Splittrade familjer i spåren av Q

I slutet av oktober förra året bröt sig en man in i Nancy Pelosis hem och skadade allvarligt hennes 82-årige make med en hammare. Gärningsmannen hade mentala problem sedan flera år tillbaka, men beskrevs också som besatt av konspirationsteorier som ”Pizzagate” och ”QAnon”.

De senaste årens boom för konspirationistiskt tänkande är inte bara ett hot mot politiska företrädare. Det har också lett till tragedier och splittring i människors privata värld, i familjer och släkter runtom i världen.

Den 11 september 2022 – huruvida datumet var en slump eller medvetet valt av gärningsmannen får vi nog aldrig veta – sköt Igor Lanis, 53, sin fru, ena dotter och familjens hund i deras hem i småstaden Walled Lake i Michigan. Bara dottern överlevde. När polisen kom efter hennes larmsamtal stormade mannen ut ur huset och sköt vilt mot patrullen med sitt pumphagelgevär. Poliserna besvarade elden och Lanis dog på platsen.

Den allvarligt skadade dottern, hennes yngre syster som inte varit hemma och deras morfar har i intervjuer efter händelsen lagt skulden på mannens intresse för QAnon-idéer. Exakt hur hans konspirationism ledde honom att attackera sin egen familj vet ingen, men enligt de anhöriga hade hans mentala hälsa stadigt försämrats i takt med att han blev allt mer uppslukad av teorier om covid-19, 5G och hemliga satanistiska nätverk. Enligt de anhöriga som överlevde var det efter USA-valet 2020 som Igor Lanis verkligen ”föll ned i avgrunden”.

Ett drygt år tidigare mördade Matthew Taylor Coleman från Kalifornien sina två barn, två och ett år gamla, eftersom de ”bar på hustruns reptiloida DNA”. Han agerade ”påverkad av QAnon och Illuminati-konspirationsteorier”, sammanfattade de utredande poliserna.

Lanis och Coleman är de yttersta av extremfall. Men hundratusentals människor, en oproportionerligt stor andel i USA men också många i Europa, i Sverige och andra delar av världen, delar en upplevelse av att ha ”förlorat” familjemedlemmar till QAnon och liknande konspirationsteorier, på samma sätt som om andra ”förlorat” närstående till missbruk eller en destruktiv sekt. Forumet QAnon Casualties på Reddit heter så av just den anledningen och har i dag en kvarts miljon medlemmar. ”Sörjer Q-mamma förlorad sedan ett år tillbaka”, ”det har gått ett år nu; jag saknar mina Q-föräldrar” och ”konspirationistisk fru – jag vet inte vad jag ska göra”, är exempel på aktuella trådar. Ett systerforum heter ReQovery.

Guardian skrev redan 2020 om ”de föräldralösa QAnon-barnen”. Bland andra anhöriga uttryckte ”David” en upplevelse som återkommer i många berättelser: hans tvillingbror som han alltid stått nära ”hade förlorat kontakten med verkligheten. Jag kände inte igen den jag talade med. Det var som om han blivit en annan person”. Tidningen Vice rapporterade förra året från evangelistiska församlingar i USA – en av de miljöer där QAnon haft starkast genomslag – och konstaterade att fenomenet på kort tid splittrat familjer, kyrkor och samhällen. Hos delar av församlingarna har QAnons varningar för satanistiska och kommunistiska sammansvärjningar slagit an precis rätt ton. Andra tycker att världsbilden ligger långt ifrån traditionella värderingar och Bibelns budskap. Och grupperna finner det allt svårare att tala med varandra.

En av de mest lästa posterna någonsin på QAnon Casualties skrevs av Tristan Penafiel. Hans pappa driver en tidigare ganska välbesökt konspirationssida som aldrig gjort några större försök att maskera sig som en legitim nyhetskälla. Den fylls av kaotiska monologer med tvivelaktiga källor. Förintelseförnekelse, valfuskpåstående om amerikanska presidentvalet, teorier om en plan att avfolka världen och genmanipulera mänskligheten blandas i faderns långa monologer, där den röda tråden är närmast omöjlig för en oinvigd att följa. ”Ateism, sekularism, centraliserad regering, humanism, transhumanism och kulturmarxism är alla aspekter av judiska marxistiska vänsterakademiker och kinesiska kommunister.  VI KAN VARA UNDER EN BIOTERRORATTACK FRÅN KINA? ISRAEL KAN VARA INBLANDAT FÖR ATT PLOCKA TRUMP”, lyder exempelvis en av rubrikerna. Vissa av de förmodade konspirationerna som avslöjas påstås gå ända tillbaka till Rosenkreuz- orden på 1500-talet.

