Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Det är november, 2014. En video cirkulerar på nätet som visar en maskerad man som höjer sin kniv och riktar den mot kameran.
”Här står vi och begraver den första amerikanska korsriddaren i Dabiq ivrigt inväntandes att resten av era arméer anländer.”
I bakgrunden musik, en av Islamiska statens sånger. Vid mannens fötter ligger Peter Kassigs död.
Genom sin röst kunde bödeln identifieras som ”Jihad John”. Eller som han i själva verket hette, Mohammed Emwazi, en av Islamiska statens soldater som förekom i flera av organisationens propagandavideor innan sin död 2015.
Offret, Peter Kassigs, var en 26-årig hjälparbetare som tidigare tjänstgjort i Irak, för att några år senare återvända till regionen för att starta en hjälporganisation med syftet att ge vård och stöd till syriska flyktingar.
Islamiska statens berättelse om ett pågående korståg mot muslimer har spelat en betydande roll för organisationens legitimerande av våld. Något som särskilt drabbat kristna minoriteter som i propagandan utmålas som västvärldens allierade, en hjälpande hand i kampen mot islam och muslimer.
De faktiska korstågen var en rad militära expansioner som varade från slutet på 1000-talet till slutet på 1200-talet.
Tågen sanktionerades av den västerländska kristenheten med påven i spetsen, bland annat med syftet att återerövra Jerusalem och det bibliska Palestina från muslimskt inflytande. Den kristna europeiska makten uppviglade massorna genom att peka ut muslimer som kyrkans främsta fiende. Hundratusentals skulle ansluta sig till det heliga kriget mot islam. Än idag räknas korstågen som en av historiens blodigaste händelser.
För extrema grupperingar har korstågen spelat en viktig retorisk roll. För extremhögern levandegör korstågen en konstruerad konflikt mellan västvärlden och islam. I sitt manifest beskrev Anders Behring Breivik sig som en del av ”Knights Templar”, tempelriddarna, en referens till en riddarorden som var aktiv under medeltidens korståg. Detsamma gäller Brenton Tarrant, gärningsmannen bakom terrordådet i Christchurch, Nya Zeeland. Båda två ville att deras gärningar skulle förstås som en del av ett korståg mot muslimer, och de själva som hjältemodiga riddare.
Med Mytkollen fokuserar Expo på de bärande ideologiska berättelser och myter som högerextrema, radikalislamistiska och konspirationistiska miljöer sprider.
Radikalislamismens syn på världen är genom religiösa gemenskaper. Det gör att västvärlden förknippas med kristendomen, och dess handlingar (faktiska, såväl som upplevda) ses som representativt för kristna överlag. Attacker mot kristna minoriteter i länder som Irak, Syrien eller Egypten beskrivs av rörelsen som en attack på självaste kristenheten och därigenom också på västvärlden.
År 2014 släppte Islamiska staten sitt fjärde nummer av tidskriften Dabiq. Under rubriken ”Det misslyckade korståget” beskriver terrororganisationen en profetia om en sista strid som kommer att utspela sig i Dabiq, en liten stad i norra Syrien. Enligt denna apokalyptiska profetia, som tidigare fått namnge deras tidning – en av organisationens viktigaste propagandaverktyg – kommer muslimer att segra över korsfarare. En efterlängtad strid som kommer att markera början på slutet för världen.
Korståget är, med en radikalislamistisk förståelse, ett politiskt, militärt, socialt och kulturellt krig mot islam. Därmed betraktar inte miljön korståget som en historisk händelse – snarare är kriget ständigt pågående. Fram till slutstriden i Dabiq.
Kopter
Kopter är den största kristna befolkningsgruppen i Mellanöstern. I Egypten utgör kopter ungefär tio procent av landets befolkning. Sedan det koptiska språket dog ut för flera århundraden sedan, talar de allra flesta arabiska.
När Mohammad Hasan Khalil al-Hakim, också känd som Abu Bakr Naji, i början på 2000-talet publicerade skriften Idarat at-Tawahhush eller Att förvalta grymheten på svenska, erbjöd han en strategi för hur etablerandet av en islamisk stat skulle gå till. Men han gav mer än så. Han gav radikalislamister världen över en rättmätig fiende. Upprättandet av en islamisk stat motiverades bland annat av en berättelse om ett pågående korståg mot muslimer. Ett korståg som i hans mening drevs på av västvärlden, men också av regionens kristna minoriteter.
al-Hakim var varken den första, eller sista, att tala om ett pågående korståg. Inte heller var han den första att placera kristna minoriteter i detta narrativ. Men hans bidrag till rörelsens propaganda kom onekligen att få konsekvenser för kristna minoriteter runtom i världen.
