. I senare artiklar kommer bland annat antisemitismens rötter och den kristna kyrkans roll att granskas.

Antisemitism har funnits i Europa i över 1500 år. Den växer fram i en tid då kristendomen blir den dominerande religionen och sätter sin prägel på Europas kulturmönster. Kärnan i den kristna antisemitismen är tesen att judarna genom att inte erkänna Jesus som Messias, utan istället mördat Guds son, brutit sitt förbund med Gud. Nu var det istället de kristna europeerna som iklädde sig rollen som »det utvalda folket«.

Anklagelsen att judarna hade dödat Guds son blev för kristendomen och kyrkan en förevändning att döma judarna till evigt lidande. Det har legitimerat den världsliga maktens förtryck och judeförföljelser genom århundradena. Judarna, som var en utmarginaliserad minoritet utanför ståndssamhället, blev behändiga syndabockar för varje olycka som drabbade ett europeiskt land, vare sig det var förekomsten av pest, nederlag i krig eller arbetslöshet och inflation. I mytbildningen fick judarna uppträda som »ritualmördare«, som den »osynliga handen«, och – i vår tid - som »skapare av den fördömda demokratin«.

Inget undantag

Konspirationsteorierna om judarna fick sitt mest extrema uttryck i den tyska nationalsocialismen, men inslag av antisemitismen återfinns i stort sett i varje politisk strömning som skapats i Europa. Vänstern är inget undantag.

»Judarna är inget annat än ett okunnigt, barbariskt folk, som förenar skamlig girighet med avskyvärd vidskepelse och oförsonligt hat mot alla folk som tolererar dem och på vars bekostnad de dessutom berikar sig«, skrev den franske upplysningsfilosofen Voltaire. (1)

Han och andra upplysningsfilosofer som d’Holbach var upptagna med att störta det tänkande som präglat Europa under medeltiden, men att befria sig från antisemitismen förmådde de inte.

Utopiska socialister

När den tidiga arbetarrörelsens idéer formulerades av en rad utopiska socialister var det bland annat från Voltaire och hans kollegor som inspirationen hämtades ifrån. De två mest kända utopisterna, fransmännen Charles Fourier och Pierre-Joseph Proudhon, var aktiva på 1830- och 1840-talet. I sin strävan efter framsteg förkastade de den judiska kulturen och religionen som »bakåtsträvande och reaktionär«, och hos de tidiga socialisterna fanns även spår av den äldre religiösa antisemitismen. Proudhon konstaterade att:

»Man måste försvara sig mot denna ras som förgiftar allt genom att lägga sig i allt utan att smälta samman med något folk. Kräv deras fördrivande från Frankrike utom för individer som är gifta med fransyskor. Stäng synagogorna, tillåt dem inte att inneha någon anställning, och avskaffa slutligen deras religion. Inte för inte har de kristna kallat dem gudamördare. Juden är mänsklighetens fiende. Denna ras måste skickas tillbaka till Asien eller utrotas.« (2)

I det allmänna medvetandet var juden en nästan mytologisk varelse. Att angripa judar i den offentliga debatten var inte bara legitimt – det var självklart. Karl Marx, född jude som vid 6 års ålder konverterats till protestantismen, dominerade arbetarrörelsen under Första Internationalens tid på 1860- och 1870-talet. I sin skrift Om judefrågan från 1844, för han fram en rad antisemitiska idéer.

»Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan. Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet. Vilken är hans världslige Gud? Pengarna.« Som en avslutning konstaterar Marx:
»Judarnas frigörelse är i sista hand mänsklighetens frigörelse från judendomen.« (3)

Marx pamflett om judefrågan var ett inslag i debatten om judarnas frigörelse, men skriften fick en avgörande betydelse för vänsterns tendens att hela tiden diskutera judarnas roll i samhället i ekonomiska termer, inte som en egen kultur. Här läggs grunden till 1900-talets identifiering av judarna med spekulationskapitalet. Det synsättet kom senare att spela en stor roll inom den nationalsocialistiska ideologin.