Tristan Penafiels far var Vietnamveteran, krigsmotståndare och efter att han utbildat sig till sociolog under en tid ansedd som något av en vänsterintellektuell på sitt universitet. Under 1990-talet blev han ekonomiskt liberal och var ett tag mångmiljonär på pappret genom tidiga investeringar i dotcom-aktier – men han sålde inte i tid och förlorade nästan allt igen.

– Den besvikelsen och frustrationen tror jag lade den känslomässiga grunden för vad han sedan utvecklades till, säger Tristan Penafiel.

Det var efter elfte september-attentaten i New York som frustrationen fann ett utlopp. Tristans far blev uppslukad av den sfär av konspirationssidor som då börjat formas på nätet – och blev själv en del av den. Hans sida hade som mest miljoner visningar under ett år.

– Han och hans likasinnade kallade sig ”sanningsrörelsen”. Jag förstod inte dragningskraften då, senare har jag förstått att det för dem handlade om en ”djupare sanning”.

Till att börja med hade sidan en vänsterlutande retorik, men när Trump började sin valkampanj ställde den sig bakom honom och drev snabbt åt höger.

– 2015 förklarade han för mig att ”jag är vit nationalist och det är därför jag röstar på Trump”. Han sade det som om han trodde jag skulle hålla med, eller i alla fall acceptera, minns Tristan Penafiel.

Deras relation blev alltmer spänd efter våldsamheterna i Charlottesville och stormningsförsöket av Kapitolium.

– Jag var tvungen att konfrontera det faktum att åtminstone några av dem som attackerade Kongressen antagligen kommit in i rörelsen via min fars webbsida. Vi hade haft en dialog, fast det gått längre och längre tid mellan att vi pratade med varandra, men nu kände jag att jag inte klarade av att lyssna på hans förklaringar längre.

Han bröt kontakten under ett drygt år och har bara försiktigt återupptagit den under de senaste månaderna.

Patrick Riccards är ordförande i amerikanska organisationen Life After Hate, som hjälper människor att lämna extremhögern.

– Rekryteringen i dag ser mycket annorlunda ut jämfört med tio år sedan. Då kunde det ske på en musikfestival men numera sker det för det mesta över nätet och genom sociala medier, säger han.

Lyssna på Studio Expo: Reportage – Inlåsta ljuskrigare

Den tre meter höga, svarta stålgrinden är stängd och låst. Ett stadigt Gunnebostängsel säkerställer att in- och utpassering endast sker genom den. Mannen som skyndar mot mig på andra sidan ser misstänksam ut.

Även målgrupperna, eller mottagarna, av propagandan skiljer sig delvis åt mellan extremhögern och de mer konspirationistiska grupperna eller QAnon-rörelsen. Det har också resulterat i ett nytt fenomen, återkommande i många QAnon Casualties-vittnesmål – när det tidigare var föräldrar som försökte rädda sina barn från en sekt eller en extremistisk organisation, är det numera många gånger vuxna barn som ser sina föräldrar i 40- till 60-årsåldern radikaliseras. Och förändringen kan ske hemma i soffan där de försvinner in i en värld av konspiratoriskt tänkande.

– När vi ser på dem som faktiskt omsätter sin övertygelse till handling, som organiserar sig och kan ta till våld, är det fortfarande oftast yngre människor, även i QAnon-eran. Medelålders och äldre människor deltar oftare i miljön som konsumenter, och spridare, av teorierna, säger Patrick Riccards.

Inte desto mindre kan det få stora konsekvenser i vardagen.

– När du dragits in i den miljön, även om du inte organiserat dig med likasinnade i den fysiska världen, isolerar du dig från dem som inte tänker likadant, du vill bara omge dig med människor som tänker likadant som du. Du lever i ett självkonstruerat fängelse.  

Åtminstone sedan elfte september-attentaten 2001 har USA varit konspirationismens hemland. Och sedan Trumps presidentperiod har den utvecklingen och rollen förstärkts ytterligare. Men på QAnon Casualties hittar man också vittnesmål från många andra håll i världen, från Australien till Tyskland – och Sverige.

