Italienska fascismens födelse

Italien, senhösten 1918. Första världskriget har just tagit slut. Hundratusentals unga män har stupat vid fronterna i norr och öster, ännu fler har skadats för livet. Det italienska samhället har skakats i sina grundvalar.

Över två miljoner soldater ska nu vända tillbaka till ett civilt liv. De har stridit och lidit i skyttegravarna och känner, på ett nytt sätt, att också de har rätt att påverka det Italien som ska ta form efter kriget. De vill ha erkännande, de vill räknas.

Men det samhälle de återvänder till har förändrats. Under kriget har industrin i norr expanderat kraftigt, mycket tack vare statens stora inköp av krigsmateriel. Företag som Fiat, Lancia och Pirelli är nu industriella jättar med tiotusentals anställda. Städer som Milano, Genua och Turin hyser nu en stor industriarbetarklass i snabbt uppförda stadsdelar.

Ekonomin är i kris och priserna på mat, bränsle och annat livsviktigt har skjutit i höjden, medan pensioner och löner legat stilla. Situationen leder till vilda strejker och hungerkravaller som allt som oftast slutar våldsamt när polis och militär angriper folkmassorna.

I detta laddade läge kämpar flera politiska krafter om att ta ledningen: socialister, katolska folkrörelser, nationalister, liberaler.

Starkast är, åtminstone omedelbart efter krigsslutet, arbetarrörelsen. Framförallt i norra delen av landet har socialistpartiet byggt upp ett mäktigt nätverk av fackföreningar, partiavdelningar, dagstidningar och kooperativ, och dess kraft tycks bara öka. Snart kan de sätta hård press på både storjordbrukare och industrier.

Enligt partiets ledande teoretiker, Antonio Gramsci, bör arbetarna snarast bilda fabriksråd, sovjeter, och genom dem ta över ägandet och driften av industrierna. Gick det att göra revolution i Ryssland, måste det gå även i Italien, resonerar han.

Vid valet i november 1919 får socialistpartiet 32 procent av rösterna. De får en stark representation i parlamentet och tar makten i ett otal både små och stora kommuner. Utvecklingen provocerar och oroar: de gamla eliterna finner sig plötsligt utestängda från kommunala jobb, lukrativa offentliga kontrakt och mer allmänt, inflytande.

På den andra politiska ytterkanten, nationalistisk och antisocialistisk, pyr missnöjet hos en del av de otaliga krigsveteraner som nu försöker anpassa sig till civilt liv efter år i fält. Vad är egentligen tacken för att de och deras vapenbröder dött och blött för Italien, frågar de sig. Varför räcker inte deras veteranpensioner att leva på? Några av dem betraktar socialistpartiets krigsmotstånd som ett slags landsförräderi, en inre fiende som står i vägen för Italiens storhet.

En av dem som passionerat och äregirigt agerar i denna stökiga, ovissa tid är redaktören för en liten dagstidning i Milano, Il Popolo d’Italia. Benito Mussolini är än så länge bara 36 år gammal, men har redan en lång karriär bakom sig som opinionsbildare och populistisk agitator.

Mussolinis första politiska hemvist hade varit socialistpartiet, och med sina frätande attacker på prästerskap, kungahus och krigshetsare lyckades han under 1910-talet avancera till redaktör för Avanti!, partiets viktigaste organ. Hans tid där skulle dock bli kort; under 1914 skiftade Mussolini nämligen position och tog oväntat ställning för ett italienskt inträde i första världskriget.

Att gå med i kriget var inte alls självklart för Italien – opinionen var kluven, och socialistpartiet var som sagt definitivt motståndare – men som många andra övertygas Mussolini om att nationen behövde ett krig. Det skulle lyfta och förädla nationen och folket, resonerar Mussolini. Denna oväntade kursomläggning får socialistpartiet att både sparka honom från Avanti! och utesluta honom ur partiet. Han gör dock en snabb comeback; stödd av ett par förmögna vänner och av bland annat Frankrike, börjar han ge ut Il Popolo d’Italia som sitt ettrigt personliga propagandaorgan.