De senaste årtiondenas anti-koptiska våld i Egypten har gjort många oroade inför landets framtid. Våldet som det ser ut idag är en relativt ny företeelse. Under 1920-talet var landets kristna minoritet representerade i parlamentet och i det egyptiska politiska livet. Det var en era som skulle forma en ny nationell identitet med betoning på det arabiska. Egyptier, oavsett religion, skulle samlas i kampen mot kolonialmakterna.
Under 1930-talet uppstod en annan politisk strömning, där religionen skulle stå i centrum för organisering. Muslimska brödraskapet bildades samtidigt som landet genomgick en ekonomisk nedgång. Något som gav kraft till denna nya politiska konkurrent i landet.
Under de efterföljande åren präglades landet av en dragkamp mellan dessa dominerande politiska strömningar, mellan den arabiska identiteten och den muslimska. I spåren av detta försämrades kopters rättigheter och det blev svårare för landets kristna minoritet att få politiskt inflytande.
Under 1970-talet kom statens relation till kopter att försämras ytterligare under presidenten Anwar Sadats styre. Sadat hade genom åren gjort sig känd för att spela ut sina politiska motståndare mot varandra. Under hans tid som president varvades utsträckta händer till islamister (i ett försök att försvaga den sekulära och socialistiska oppositionen) med massarresteringar av samma islamistiska grupperingar.
I ett populistiskt försök att uppfattas som folklig hade presidenten Anwar Sadat med åren fått en mer religiös framtoning. Han började kalla sig för den ”troende presidenten”, och genom statligt ägda tv-kanaler kunde egyptier följa honom till fredagsbönen. Varje gång i en ny moské. Konstitutionen från 1971 gjorde islamisk rättslära till en grundkälla för egyptisk lag. Något som kom att väcka oro hos kopter som upplevde att förändringarna skedde på bekostnad av minoriteter som utövade andra religioner.
Samtidigt var det politiska läget i landet instabilt och det sekteristiska våldet ökade. Under början på 1970-talet tilltog attackerna på kopter. Frågan om kyrkbygge stod ofta i centrum för våldet.
Enligt en lagstiftning från 1930-talet skulle ett kyrkbygge uppfylla ett antal krav innan det kan godkännas: bland annat att det inte ska finnas en annan kyrka i samma grannskap, by eller stad, att antalet kristna i staden bör motivera en kyrka och att kyrkan inte får ligga nära andra historiska platser, allmännyttiga tjänster eller järnvägar.
I november 1972 utsätts en lokal samlingsplats för en koptisk organisation (som delvis olovligen användes som en kyrka) för mordbrand. Därefter brändes flera lägenheter tillhörande kopter.
Det var också nu, i slutet av 1970-talet, som den unga och politiskt radikala aktivisten Khalil al-Hakim anslöt sig till den radikalislamistiska kampen.
Khalil al-Hakim, som föddes i början på 1960-talet i staden Aswān i södra Egypten var onekligen färgad av landets föränderliga politiska landskap och den sjudande misstron mot kristna när han anslutit sig till Gama'a al-Islamiyya, en egyptisk radikalislamistisk gruppering.
År 1977 ägde det så kallade Brödupproret rum. Presidenten Anwar Sadat hade skurit ner på subventioner för mjöl, matolja och andra livsmedelsvaror. Något som fick matpriserna i landet att höjas, samtidigt som större delen av befolkningen var arbetslösa. Hundratusentals begav sig ut på gatorna i protest mot regeringen.
En av de politiska aktörer som deltog i protesterna var landets islamister som såg ett tillfälle att vinna större folkligt stöd.
Khalil al-Hakims gruppering var en av dem som av presidenten till en början ansågs vara en användbar motvikt mot hans politiska motståndare. Men de ideologiska konflikterna mellan Sadat och radikalislamismen var tydliga. Sadat förespråkade kvinnors rättigheter och motsatte sig slöjtvång. Något som stod i stark kontrast mot radikalislamismens konservatism.