Annika, en kvinna i Västergötland som gjort många saker i livet, från kattuppfödning till att driva begravningsbyrå. Av sin dotterdotter och sonhustru beskrivs hon som en person som alltid varit lite annorlunda. Tidigare var hon intresserad av alternativmedicin och kunde fråga barnbarnen om de sett änglar. Länge upplevde övriga släkten det mest som kuriöst.

– Men gradvis blev det mer och mer politiskt och inte så oskyldigt längre. Hon blev Trumpanhängare och kunde plötsligt komma med arga utläggningar om Greta Thunberg, säger Vanja, hennes 25-åriga barnbarn.

Men sedan hände något. Det handlade inte längre bara om obekväm stämning på familjeträffar och i facebooktrådar, utan om en släkt med totalt raserade relationer. Det som inträffade var covid-19.

– Jag såg att hon lade upp den ena konstiga posten efter den andra om att covid inte var verkligt. Jag jobbar själv på äldreboende och till slut blev jag irriterad och kommenterade att det var dags för henne att vakna och inse allvaret. Då sade hon upp kontakten med mig, i alla fall ”tills allt det här var över” som hon sade, berättar Vanja.

Men konflikterna inom familjen skulle bli värre.

– En dag ringde hon upp och varnade oss att vi absolut inte fick vaccinera familjen, eftersom det skulle orsaka ADHD och allt möjligt. Sedan till och med krävde hon att vi skulle avstå från att vaccinera hennes barnbarn, eftersom hon menade sig ”äga” en del i dem, säger Martina, hennes sonhustru. 

Annika kom att betrakta alla vaccinerade som ”smittsamma”. Vid de få tillfällen hon träffar någon annan i sin familj måste det vara utomhus.

– Hon vägrade komma på sitt barnbarns dop eftersom det var för många vaccinerade där. Hon har inte kramat sina barnbarn sedan pandemin började. Det är jättetråkigt att barnen berövas sin farmor så här men det enda hon går med på är ett och annat Facetime-samtal, så rädd är hon för vaccinet, säger Martina, som, liksom Annika och Vanja, egentligen heter något annat.

– Sverige hade en ganska stark rörelse mot coronapolitiken, men den rann till stora delar ut i sanden. Vi har inte haft något som QAnon i USA, eller i en del andra länder som Kanada där anhängare gått från ord till handling, säger Andreas Önnerfors, idéhistoriker på Linnéuniversitetets Fojo Mediainstitutet, som studerat konspiratoriskt tänkande genom tiderna.

– Men enbart upplevelsen av att en person lever med en helt annan verklighetsbild räcker för att rasera relationer. Jag blev själv uppringd av en kollega som känner till min forskning och bad om råd, rent personligt, för att rädda sitt äktenskap, säger Andreas Önnerfors.

Några siffror på hur många familjer och släkter som splittrats för att medlemmar dragits in i konspirationism finns varken för Sverige eller USA. Men den sortens berättelser har dykt upp allt mer frekvent i media under pandemin, och det är knappast en vild gissning att sådana konflikter blivit fler och svårare under perioden.

Emma, som är försäljare och bor i Göteborg, delar delvis erfarenheter med Tristan Penafiel och Annikas familj. Emma såg sina föräldrar dras in i samma sorts tänkande men från en delvis annan riktning.

–  De var tidigare socialdemokrater, men efter en period på runt fyra år när de alltid undvek politik, kom de plötsligt ut med vilda påståenden om att muslimerna höll på att ta över landet. Jag inser att de skämts för att vara öppna med sina åsikter innan dess, så jag och andra hade heller ingen möjlighet att bemöta dem innan omsvängningen var total, säger hon.

Från SD-sympatier gick föräldrarna vidare till att omfamna allt fler konspirationistiska idéer, från vaccinmotstånd till den obskyra teorin att Palme aldrig mördades utan gick i landsflykt eftersom han fått aids.

– Varje gång vi sågs kom de med långa arga haranger. Jag orkade till slut inte med och under tre år hade varken jag eller min syster någon kontakt med våra föräldrar.

En tragedi förde dem samman igen, på sätt och vis. Efter systerns för tidiga död träffas den återstående familjen igen. Men de pratar aldrig politik.

Diane Benscoter leder den amerikanska organisationen Antidote som arbetar mot sekter och andra destruktiva organisationer. Numera har de också program för familjemedlemmar till människor som dragits in i nätbaserade konspirationsteorier, eller som vill lämna den världen, men programmen räcker inte till för anstormningen av intresserade. Benscoter menar att det finns många paralleller med destruktiva sekter.