Våren 1919 drar Mussolini igång en kampanj i tidningens spalter. Inom kort ska det hållas ett storslaget första möte i Milano, en slags mönstring av nationalister och krigsveteraner, förklarar han. Där ska det bildas en ny rörelse, ett antiparti, en politisk hemvist för alla dem som fått nog av på de gamla partiernas principlösa kohandel och kompromissande i parlamentet i Rom.

Den 23 mars 1919 möter så ett par hundra personer upp i en samlingslokal på Piazza San Sepolcro i Milano för att bilda Fasci italiani di combattimento [Förenade italienska kampförbundet].

Termen fasci är vid denna tid faktiskt politisk neutral och används av flera olika politiska rörelser. Ordets ursprung finns i det antika Rom, där fasces var en benämning på de vapen, skapade av tätt sammanbundna knippen av tunnare spön eller vidjor, som senatorernas livvakter bar. Men snart blir Mussolinis rörelse synonym med termen och medlemmarna kända som fascister.

Vägen framåt är dock långt ifrån självklar. Fascisternas politiska mål är diffusa. Det är också ett faktum att fascisterna är en mycket, mycket liten rörelse – särskilt i jämförelse med socialistpartiet.

Under åren 1919–1921 ska dock en rad faktorer spela Mussolinis fascister i händerna.

När socialistpartiet lyckas genomföra ockupationer av fabrikerna undermineras förtroendet för regeringens förmåga att hålla revolutionärerna i schack. Och att premiärminister Giolitti väljer förhandlingar, snarare än att använda våld för att få bukt med strejkerna, tycks det som att staten vikt ned sig för extremister. Revolutionshotet får en del att blicka mot fascisterna, som tycks vara den enda kraft som kan hejda den röda flodvågen.

Lokala fascistföreningar, framför allt i norra Italien där socialistiska borgmästare tillträtt i många kommuner, får nu stöd av motståndare till socialistpartiet med logistik och pengar. De får också i praktiken straffrihet, så länge de ger sig på de måltavlor som lokala makthavare pekar ut. Vanligen handlar det om socialistiska politiker eller fackföreningsmän som misshandlas och mördas, inte sällan under utstuderat offentliga former. Ökänt blir skicket att förnedra offren genom att tvinga i dem stora mängder ricinolja – något som ger upphov till omedelbara och våldsamma diarréer.

Med sin förmåga att känna vartåt vinden blåser genomför också Mussolini en snabb förflyttning av fascist-rörelsens politiska position. Som socialist hade han rasat mot kungahuset, militären och kyrkan. Nu låter det annorlunda: fascisterna är i själva verket både militärens, kyrkans och kungahusets bästa bundsförvant. Syftet är förstås att på sikt göra fascisterna till en acceptabel politisk samarbetspartner.

I dessa parallella processer av lokalt våld och politisk ”normalisering” uppstår spänningar inom fasciströrelsen. De miliser som skoningslöst krossar arbetarrörelsen i städer som Cremona, Bologna, och Ravenna utövar ett våld som, om staten menat allvar med sitt våldsmonopol, aldrig skulle ha tillåtits. Realpolitikern Mussolini behöver alltså hålla ett visst avstånd till miliserna, om han ska kunna bygga de politiska allianser som krävs för att ta makten.

Samtidigt är våldskapitalet avgörande för att många ska se ”ett behov” av fascisterna; för att de ska kunna tjänstgöra som ett slags stormtrupper mot socialisterna.

Under 1920–1922 utvecklar fascisterna en slags metodik för att ta makten i stad efter stad. Taktiken innebär att man (med polisens goda minne) tillåts trakassera, hota och mörda socialister till den grad att staden tycks omöjlig att styra, eller att den socialistiska borgmästaren måste avgå. Lösningen blir då att en statligt tillsatt prefekt (vanligen den lokala polischefen) tillsätts som tillfällig lokal makthavare. I det läget kan den lokala fascistavdelningen befästa sina positioner, rensa ut de sista resterna av socialistisk organisation och inom kort själva göra anspråk på borgmästarrollen.

Med detta arbetssätt i ryggen gör sig fascistpartiet hösten 1922 redo att angripa själva den italienska centralmakten. I en stor kraftuppvisning, kallad ”Marschen mot Rom”, ska fascisterna mer eller mindre bluffa sig till regeringsmakten i Italien.

