Mallorcas rasistiska arv

Mallorca, i slutet på 1960-talet. På en skolgård i huvudstaden Palma slår några barn den 11-årige Nicolau Aguiló och skriker åt honom «xuetó!, xuetó!»

– Det var aldrig så att jag fick så mycket stryk att jag blev liggande på golvet, men förolämpningar förekom ofta, berättar han medan han smeker sitt långa skägg.

Den unge Nicolau förstod inte riktigt då vare sig vad en xueta var, eller varför hans efternamn pekade ut honom som vidrig i sina skolkamraters ögon. För att förstå det behöver vi backa bandet cirka 600 år och göra nedslag på sex avgörande händelser i judarnas (och deras ättlingars) historia i Spanien, men i synnerhet fokusera på Mallorcas helt säregna utveckling. Det blir en lång berättelse om antisemitism och institutionell rasism.

Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #3-2023

I Expo #3 2023 granskar vi friskoleentreprenörerna Hans och Barbara Bergströms finansiering av tidningar som sprider konspirationsteorier och rasism, nöjeshistorikern Kalle Lind läser högerextrema dystopier ur Expos arkiv och vi tittar närmare på Elon Musks radikalisering och förändringen av X.

Dessutom har vi rest till Mallorca ...

👀 Läs mer om numret här.

🗞 Prenumerera på tidskriften här.

Det var inte alltid mörkt för Mallorcas judar. När Jakob I av Aragonien, en bit in på 1200-talet, erövrade Mallorca efter ett 300-årigt muslimskt styre, fick judarna (till skillnad från muslimerna) behålla sin religion. I utbyte mot ekonomiskt stöd fick de även skydd och vissa privilegier av den nye kungen. Till exempel slapp judarna, som levde under den Aragoniska kronan, bära märket som identifierade dem som judar, något som hade föreskrivits av den katolska kyrkan redan 1215.

Men 1391 föranledde en djup ekonomisk kris den första avgörande händelse för Mallorcas (och Spaniens) judar. Efter en våg av pogromer i många städer i både Kastilien och Aragonien, plundrade en mobb Palmas judiska kvarter och dödade flera hundra judar. Rädslan för ytterligare attacker gjorde att många överlevande valde att konvertera till kristendomen. Det var vanligt att de, vid dopet, tog sina faddrars efternamn. Ofta var det adelsmän de redan hade vänskap eller kommersiella förbindelser med, eller som såg det som ett ärofyllt uppdrag att hjälpa dem in i kristendomen. 

I samma veva införde myndigheterna allt strängare restriktioner mot judarna, bland annat tvång att bära ett synligt märke. De konverterade judarna (så kallade nykristna) slapp däremot dessa restriktioner. Nykristna var i praktiken fria att bosätta sig var de ville, ägna sig åt valfritt yrke, och kunde även gifta sig med gammelkristna om de så önskade det. En del fortsatte dock att utöva sin judiska tro i smyg, vad som kommit att kallas krypto-judar, och under ytan började misstänksamheten mot dem snabbt att sprida sig.

DEN ANDRA AVGÖRANDE HÄNDELSEN kom 1435 då, efter religiösa spänningar, Mallorcas judar ställdes inför ett dramatiskt ultimatum: konvertera eller utvisas. På så sätt blev Mallorca fritt från officiellt judiskt liv cirka 60 år tidigare än resten av Spanien. Det var första gången som Mallorcas behandling av judarna avvek från den officiella hållningen i Spanien, men det skulle inte bli den sista.

Livet för Spaniens nykristna präglades, liksom tidigare, av ett spänt lugn. Det var inga stora konflikter med den gammelkristna befolkningen, men misstron mot nykristna fortsatte att växa. Spänningen ledde så småningom till att de flesta skråämbetena införde rent blod-stadgar, något som kraftigt begränsade de yrken nykristna kunde ägna sig åt. En annan konsekvens blev uppkomsten av den spanska inkvisitionen i slutet av 1400-talet, den tredje avgörande händelsen i den här berättelsen.

