Konspirationsteoriernas estetik

Den som dyker ner i kaninhålet märker snart att underlandet är fullt av bilder: pyramider, spindelnät, bläckfiskar, svarta kåpor, ögon i trianglar, dockspelare som drar i trådarna och mörkermän bakom ridåer. Men bilderna finns inte bara på nätets bakgator. De översvämmar sociala medier, figurerar i modern konst, har blivit en del av populärkulturen. Och varhelst de påträffas väcker de associationer till konspirationer.

– Det finns helt klart en särskild estetik som gör att man förstår att man befinner sig i en konspirationsteoretisk värld, säger idéhistorikern Andreas Önnerfors, som diskuterar fenomenet i sin bok Konspirationsteorier – meningsskapande berättelser i historia och nutid (Nordic Academic Press, 2024).

Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #2-2025

Inom manosfären samlas män som har tröttnat på feminismen och vill se mannen som samhällets hjälte igen. Förklaringsmodellerna stämmer väl överens med det högerextrema narrativet. I det här numret fördjupar vi oss i manosfären, dess historia och framväxt, rörelsens idévärld och språkbruk och med hjälp av en rad experter tittar vi på hur en rörelse som attraherar och radikaliserar allt fler unga män kan bemötas och motverkas. Det och mycket mer kan du läsa om i numret ...

👀 Läs mer om numret här.

🗞 Prenumerera på tidskriften här.

Man skulle kunna tro att bilder och symboler mest fungerar som illustrationer av texter. För visst är underlandet också fullt av texter – långrandiga, docerande utläggningar om allsmäktiga sammansvärjningar, onda avsikter och dolda samband.

Så tänkte också Önnerfors till en början. Men snart insåg han att bilder och symboler är ett sätt att skapa mening i sig. Att de är betydelsebärande.

– Det handlar inte bara om de här långa manifesten utan också om att medialisera det hela för att få avsedd effekt. Och bilder spelar stor roll, säger han.

Även texterna rymmer ett bildspråk. Retoriska troper. Rymdödlornas upphovsman David Icke talar om ”manipulationens pyramid”; John Birch Societys grundare Robert Welch liknade kommunismen vid en ”bläckfisk”; Joseph Goebbels ville utrota den ”judiska bacillen” och så vidare.

Men troperna kan också visualiseras. Och ofta säger en bild som bekant mer än tusen ord. En bild kan dessutom förmedla ett budskap som inte alltid kan uttryckas i text, i alla fall inte lika effektivt, på samma utrymme.

– Bilderna sammanfattar, förtätar och förmedlar de konspirationsteoretiska berättelserna och dess beståndsdelar, säger Önnerfors.

Ta bara ögat, som ofta förknippas med myten om Illuminati, men som signalerar övervakning. Och pyramiden, som visar ”en hierarkisk maktstruktur där de som är längst ner inte kan värja sig mot vertikal påverkan från toppen”, som Önnerfors uttrycker det i sin bok. Ofta kombineras också ögat och pyramiden till en visualisering av hur allt och alla kontrolleras av en hemlig elit – låt vara Illuminati, Bilderberggruppen, 300 judar eller blodtörstiga djävulsdyrkande pedofiler.

Dockspelaren som styr sina marionetter bär på ungefär samma mening. Makt. Kontroll. Manipulation. Men här säger man också att allt är regisserat, ett skådespel, en illusion.

Ögat, pyramiden, dockspelaren – alla är de en slags hotbilder som talar till rädslan för kontrollförlust. Vi är i händerna på en dold makt.

– En annan hotbild är den om nätverket, rädslan för att de invigda finns mitt ibland oss, att den dolda makten är horisontell. Och det är svårt att bekämpa, för slår du sönder en nod finns ändå nätverket kvar, säger Andreas Önnerfors.

Nätverket illustreras ofta med trådar eller linjer som löper mellan händelser, personer eller organisationer – för att visa hur allt hänger ihop. Ibland i form av ett spindelnät, kanske med en spindel som signalerar att det ändå finns en central aktör, någon som spinner nätet och utövar kontrollen. ”Who is the spider?” brukar David Icke fråga sin publik, varpå han klickar fram en powerpointbild på en rymdödla.

Spindlar, reptiler, ja allsköns odjur är vanliga i det konspirationsteoretiska galleriet.  Alla är de avhumaniserande fiendebilder som förmedlar de sammansvurnas ondskefulla, makthungriga och falska natur. Och vanligast är kanske bläckfisken.

– Den är ju en sammanfattning av kontrollen, nätverket och det demoniska, den här slemmiga figuren som sträcker sina tentakler över världen, säger Önnerfors.