Bakunin

Marx viktigaste ideologiske konkurrent var ryssen Michail Bakunin, grundaren av de anarkistiska och syndikalistiska rörelserna. Även Bakunins tänkande präglades av svepande generaliseringar om judarna:

»En exploaterande sekt, ett blodsugande folk, en unik förtärande parasit, fast och väl sammanhållen.« (4)

En del ryska populister och tidiga revolutionärer som inspirerades av Bakunin, jämställde juden med tsaren och välkomnade faktiskt antisemitiska pogromer. Så här skrev exekutivkommitten i Narodnaja Volja (Folkets vilja) i ett upprop till det ukrainska folket:

»Det är judarna som utsätter folket i Ukraina för det värsta lidandet. Vilka tar jorden, skogen och tavernorna från era händer? Judarna.” [...] Vart man än vänder sig, vart man än går – judarna är överallt. Juden förbannar er, lurar er, dricker ert blod. [...] Ni har inlett ett uppror mot judarna. Det är bra. Snart kommer revolten att sprida sig över hela Ryssland mot tsaren, herrarna, judarna.« (5)

Aliens Act

Ett lands vilja att ta emot utländska flyktingar är ett test på demokratins tillstånd. Judeförföljelserna i tsarens Ryssland under 1880-talet tvingade tusentals judar att emigrera. Många av flyktingarna sökte sig till England, som sedan franska revolutionen haft rykte om sig som fristad för oppositionella och förföljda. Den judiska invandringen möttes av ett kompakt motstånd från viktiga delar av den engelska arbetarrörelsen.

1892 krävde 43 fackföreningar i England en restriktivare flyktingpolitik, och samma år antog engelska LO en resolution som krävde att judar skulle exkluderas från möjligheten att söka fristad i England. Kravet stöddes av ledarna för hamnarbetarna i London, Ben Tillet och Tom Mann. Sekreteraren i Sjömansfacket, J H Wilson, var den förste som 1893 reste kravet på immigrationskontroll i parlamentet. (6)

Kampen för en restriktiv flyktingpolitik kulminerade i 1905 års Aliens Act, som kraftigt begränsade invandringen av förföljda judar från Östeuropa. Argumenten från vänsterhåll var en blandning av kristen, ekonomisk och rasistisk antisemitism, stundtals densamma som våra dagars sverigedemokrater använder som argument mot asylsökande. Judarna var »barn från gettot«, »ett gift i våra vener« och England var »för engelsmännen«. Dessutom tog »fattiga« judar jobb och bostäder från engelska arbetare, medan de »rika« judarna sög ut arbetarklassen.

Under mellankrigstiden fick det engelska exemplet sin parallell i flera länder, däribland Sverige, där arbetarpartier röstade för ett restriktivt mottagande av judar på flykt från Tyskland. I detta avseende skiljde sig inte vänstern från andra politiska strömningar som liberaler eller konservativa.

Efter andra världskriget borde inte antisemitismen kunnat få någon legitimitet. Det märkliga är att i de »antifascistiska« öststaterna lyckades antisemitismen inte bara överleva utan uppmuntrades i officiellt sanktionerade politiska kampanjer.

En period efter oktoberrevolutionen minskade antisemitismen märkbart i Ryssland. Lenin, som visserligen argumenterade för judisk assimilering, undertecknade i juli 1918 ett dekret som knappast kunde misstolkas:

»Folkkommissariernas råd befaller samtliga sovjetiska deputerade att vidta kompromisslösa åtgärder för att rycka upp den antisemitiska rörelsen med rötterna. Pogromister och agitatorer för pogromer ska placeras utanför lagen.« (7)

Stalins likvideringar

Drygt 20 år senare inledde Stalin likvideringen av den judiska intelligentian i Ryssland på 1930-talet. Orden förändrades men betydelsen var hela tiden densamma. På 1930-talet ersattes begreppet jude av »trotskist«, på 1950-talet av »kosmopolit«, och från mitten av 1960-talet av »sionist«.

1936 inleddes utplåningen av judiska kulturella institutioner i Sovjet. Hundratals skolor stängdes, universitetsavdelningar för studier av jiddischkulturen lades ner och flertalet judiska tidskrifter fick inte längre utgivningstillstånd. Bortsett från en period kort efter andra världskriget blev åren 1948-1953 mycket mörka för de sovjetiska judarna. de beskylldes för å ena sidan »borgerlig judisk nationalism«, å den andra för »rotlös kosmopolitanism«.

De sovjetdominerade öststaterna följde efter. Under den så kallade Slanskyprocessen mot parti- och regeringsmedlemmar i Tjeckoslovakien 1951–1953 dömdes Slansky och ett flertal ledande judiska kommunister – många av dem hängivna kommunister sedan decennier – till döden för en rad uppdiktade brott. Bland anklagelserna fanns beskyllningar om »kryptosionism«.

1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att »förgifta« det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av »komplotten« tycks ha förhindrat planerade massdeportationer av judar till Sibirien.