Under inkvisitionens första tid blev krypto-judar dess främsta måltavla och repressionen blev brutal över hela Spanien. Under de första 50 åren dömdes, bara på Mallorca, över 250 personer till fängelse och böter samt över 500 personer till döden. Vanäran drabbade hela släkten när de dömda tvingades marschera genom staden iklädda sambenitos, en sorts religiös straffklädnad bestående av en tunika och hög strutformad huvudbonad med religiösa symboler. Därtill skulle förödmjukelsen även överföras på de dömdas ättlingar genom att i ”all evighet” bevara de dömdas sambenitos i Sant Domingo-klostret i Palma för offentlig beskådning. Förföljelsen och de offentliga avrättningarna spädde på misstänksamheten och hatet mot nykristna än mer. 

I mitten av 1500-talet blev livet för spanska nykristna lugnare. Inkvisitionens processer mot så kallade krypto-judar minskade kraftigt i hela Spanien när fokus flyttades till andra former av kätteri (som till exempel protestantism). Men förföljelsen av misstänkta krypto-judar fortsatte, med varierad intensitet, ända fram till inkvisitionens nedläggning under 1800-talet, men skillnaderna mellan ny- och gammelkristna ebbade så småningom ut.

På Mallorca såg utvecklingen länge ut att följa samma mönster som i resten av landet. Men mot slutet av 1600-talet tog den plötsligt en helt egen riktning, som skulle hålla i sig i 300 år till. 

I mitten på 1600-talet var alla ättlingar till de konverterade judarna på Mallorca födda som kristna sedan länge. Trots det fortsatte majoritetssamhället att betrakta dem som konverterade. Gruppen var dock långt ifrån homogen. Vissa höll sin judiska tro vid liv i hemmet, medan andra hade blivit djupt kristna. Det fanns stenrika köpmän, men även juvelerare och enkla hantverkare. Gemensamt hade de att de bodde kvar i det gamla judiska kvarteret och att de undvek att gifta sig utanför gruppen. Rent blod-stadgarna hindrade dem yrkesmässigt, men de tillämpades slappt. Efter ett drygt sekel utan en enda process mot krypto-judar var samlevnaden med gammelkristna relativt harmonisk. Men det var ett bedrägligt lugn. Mot slutet av 1600-talet utlöste flera olika och oberoende faktorer ett händelseförlopp som skulle kulminera i den femte avgörande händelsen i den här berättelsen: Sa cremadissa (Brännandet).

En handelsman tillbaka från Livorno vittnade för inkvisitionen 1672 om att judar därifrån berättat att ”judarna från Mallorca är lika troende som de i Livorno”. Ett år senare, stannade ett fartyg på väg dit från norra Afrika på Mallorca med sjutton judar ombord. Inkvisitionen hade inte behörighet att agera mot icke-kristna, men en av dem, Alonso López, visade sig vara från Madrid (och född i en nykristen familj). López anhölls och, efter att konsekvent vägrat ta avstånd från sin judiska tro, dömdes han till döden 1675. Det var första gången på många årtionden som någon brändes levande, vilket gjorde ett stort intryck på Mallorcas befolkning. Över 30 000 personer hade samlats i centrala Palma för att följa processen. López ihärdighet och uppoffring väckte också stor beundran hos de krypto-judiska familjerna och stärkte dem i sin tro. Två år senare greps 237 personer tack vare tips från tjänstefolket till förmögna nykristna familjer. Under häktestiden samkörde de sina berättelser och i processerna tog alla avstånd från den judiska tron. De undkom dödstraff, men många fick sitta i fängelse och såg all sin egendom beslagtagen.

Under de följande åren, förödmjukade och utblottade, lämnade många familjer ön i hemlighet. Men 1688 togs en grupp på bar gärning och greps av inkvisitionen. Processerna mot dem ledde till att 45 personer dömdes till döden 1691. De som ångrade sin gärning och bad om att få återförenas med kyrkan avrättades innan de blev brända. Men de tre som vägrade ta avstånd från sin tro brändes levande i ett storslaget bål framför myndighetspersoner och en publik på tiotusentals människor. Denna gång i skogen några kilometer utanför staden, så att palmaborna skulle slippa stanken av bränt människokött.

Processernas konsekvenser blev fatala inte bara för de dömda och deras släkt, utan även för alla som bar samma efternamn som de drabbade. De mötte en allmän fientlighet och rent blod-stadgarna tillämpades strängare än någonsin. Skräckslagna och socialt utstötta höll sig xuetes för sig själva. Endogamin blev strikt och påtvingad utifrån och det gamla judiska kvarterets gettokaraktär förstärktes, även om murarna nu inte var fysiska.