Anwar Sadats försök att närma sig islamistiska idéströmningar – i utbyte mot politiskt stöd – måste ses som en missbedömning. De krafter han knutit närmare sig skulle tack vare hans politiska erkännande ge den radikalislamistiska miljön ett uppsving. En miljö som kom att underblåsa våldet mot kopter. Och som till och med skulle bli presidentens död.
Bara ett år efter Brödupproret, 1978, undertecknade Sadat det så kallade Camp David-avtalet. Genom avtalet blev landet den första kringliggande arabstaten att erkänna Israel. Det gjorde presidenten impopulär, inte minst bland radikalislamister.
På årsdagen för utbrottet av oktoberkriget, kriget mellan Israel och en koalition av arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien, mördade Sadat. Gärningsmännen var kopplade till den radikalislamistiska grupperingen Egyptian Islamic Jihad. Flertalet i miljön arresterades i samband med mordet. Bland annat Ayman az-Zawahiri, radikalislamist som numer är ledare för al-Qaida. Men även Khalil al-Hakim. Khalil al-Hakim var relativt okänd för de flesta. Han skrev under pseudonym och höll sig länge utanför strålkastarljuset. Men 2006 dök han upp i en av al-Qaidas propgagandavideor, tillsammans med az-Zawahiri. I den offentliggjorde de bland annat sammanslagningen av egyptiska Gama'a al-Islamiyya och al-Qaida.
I sin roll som propagandist inom miljön publicerade Khalil al-Hakim genom åren flertalet skrifter. Däribland den ökända boken Att förvalta grymheten, hans recept på radikalislamistisk framgång som kom ut 2004. I korta drag beskriver skriften hur det behövs ett inbördeskrig inom islam för att en islamisk (sunnitisk) stat skall kunna etableras. Han uppmanar till våldskampanjer som skulle så splittringar inom den muslimska befolkningen, locka anhängare och avslöja muslimska staters handfallenhet när kaoset utbryter.
Han refererar till detta kaos som ett kritiskt stadie. Ett stadie mellan den gamla och nya ordningen. Ett stadie som karaktäriseras av det han kallar ”primitiv politik”. Det vill säga: när stater genomgår kaos och inbördeskrig blir det svårt att erbjuda medborgare stabilitet och styre. Först då kan radikalislamismen etablera en ordning, ett kalifat som ska fylla tomrummet rörelsen skapat.
För Islamiska staten har skriften varit betydelsefull och kommit att beskrivas som receptet bakom organisationens tidigare militära och strategiska framgångar. Men skriften genomsyras också av någonting annat: en slags besatthet av ett påstått pågående korståg.
Den ger en detaljerad beskrivning av hur kampen mellan korsriddare och muslimer skall utspela sig. I ett stycke talar al-Hakim om behovet av kidnappningar för att rubba på ordningen och väcka uppmärksamhet.
”Kidnappningsoperationen kan genomföras exempelvis i Nigeria eller Senegal eller något islamiskt oljeland […] Om kidnappning av en västerländsk korsfarare är svårt, är det möjligt att kidnappa en av de arabiska kristna som arbetar inom oljesektorn.”
Att kidnappa eller på andra sätt ge sig på kristna minoriteter menar al-Hakim fyller ett viktigt syfte. De är genom sin kristenhet kopplade till västvärlden, och ses därför som västvärldens allierade. En attack mot dem är en symbolisk attack på det västerländska samhället.
Kristna minoriteter beskrivs genomgående i skriften som ett hot mot projektet att etablera en islamisk stat. I ett av hans stycken talar al-Hakim specifikt om hur kopter i hans mening stått i vägen för islamistiska framgångar.
”Han [koptiska påven, reds. anm.] talade illa om vår religion, förlöjligade sharialagar som förespråkar att inte ge lojalitet med en icke-troende. Han hävdade också att det är omöjligt att tillämpa sharia i Egypten, eftersom han förkastar lagarna för att kristna inte ska bli andra klassens medborgare.”
Den koptiska kyrkan är enligt al-Hakim därmed en naturlig fiende som måste stoppas.
När Islamiska staten tog över flertalet områden i Syrien och Irak 2014 föll bland annat kristna minoriteter offer för organisationens hänsynslöshet. Samma år intogs Iraks näst största stad Mosul. Något som för stadens kristna innebar en tillvaro präglad av mordhot och utpressning. Enligt IS skulle de antingen konvertera, dödas eller betala en extra skatt. De kristnas hus märktes ut med den arabiska bokstaven n, för nasara som betyder kristna. De flesta tvingades att fly, och flertalet av dem som stannade mördades under brutala omständigheter och rena avrättningar som halshuggning och korsfästning.