Det finns fler exempel; efter oroligheterna i Polen 1956 försökte kommunistpartiet avleda protesterna genom att göra judiska partimedlemmar till syndabockar för landets problem. Efter sexdagarskriget 1967 påbörjades genast en »antisionistisk« kampanj mot de polska judarna som anklagades för att vara »imperialistiska agenter« och för att bedriva »antisovjetisk verksamhet«. Kampanjen resulterade i att tusentals judar tvingades lämna Polen. (8)

Efter sexdagarskriget

Sionismen var en judisk rörelse som växte fram vid sekelskiftet som en reaktion mot förtryck och judeförföljelser i Europa. Rörelsens grundläggande tanke var att för att på sikt undkomma en total fysisk och kulturell förintelse måste judarna ha ett eget land.

Antisionism i sin nuvarande form uppstod först långt senare. Genombrottet kom efter sexdagarskriget 1967, då Sovjet startade en hätsk propagandakampanj mot sionismen.

Det finns självfallet en berättigad kritik av den politik som staten Israel bedriver, men i den antisionistiska kampanjen behandlas judarna åter i mytologiska antisemitiska termer. Den sovjetiska propagandan från åren efter sexdagarskriget saknar inte beröringspunkter med nationalsocialistisk antisemitism 25 år tidigare. Sionismen framställs gång på gång som en judisk världskonspiration, en orm eller en bläckfisk vars tentakler manipulerar världsekonomin – politiken.

Ett inslag i propagandan var att jämställa sionismen med nationalsocialismen. Sovjetisk press fylldes med karikatyrer av ondskefulla, blodtörstiga och kroknästa judar. I många fall hade motiven ironiskt nog lånats direkt från den klassiska nationalsicialistiska propagandatidskriften Der Stürmer.

Genomslag i västvärlden

Kampanjen fick en stor genomslagskraft i västvärlden, även bland annars sovjetfientliga vänstergrupper, och nådde en höjdpunkt under Israels invasion i Libanon 1982. Då blev också tendensen att jämställa staten Israel med Hitlers tredje rike tydlig. I delar av vänsterpressen blev Israels inmarsch i Libanon ett »Blitzkrieg« för att utöka judarnas »Lebensraum« och uppnå en »Endlösung« på PLO:s närvaro i södra Libanon.

Tidningarnas insändarredaktioner översvämmades av antisemitiska inlägg. Det gick så långt att Aftonbladets insändarredaktör Sigvard Lindström såg sig tvungen att kritisera de brevskrivande läsarna:

»Konflikten i Libanon upprör våra läsare. Men de sansade inläggen är mycket få. Istället slår ett blint hat igenom i många inlägg. Insändarsidan är till för debatt men inte för HATISK DEBATT.« (9)

För traditionella antisemiter var antisionismen en gudagåva – ett legitimt sätt att åter föra ut nationalsocialismens konspirationsteorier och hatpropaganda nödtorftigt förklädd till »politisk kritik« av staten Israel.

Antisionismen blev också ett bekvämt sätt för antisemiter och högerextremister att föra ut sin egen ideologi förklädd till »politisk kritik« av Israel. »Sionism« kunde, liksom i den sovjetiska antisemitismen, användas som en kodbeteckning för klassiska antisemitiska föreställningar om den judiska världskonspirationen.

Oheliga allianser

Dessutom ingick ibland i antisionismen en återuppväckt antisemitisk agitation mot den judiska religionen. Judiska religiösa föreställningar vantolkades eller förvrängdes och blandades ihop med sionism. Därigenom kunde den så kallade tredje positionens nationalsocialister ibland ses verka i oheliga allianser med extrema vänstergrupper, vissa islamiska fundamentalister och arabiska nationalister.

Till exempel kunde Ahmed Rami utan problem ha kontakter med Riksfronten och före detta ss-generalen Otto Ernst Remer, samtidigt som han stöddes av personer inom FiB-Kulturfront, översatte Ahmed Ben Bellas självbiografi till svenska och åkte till Iran för att tala på en islamisk konferens mot fredssamtalen med Israel.

Antisionismen blev för alla dessa grupper en befrielse från det tabu mot antisemitismen som naturligt nog hade uppstått efter förintelsen.

© Expo 1996

-----
Källhänvisningar

(1) Dictionnaire philosophique 1757; Cit i Antisemitismen – en historisk skildring i ord och bild.
(2) Leon Poliakov The History of Anti- Semitism, vol III, sid 376
(3) Marx, Om Judefrågan, 1844
(4) Cit. i George Lichtheim, Socialism & the Jews, Dissent July/Aug 1968.
(5) Jonathan Frankel, Prophecy and Politics – Socialism, Nationalism & the Russian Jews 1862-1917, sid 98.
(6) Steve Cohen, That’s Funny, You Dont Look Anti-Semitic. (Beyond the Pale Books)
(7) Cit. i Hyman Lumer, Lenin on The Jewish Question (International Publishers, New York 1974.
(8) Se Robert Wistrich, The Longest Hatred.
(9) Aftonbladet, 28 juni 1982.