Redan samma år som bålbränningarna blev processerna skildrade av jesuitprästen Francisco Garau i boken La fee triunfante, Den segrande tron. Det var en religiös pamflett som skoningslöst angrep krypto-judarna och hånfullt beskrev, med bloddrypande detaljer, deras lidande. Boken publicerades med det uttalade syftet att ”bevara minnet av händelsen” och ”som straff till de i dag levande och deras ättlingar under de kommande århundraden”. Och det blev en fullträff. Garaus bok spelade en viktig roll i att peka ut de nykristna (som i folkligt tal hade börjat kallas xuetes) som syndabockar. 

ETT HALV SEKEL SENARE HADE xuetes krypto-judiska aktivitet i stort sett upphört. I ett försök att skingra misstänksamheten mot dem var det vanligt att xuetes satt längst fram i kyrkan, eller städade hemmet på lördagen (för att visa att de inte respekterade sabbaten). Trots det fortsatte besattheten om rent blod att prägla samhället. Många adelsmän var ängsliga över att deras gamla kopplingar till familjerna, som betraktades som xuetes, skulle kunna äventyra deras anseende. För att själva framstå som rena var aristokratin angelägen om att lyfta xuetes krypto-judiska gärning. För att göra just det hade adeln en betydande roll i två olika initiativ som togs 1755, och som utgör den sjätte och sista avgörande händelsen i denna berättelse: Den ena var nyutgivningen av ”La fee triunfante”. Första utgåvan från 1691 var slutsåld sedan länge och genom nyutgivningen kunde Garaus brutala och tendentiösa skildring tända hatets gnista hos en helt ny publik. Den andra var renoveringen av de sambenitos som fanns i Sant Domingo-kyrkan. Renoveringsprocessen hade fördröjts av att aristokratin, bakom kulisserna, hade verkat för att enbart sambenitosarna från 1645 och framåt skulle renoveras. Det innebar inte bara att faran för deras egen del var över, men också att flera hundra efternamns koppling till tvångskonverterade judar sopades under mattan. Kvar på väggen blev 15 efternamn. På så sätt kom stigmat att falla på bara en bråkdel av befolkningen med judiskt påbrå och begreppet xuetes fick sin moderna mening. Hädanefter skulle bara de som bar dessa efternamn pekas ut som ättlingar till konverterade judar.

Och det var det stigma som drabbade Nicolau Aguiló i skolan 200 år senare.

Carrer de l’Argenteria (Silversmedsgatan) i Palma, sommaren 2023. Turisterna som kollar på en paellaformad kylskåpsmagnet är nog inte medvetna om att de befinner sig i hjärtat av det gamla judiska kvarteret. Souvenirbutiken sticker inte ut från andra turistorienterade butiker och restauranger, men hade de kommit hit 20–30 år tidigare hade de sett hur juveleraraffärer kantade gatan på båda sidor.

– Jag upplevde inte argenterias glansperiod, men minns det ändå som en speciell gata som stack ut. Det fanns många barn och vi lekte ute på gatan, något som inte var så vanligt längre då. Den kändes annorlunda, jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men bykänslan och gemenskapen fanns kvar fram till början av 00-talet, säger Laura Miró, historiker och själv xueta.

Laura visste inte det då, men de åren hon brukade göra läxor i familjens juvelaffär efter skolan var de sista då gatans historiska arv fortfarande var synligt. Innan den förvandlades till ännu en enformig turistgata.

– Det här var xueta-gettots sista bastion. Fram till 1980–90-talet var mallorcabor fortfarande motvilliga att flytta hit, så de första icke-xuetes som bosatte sig här var antigen från fastlandet eller utlänningar, berättar Laura.

Vissa författare hävdar just att gettots ihärdiga existens är ett av skälen till det seglivade xuetastigmat. Det var som om juvel- och silveraffärerna bekräftade, och påminde om, de vanliga antisemitiska stereotyperna om judar och pengar. Gatan plundrades två gånger i början på 1800-talet, men andra typer av påhopp som antisemitiska rop eller klotter förekom ända fram till 00-talet.

– Min familj berättade att på 50-talet, vid stora helger som trettonhelgen eller påsk, kunde ungdomsgrupper komma hit och skrika förolämpningar som ”xuetó!”, eller ”kristusmördare!”. Min farmors onkel tömde en gång pottan på dem, skrattar hon.