Exakt när och hur det konspirationsteoretiska bildspråket uppstod är oklart, men enligt Önnerfors går det åtminstone tillbaka till det sena 1700-talets konspirationsteorier om hemliga sällskap. Den tidens pamfletter kunde få en rätt grotesk bildsättning – exempelvis en dolkförsedd lönnmördare som precis har skurit halsen av en kung i en grotta. Intressant nog återkom en liknande bild drygt hundra år senare på en belgisk valaffisch som varnar för den frimurarjudiska konspirationen.

Detaljerna, symbolerna och stämningen återbrukas alltså.

– Sedan har man förstås plockat brett från den europeiska kulturhistoriens och konsthistoriens repertoar, säger Andreas Önnerfors.

Han lyfter fram Rembrandts ”Batavernas trohetsed” från 1662 som en föregångare. Målningen, som numera hänger på Nationalmuseum i Stockholm, är en av de första återgivningarna av en sammansvärjning – av Claudius Civilis och batavernas uppror mot romarna år 69 e.Kr. Scenen är mystisk, med korsade svärd, suddiga anleten och en enögd ledare iförd någon typ av översteprästkläder.

– Om man tittar länge så märker man den här suggestiva känslan av mörker och ljus. Och hela scenen kan ses som en slags grundform att ösa ur när man ska försöka skildra en upprorisk konspiration.

Även litteraturen har skänkt stoff, menar Önnerfors. Inte minst de gotiska skräckromanerna, som föddes ur det sena 1700-talets vurm för det mystiska. I Tyskland uppstod genren Geheimbundlitteratur, litteratur om hemliga sällskap, där edsvurna konspiratörer samlas vid månbelysta ruiner och övergivna kyrkogårdar. De bär facklor, svarta kåpor, masker, dolkar – rekvisita som sedan används när påstådda frimurarkonspirationer skildras i text och bild under 1800-talet.

Berättelser om hemliga sällskap är konspirationstänkandets ena grundsten. Den andra är antisemitismen. Och judefientliga bilder spreds tidigt, redan i boktryckarkonstens barndom. På trästick från sent 1400-tal gestaltas till exempel den seglivade myten om judiska ritualmord på kristna barn – en myt och scen som på sistone har reproducerats inom QAnon-rörelsen. I ett spritt kollage porträtteras USA:s politiska och ekonomiska elit som djävulsdyrkande pedofiler iklädda svarta kåpor och med davidsstjärnor runt halsen. I skenet av facklor hugger en av konspiratörerna dolken i jordklotet.

– Det är en annan tid och en annan medieform, men storyn är densamma, säger Andreas Önnerfors.

Enligt Lars M Andersson, som specialiserat sig på judehatets historia, har bilder och symboler länge varit en central del av den antisemitiska traditionen.

– Den typen av bilder som vi ser i dag blir vanliga under sista fjärdedelen av 1800-talet, när antisemitismen blir en politisk kraft, säger han.

Reptiler, bläckfiskar och skadedjur fick ofta symbolisera judarnas påstådda makt och svekfullhet. Under Dreyfussaffären i Frankrike vid förra sekelskiftet skapades till exempel ett ”Musée des Horreurs”, ett skräckgalleri, där folk karikerades som djur och monster: Émile Zola som gris, Alphonse de Rothschild som bläckfisk, Henri de Rothschild som kackerlacka och Alfred Dreyfus som hydra.

I tidningar och propagandaskrifter porträtterades judar annars som feta kapitalister, skäggiga gubbar med jorden i ett järngrepp, djävlar med horn i pannan, dockspelare som drar i trådarna och skumma figurer i kulisserna.

Det antisemitiska bildspråket fick en skjuts när förfalskningen Sions Vises protokoll spreds över världen strax efter första världskriget.

– Tittar man på omslagen till de olika utgåvorna så får man egentligen hela den här bildrepertoaren, säger Lars M Andersson.

I Nazityskland utmålades judarna som monster och skadedjur. På klassiska affischer från 40-talet ger man också judarna skulden för kriget. Bakom de allierade flaggorna, bakom draperiet, stod den girige, maktlystne, baksluge ”juden”.

Fram till krigsslutet riktas udden mot ”judebolsjevismen”. Men senare övertar sovjetiska propagandamakare mycket av det antisemitiska bildspråket i de så kallade antisionistiska kampanjerna efter sexdagarskriget 1967.

– Det är exakt samma bilder med bläckfiskar, marionettspelare och dylikt. Och sedan fortsätter detta i den arabiska världen, och givetvis i högerradikala och nazistiska kretsar i Europa och USA, säger Lars M Andersson.

Men också i vissa vänsterkretsar, där kritik mot Israel och sionismen inte sällan har hämtat inspiration från det antisemitiska bildförrådet.