Mycket tyder på att aktionen mer eller mindre stressas fram. Kriget börjar nu bli avlägset, och engagerar inte på samma sätt som tidigare. Därtill har kampanjen mot socialisterna varit så framgångsrik att känslan av akut förestående revolution dämpats. Dessutom misstänker Mussolini att den gamle premiärministern, Giolitti, planerar en återkomst i politiken. Han måste med andra ord agera snabbt.

Mussolini är långt ifrån säker på framgång. Medan planeringen fortskrider, gör han egna privata förberedelser för att kunna fly Italien till det neutrala Schweiz. Anmärkningsvärt är också hur Mussolini, när ”Marschen mot Rom” verkligen börjar hetta till, väljer att hålla sig på hemmaplan i Milano.

Under de sista dagarna i oktober 1922 mobiliseras tiotusentals svartskjortor från hela Italien, tågar mot Rom och slår läger i regnet och kylan utanför stadsmurarna. Att de skulle lyckas är egentligen högst osannolikt. De är visserligen fler än Roms garnison, men militärerna kring staden är långt bättre beväpnade och organiserade.

Det som ska fälla avgörandet är dock inte militär slagkraft. Hela situationen ställs på sin spets den 28 oktober, då regeringen ger besked om att undantagstillstånd ska utlysas från och med nästa morgon. När det träder i kraft kan armén omgående ta itu med att återställa ordningen i landet – och, möjligen, gripa de ledande fascisterna och kuppmakarna.

För att undantagstillståndet ska börja gälla, krävs dock en underskrift från kungen, Viktor Emanuel III. Och, ska det visa sig: något sådant undertecknade kommer inte.

Varför det blir så har det spekulerats i. Kanske har Viktor Emanuel egna sympatier för fascisterna, kanske fruktar han att högsta militärledningen helt enkelt skulle vägra lyda ordern att angripa fascisterna.

När undantagstillståndet inte undertecknas tycks det bara finnas en sak att göra: att be upprorsmakaren Mussolini att bilda regering – och återställa lugnet i landet. På kvällen den 29 oktober får han ett samtal från hovet, som meddelar att Viktor Emanuel har för avsikt att ge honom uppdraget att bilda regering. Samma kväll sätter han sig på nattåget till Rom och på förmiddagen träffar han kungen i Quirinalpalatset. Efter en timmes konsultation är saken klar. Mussolini lyckas dessutom utverka att hans församlade svartskjortor ska tillåtas paradera genom Roms gator.

Regeringen är snart på plats: Mussolini har våndats över dess sammansättning i månader. Givet läget i parlamentet är han beroende av stöd från andra partier, och i underlaget återfinns liberaler, nationalister och även katolska popolari. Men maktkoncentrationen i den unga premiärministerns händer är av tidigare icke skådat slag: han har själv både premiärminister, utrikes- och inrikesministerposterna.

Vad säger oss fascismens tillkomsthistoria? Till att börja med är skillnaderna mellan denna tidiga fas och senare tiders totalitära statsfascism stora. Den första fascismen är mer populistisk än auktoritär, ideologiskt spretig och den centrala kontrollen över lokalavdelningar och gräsrötter svag.

Den italienska fascismens totalitära fas brukar därför inte räknas från 1922, utan snarare från tidigt 1925. Då har greppet kopplats om massmedier, polis och rättsväsende och den allra skarpaste av fascismens kritiker, socialdemokraten Giacomo Matteotti, röjts ur vägen. När Mussolini i början av 1925 talar i parlamentet och tar på sig det moraliska ansvaret för mordet på Matte-otti är saken i princip klar: landet har en fascistisk ledare, så stark att han bokstavligen kan mörda utan att det får några politiska konsekvenser. Inför parlamentet och inför det italienska folket deklarerar Mussolini: ”jag, ensam, tar ansvar för allt som skett” och fortsätter ”om Fascismen varit en brottsorganisation bär jag ensam ansvaret för detta, eftersom jag skapat detta historiska, politiska och moraliska klimat”. Därmed ligger vägen öppen för Europas första fascistiska diktatur.

Eskil Fagerström är journalist och författare till flera böcker om det moderna Italiens historia. I boken ”Fascismens födelse. Italien 1918-1926” (Historiska media 2023) skildrar han landets dramatiska övergång från demokrati till diktatur.