Till skillnad från andra utstötta grupper har xuetes aldrig riktigt hamnat i botten av samhället. Trots inkvisitionens upprepade beslagstagningar har xuetes i allmänhet haft förmågan att återhämta sig ekonomiskt. Vissa familjer har till och med tillhört de rikaste på ön (något som säkert blev bränsle för ännu mer xueta-hat). Och genom tiderna har deras utbildningsnivå, trots alla hinder, varit åtminstone jämförbar med resten av samhället. Det är troligtvis därför de själva tidigt kunde kämpa mot orättvisorna som drabbade dem. I slutet av 1700-talet åkte en grupp inflytelserika xuetes till Madrid för att träffa kungen och be honom om hjälp att få ett avslut på diskrimineringen. Resultatet blev tre kungörelser som jämställde xuetes med de övriga medborgarna. Xuetes blev då fria att bosätta sig var som helst och att ägna sig åt valfritt yrke. Det blev till och med förbjudet enligt lag att förolämpa dem. Efter det förekom nedsättande ord mot xuetes sällan i officiella dokument och på så sätt blev kungörelserna från kungen slutet för den officiella diskrimineringen.

– Men i praktiken hade kungörelserna ingen effekt. De lokala myndigheterna låtsades som ingenting och marginaliseringen fortsatte precis som vanligt. Den enda framgången var att xuetes fick komma in i armén, det som regeringen var mest intresserad av. Det övervägdes att skapa en separat xueta-division, men till slut blev det inte av, säger Laura Miró.

Början på 1800-talet blev, politiskt sett, en turbulent tid i Spanien. Monarkin (och inkvisitionen) avskaffades och återinrättades flera gånger. Med sin nya samhällsvision uppstod liberalismen som motpol till den gamla regimen. Xuetes anslöt sig helhjärtat till den, som de såg som en frigörande kraft. Under den här tiden skedde flera incidenter där xuetes satte ned foten mot den diskriminering samhället utsatte dem för, som när en grupp xuetes 1820 stormade Sant-Domingo kyrkan och brände de ökända sambenitos som fortfarande hängde där.

– Paradigmskiftet gav xuetes bekräftelsen om att de kämpade för en rättvis sak och gav dem en känsla av ”empowerment” som stärkte deras självbild, berättar Laura Miró.

I stora drag kan man säga att den hårda diskrimineringen av xuetes upphörde i slutet av 1800-talet när de började få likvärdig tillgång till grund- och högskoleutbildning. Men xuetes fortsatte att leva utstötta i drygt ett halvt sekel till. Situationen skulle kunna beskrivas som något slags kollektiv mobbning. Det fanns sociala kontaktytor mellan xuetes och icke-xuetes, men de resulterade ofta i antigen påhopp eller utfrysning. För att undvika stigmat behövde man helt enkelt lämna Mallorca. Många valde, till exempel, att plugga på fastlandet där deras efternamn inte var ett hinder för att ha ett brett socialt liv eller dejta. För det som absolut inte fick ske var giftermål. Den påtvingade endogamin förblev stark fram till mitten på 1900-talet. Effekten av xuetes långvariga sociala isolering syns i genetiska studier som gjorts av Balearernas universitet, som visar tydliga skillnader mellan xuetes och övriga mallorcabor.

Historien skulle kunna ha tagit en ännu mer tragisk vändning under andra världskriget. Det gick rykten om att medlemmar av Franco-regeringens parti Falange höll på att upprätta en folkräkning av judeättlingar åt tyska myndigheter för en eventuell deportering till koncentrationsläger, men Mallorcas biskop skulle ha sett till att listan aldrig levererades. Någon kopia på listan har aldrig hittats, men det finns konsensus bland forskare om att det ryktet kunde stämma. Det som faktiskt hittades i Palmas stadsarkiv i slutet av 1990-talet, medvetet undangömda, var ett flertal arierbevis. De utfärdades i slutet på 30-talet till kvinnor som ville gifta sig med italienska eller tyska soldater stationerade på Mallorca. Sådana bevis, en följd av Nürnberglagarna, har inte hittats någon annanstans i Spanien, men var vanliga under samma period i Sverige. Det som är klart är att tyska myndigheter kände till xueta-frågan och att det fanns oro bland xuetes kring en möjlig deportation.