– Det finns en gemensam nämnare i att personerna som dras in ofta är psykologiskt sårbara och blir manipulerade. De som är drivande i rörelser som QAnon har också ofta en liknande profil som sektledare, med kontrollbehov och narcissism, säger hon.

Nytt är spridningsvägen över nätet och inte minst demografin hos personerna som påverkas.

– Både högerextremism och sekter har alltid främst fångat in unga på väg ut i livet. Nu kan vi plötsligt få samtal om att någons 70–80-åriga föräldrar blivit fanatiska vaccinmotståndare och inte pratar om något annat. Det är människor som kanske känt ett psykologiskt tomrum i sitt liv. De kan också känna sig vilsna på internet, men de kan trots allt använda Facebook och plockar upp saker där, sedan försöker de undersöka det själv, men fastnar då bara i vad algoritmen visar dem.

En sak alla de intervjuade här, liksom de allra flesta som skriver på QAnon casualties, har gemensamt: det har visat sig frustrerande svårt att rubba familjemedlemmarna i deras övertygelser.

– Min far har aldrig slutat älska mig, aldrig stängt mig ute och alltid varit villig att ha långa, uppriktiga diskussioner med mig, vilket är mer än många andra kan säga, antar jag. Ändå har jag aldrig riktigt lyckats nå fram. Som mest har han backat på enskilda punkter, som att han inte längre är generell antisemit, och han är mindre engagerad i sin webbsida, som också förlorat den mesta trafiken när sökmotorerna prioriterat ned desinformation, säger Tristan Penafiel.

–  Man måste förstå att om teorierna har fyllt en psykologisk funktion för personen, kommer det vara mycket svårt att få hen att överge dem. Precis som för sekter finns det ibland också ett apokalyptiskt element, att det kommer en dag när alla orättvisor ska rättas till och de utvalda ska triumfera, som QAnon talar om ”stormen”. En sådan föreställning kan vara svår att lämna om man en gång accepterat den, säger Diane Benscoter på Antidote.

Andreas Önnefors har en modell där konspirationism verkar på tre nivåer – kognitiv, psykologisk eller existentiell. Den som försöker diskutera med en ”förlorad” familjemedlem bör först fråga sig vilken nivå som varit avgörande för just den personen.

–  En del som blir vaccinmotståndare har ett vårdtrauma i botten till exempel, då kanske de måste bearbeta det psykologiska traumat först, innan det går att diskutera rationellt kring vaccinen, säger Önnerfors och fortsätter:

– Det som är svårast att komma någonstans med är den existentiella nivån, om tron på den stora konspirationen fyllt ett existentiellt tomrum hos personen.

– Man kan behöva fråga sig – är det här någon som jag vill ha en långvarig relation med och är jag beredd att lägga den ansträngning som krävs för att försöka ändra deras tänkande, säger Andreas Önnerfors.

Tristan Penafiel är inne på samma linje som Andreas Önnerfors och menar att den konventionella analysen av konspirationism oftast är fel.

– Man talar om sådant som kognitiv bias, viljan att se mönster. Men det är inte anledningen till att folk tror på konspirationsteorier, det är bara det verktyg de använder för att övertyga sig själva.

Det är meningslöst att ha en diskussion om vad konspirationister bokstavligen säger, menar han. Många gånger bryr de sig själva inte ens om ifall deras teorier är falska, eller självmotsägande – som när teorierna om att covid-19 var ett påhitt och att det var ett laboratorieskapat virus cirkulerade samtidigt i samma kretsar.

– Det som betyder något för dem egentligen är ”djupa sanningar” bakom – som att vi blir lurade av staten och storföretagen. Om man inte kan ge ett mer övertygande svar på den ”djupa sanningen” som de olika teorierna – det kan vara covid eller 5G eller vad som helst – bara är ett uttryck för, då kommer inga lektioner i kritiskt tänkande i världen att få dem att ändra sin världsbild, säger Tristan Penafiel och fortsätter:

– Konspirationism verkar helt enkelt bättre än legitima politiska ideologier på att leverera de ”djupa sanningarna”. Kanske är det för att de, precis som fascism, ger enkla, entydiga svar, en absolut uppdelning mellan gott och ont. Men om man ska ha en chans att tala någon ur sina villfarelser måste man försöka förstå vad som ligger i botten. Och man måste också vara beredd på att acceptera att det ibland är omöjligt för att inte bränna ut sig själv.