Även andra närliggande assyrisk-bebodda städer som Tel Keppe, Bartella och områden runt Nineveslätten togs över av terrorgruppen och ytterligare hundratusentals tvingades lämna sina hem.
År 2014 deklarerade IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi att Mosul ingick i det nya kalifatet. För första gången på 1 800 år hölls ingen gudstjänst i staden. Det skulle ta två år och en bred offensiv för att återta Mosul. Två år innan kristna åter kunde samlas i en kyrka igen.
Februari 2015. Sedan ett år tillbaka har kuststaden Sirte varit IS starkaste fäste i Libyen. Längs en strand vid södra Medelhavskusten har 21 egyptiska kopter radats upp. Männen, som arbetade som byggnadsarbetare, befann sig i den IS-kontrollerade staden när de kidnappades av organisationens terrorister. Iförda orangea fångdräkter fördes de till stranden och tvingades ner på knä i sanden. Bakom dem står svartklädda, maskerade, IS-terrorister med varsin kniv i handen. Bakom varje fånge en bödel.
I den 15 minuter långa videon av händelsen som IS senare publicerade på nätet beskrivs de kidnappade kopterna som ”Korsets folk, följare av den fientliga egyptiska kyrkan”. Därefter avrättas de.
Händelsen skakade omvärlden. I Egypten utlyste president Abdel Fattah el-Sisi sju dagars landssorg, följt av att flera IS-mål i Libyen bombades.
IS i Egypten
Sedan den egyptiska gruppen Ansar Bayt al-Maqdis svor trohet till IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi 2014, har IS en gren i Egypten. Gruppen står bakom flertalet attacker som utförts i Egypten. De senare åren har banden mellan gruppen och radikalislamister i Libyen stärkts.
Under de följande åren fortsatte IS sina attacker mot kristna. 2016 släppte terrororganisationen sitt femtonde nummer av tidskriften Dabiq. Under rubriken ”Bryt korset” ägnade organisationen flertalet sidor åt att beskriva kristna korsfarare och minoriteter som ett hot mot islam. I numret uppmanades kristna att ”ta sönder korset” och omfamna islam.
I februari 2017 släppte Islamiska statens gren i Egypten en video.
”Dyrkare av korset… Statens [IS, reds. anm] soldater håller ett öga på er”, säger en maskerad man som senare identifierats som den nu döda terroristen Abu Zubair al-Masri.
I videon beskriver gruppen kristna som sitt ”favoritbyte”. Den kristna minoriteten anklagas i videon för att ha ett stort inflytande över rättsväsende och egyptisk politik. De tjänar västvärlden i kriget mot islam, hävdar organisationen. Egyptiska radikalislamister som inte har möjlighet att resa till Syrien uppmanas istället att attackera kopter på hemmaplan.
Strax efter att videon publicerats drabbas Egyptens kopter av två terrordåd. Två kyrkor utsättes för bombattentat som lämnade 44 människor döda i vad som då var en av de blodigaste attackerna riktade mot den kristna minoriteten på länge.
Radikalislamismens dualistiska världsbild drabbar dem som inte anses tillhöra projektet för ett islamiskt välde. Inte minst minoriteter vars religiösa inriktning eller identitet krockar med vad organisationen betraktar vara det renläriga, sanna.
Som en konsekvens av att rörelsen ideologiskt vinner, och har vunnit, mark i flertalet länder har detta särskilt drabbat kristna minoriteter. Människorätts-
organisationer som egyptiska EIPR ser med oro på utvecklingen i Egypten där hundratals kopter dödats i samband med det ökade våldet. Många kopter vittnar om att de genom regeringens handfallenhet lämnats åt sitt eget öde. Samtidigt som kopter nekas positioner i egyptisk politik, eller annan typ av inflytande i samhället.
Slutstriden som skulle utspela sig i Dabiq mellan IS och korsfarare kom aldrig. Istället blev organisationen militärt tillbakatryckta. Trots det lever IS vidare. Genom spridda celler som fortsätter utföra attacker i organisationens namn.
Men framförallt lever organisationen vidare ideologiskt. För kristna minoriteter som i rörelsens propaganda utmålas till allierade med den västerländska kristenheten fortsätter tillvaron att präglas av våld.