På en själlös gata, omgiven av kinesiska massagesalonger och trötta turistbarer, ligger den som 1987 blev Mallorcas första synagoga på 550 år. Det är bara ett par timmar kvar till sabbatgudstjänsten, och väldigt kvavt i lokalen. Nicolau Aguiló, eller Nissan Ben-Avraham som han numera heter, sätter på luftkonditioneringen och berättar om sin väg in i judendomen.

– Utanförskapet på skolan drev mig till att vilja undersöka mina rötter. Att upptäcka att jag var jude kändes först som en tragedi, men sedan tänkte jag: ”Ok, jag är jude… men hur ska jag göra?”. Jag började att läsa om historien och kom sedan in i religionen och blev väldigt lockad, fortsätter han.

Han flyttade 1977 till Israel och konverterade till judendomen. 1991 blev han den förste ättling till tvångskonverterade judar att ordineras till rabbi på många århundraden. Sedan två år tillbaka är han den första rabbin med mallorcanskt ursprung i Balearernas judiska församling sedan 1435. En fråga han driver helhjärtat är att xuetes ska erkännas officiellt som judar av Israel.

– I själen är xuetes judar och har rätt att bli erkända som sådana, det är ett historiskt misstag att inte göra det. På söndag kommer en rabbi från Jerusalem som jag hoppas kan hjälpa oss att göra framsteg på den fronten. Han har goda kontakter, men det är en lång och komplicerad process, förklarar Nissan Ben-Avraham.

Intresset från vanliga xuetes att återvända till judendomen är dock svalt. De allra flesta medlemmar i församlingen är utlänningar som flyttat hit. Det har funnits några uppmärksammade fall av xuetes som återvänt till judendomen, och som också är aktiva medlemmar här, men det kan inte pratas om någon trend.

– De är isolerade fall, men jag tror att om det fanns ett officiellt erkännande så skulle intresset öka. Vi vill bara öppna möjligheten, sedan får var och en göra som man vill, fortsätter han.

I BISKOPSPALATSETS PRAKTFULLA PATIO är dörren till stiftets arkiv stängd för att väl nyfikna turister inte ska störa arbetsron. I forskningssalen längst upp är det tyst, det enda som hörs är musklick och luftkonditioneringen som håller den kvävande hettan utanför. Toni Picó tittar koncentrerat på skärmen och gör några anteckningar. Han kommer ofta hit som ett led i sin släktforskning. Det var historierna om förföljelse hans farfar och pappa berättade för honom, tillsammans med hans egna erfarenheter, som fick honom att börja forska. Nu vet han att flera av hans avlägsna släktingar dömdes av inkvisitionen. Han är medlem i kulturföreningen Memòria del carrer (Gatans minne), vars syfte är att skaffa och sprida kunskap kring xuetes historia. Hans familj är ett bra exempel för att förstå hur utvecklingen såg ut under 1900-talet då xuetes ställning i samhället normaliserades.

– Ju längre tillbaka i tiden man går, desto värre var diskrimineringen. Pappa var bland de första i Sóller som gifte sig med någon från fastlandet, och han trakasserades för det. En gång blev det bråk på en uteservering och någon kastade en stol på honom. Själv mobbades jag av både elever och lärare på gymnasiet, men mina barn har sluppit sådant helt och hållet. Nu är de stolta över att vara xuetes, berättar han.

En allt mer omfattande kontakt med omvärlden och ett stort inflöde av turistarbetare från fastlandet, som inte hade några problem med att umgås (och gifta sig) med xuetes, bidrog till att diskrimineringen så småningom avtog. I dag kan xuetes betraktas som assimilerade.

– I dag finns det ingen markör som skiljer xuetes från resten av samhället, om man bortser från själva efternamnet. Att vara xueta i dag är att minnas vad det en gång innebar att vara xueta, berättar Albert Bonnín, ordförande för Memòria del Carrer. Frågan är helt utagerad, tillägger han.

Laura Miró håller inte riktigt med. Hon instämmer i att det inte finns någon riktig diskriminering, men hon menar att det finns rester kvar som påverkar xuetes vardag än i dag. Situationer som skulle kunna beskrivas som mikroaggressioner, och ibland värre.

– En väninna berättade häromdagen att en bekant till henne skulle gifta sig, men att brudens familj var inte så förtjust för han var xueta, kan du tänka dig? Hon brukar alltid säga ”Laura, säg inte att allt det här är över, för det är det inte”, berättar hon.