Samtidigt har sånt som tidigare varit antisemitiska stereotyper blivit lite av allmängods i konspirationsteoretiska sammanhang. Numera är det inte bara judar som utmålas som bläckfiskar, förses med djävulshorn eller drar i trådarna.

– Samtidigt tycker jag att det ofta dyker upp en davidsstjärna någonstans som indikerar vilka som ytterst anses ligga bakom det hela, säger Lars M Andersson.

Och även om inte uppsåtet är antisemitiskt kan ändå resultatet bli det, just för att bilderna bär på en mörk historia av förföljelse och folkmord.

Den konspirationsteoretiska estetiken fyller i alla fall en viktig funktion, menar Lars M Andersson. I brist på andra bevis blir bilderna nämligen ett sätt att konkretisera och åskådliggöra konspirationen: Titta, så här ser det ut!

– Jag tror faktiskt att det skulle vara svårare att sälja in konspirationsteorier helt utan bilder. För det handlar ju om att lyfta fram det fördolda i ljuset, att både bokstavligt och bildligt dra undan förlåten, och just därför blir bildspråket viktigt.

Frågan är om andra mediala uttryck är lika viktiga, och lika unika. Hur används till exempel ljud och musik i konspirationsteoretiska dokumentärer?

Den frågan försöker musikforskaren Tobias Pontara svara på i ett projekt om ”konspiratoriska ljudspår”. Och den som har sett en film av Alex Jones, eller lidit sig igenom den sverigedemokratiska historieförfalskningen ”Ett folk, ett parti”, har säkert noterat den ödesmättade, dramatiska, pompösa ljudläggningen.

Finns det rentav ett konspirationsteoretiskt soundtrack?

– Nej, det finns ingen musik som är unik för just konspirationsteorier. Det finns ingen specifik ljudbild. Man använder sig snarare av en slags filmmusik som i mycket kommer från Hollywood, men också från TV-serier, säger Tobias Pontara.

En preliminär slutsats som kanske överraskar. Eller inte. För musikens funktion i konspirationsteoretiska dokumentärer är att fängsla tittaren och stärka trovärdigheten. Och ljudbilden från actionfilmer, thrillers och skräckfilmer fyller just det syftet. Den är medryckande, fångar vårt intresse, spelar på våra känslor och besvarar våra frågor på ett emotionellt plan.

Även vanliga dokumentärer härmar Hollywoods musikstil, men i konspirationskretsar sker det i mycket större utsträckning, menar Tobias Pontara, som också identifierar en paradox i konspirationsteoretiska dokumentärer.

– Å ena sidan framför de sanningspåståenden om verkligheten, å andra sidan är de genomsyrade av en musik som kommer från fiktionsvärlden. Då blir det en sorts hybrid mellan fakta och fiktion, mellan underhållning och allvar, som är väldigt intressant men samtidigt problematiskt, säger han.

Hollywood har även satt avtryck i konspirationskulturen. Särskilt kulttrilogin Matrix, som inympat neongrön programkod och röda piller – exempel på att bildbanken växer, att den hela tiden fylls på.

Ändå finns mycket av det gamla kvar, om än i nya gestalter: Mark Zuckerberg som bläckfisk, Bill Gates som djävul, George Soros som dockspelare, Drottning Elizabeth som reptil. Och inte minst ögat i triangeln, pyramidens topp, som närmast blivit ett emblem för konspirationsteorier som fenomen. Vilket blir tydligt när jag ber Chat GPT skapa en ”bild som illustrerar konspirationsteorier”. Vad jag får är en slags ”conspiracy board” med trådar, pyramider, tefat och inte minst ögon.

AI-modellerna sammanfattar vad som finns på nätet, och det är ingen slump att vissa symboler och troper dominerar, menar Andreas Önnerfors.

– Vad är det som gör en konspirationsteoretisk bild till en bra konspirationsteoretisk bild? Jo, den har en uppsättning ingredienser som pyramiden, nätverket, bläckfisken, eldslågor, mörker och ljus. Och alla bär de på en införstådd mening. Alla kan avtolka dem, alla vet vad de betyder.

Bildens makt har också ökat i och med digitaliseringen. Med sitt kondenserade budskap funkar den nämligen utmärkt i sociala medier. Och på så sätt kan konspirationsteorier förmedlas enklare och snabbare än någonsin.

Men internet och sociala medier har också bildspråket utvecklats, menar Önnerfors.

– I Gutenberggalaxen var bild och text länge separerade från varandra. Men med internet har text och bild smält ihop, och det främsta uttrycket för det är väl memet, där texten förstärker bilden och tvärtom. Men budskapet är detsamma. Underlandets estetik är svartvit, mystisk och monstruös. Ingenting är som det verkar, ingenting händer av en slump och allt hänger ihop.