DET GÅR INTE ATT FÖRNEKA ATT misstänksamheten mot xuetes är ingrodd i folkmedvetandet. Genom tiderna har de otaliga folksånger som skojar friskt om de 15 efternamnen använts som minnesramsor. I vardagsspråket används ordet xueta fortfarande obekymrat av väldigt många för att beskriva någon som är snål. Man behöver inte vara från Mallorca för att vara bekant med begreppet xueta och skoja om det, men samtidigt blir det snabbt obekvämt när det ska pratas om det.

– En forskare från Illinois jag samarbetar med var här i sommar och bodde hos en kollega. När kollegans bekanta frågade honom ”Vad gör din kompis här?” vågade han inte svara att amerikanen forskade om xuetes, det var liksom ”sådant pratas det inte längre om”, berättar Laura Miró.

Det är nog därför det finns en väldigt utbredd okunnighet om xuetes historia. Förhoppningsvis kan tabun brytas tack vare de senaste årtiondens många initiativ för att sprida kunskap i den här frågan. Ämnet har behandlats i ett stort antal böcker, avhandlingar och även filmer av upphovspersoner som ofta själva haft xueta-anknytning.

– Men det borde finnas något slags centrum där man har tillgång till all den samlade kunskapen i den här frågan, men det saknas intresse från offentligt håll, säger Laura Miró.

Toni Picó har föreläst tillsammans med henne på skolor om xuetes flera gånger. De vittnar om att dagens unga knappt vet någonting om xuetes.

–  En gång, efter en föreläsning jag höll på min gamla skola, kom en kille fram lite blygt och förklarade att han hade, där och då, upptäckt att han var xueta. Familjen hade inte berättat något om det för honom, berättar Laura Miró.

Toni Picó tycker att det är viktig att unga ska lära sig om xuetes historia, men inte bara för själva kunskapen. Lika viktigt är att väcka diskussionen om vikten av tolerans och mångfald, något han tycker behövs i dagens mångkulturella Mallorca.

– Vi ska inte diskriminera dem som kommer hit från Marocko eller Västafrika och bidrar till vårt samhälle. Det som hände då får inte upprepas nu… Vi bränner inte dem, men vi låter dem dö i Medelhavet. Om dagens unga utbildas i dessa värden kommer så småningom diskrimineringen upphöra, säger Toni Picó.

I MAJ 2011 ARRANGERADE DEN regionala regeringen för första gången en minnesstund för de avrättade i Sa Cremadissa, Brännandet. Till den bjöds representanter för en israelisk organisation, Balearernas judiska församling och xueta-kulturföreningarna. I sitt tal uttryckte Balearernas president, för första gången någonsin från en offentlig myndighet, sin ”solidaritet med deras ättlingar” och förkastade ”marginaliseringen och diskrimineringen de har utsatts för, enbart på grund av att de bär ett av de 15 efternamn tillhörande de som dömdes av inkvisitionen”. Laura Miró, Toni Picó och Albert Bonnín var på plats när han avslutade talet med att säga ”utan minne finns ingen försoning”.

– Även om jag inte hade ett behov av en sådan minnesdag så var det emotionellt. Jag kände en tröst i att höra att det som hände inte borde ha hänt, säger Albert Bonnín.

För Toni Picó var det likadant. Men han tycker att kyrkans roll inte borde glömmas. Inte bara på grund av inkvisitionen, utan även för den hänsynslösa diskrimineringen kyrkan utsatte xuetes för fram till 1900-talet.

– Kyrkan skrev en ursäkt 1995 i ett litet informationsblad som ingen läser, men det räcker inte. Det krävs ett formellt erkännande från kyrkan, anser han.

Laura Miró kände sig tvärt om besviken den dagen. Hon hade förväntat sig att den moderna diskrimineringen skulle få större plats i programmet. Att lägga så stort fokus på Sa Cremadissa var ett sätt att hävda att allt detta var ett gammalt problem i en avlägsen tid. På det sättet förringades hennes familjs upplevelser, tyckte hon.

– Allt var väldigt konstigt. Det var på engelska, och det var som om ursäkten riktades till de judiska representanterna. Jag tänkte, vad händer med oss xuetes?, berättar hon.

Sedan dess har flera minnesstunder hållits, och ett minnesmärke invigdes 2018 på Plaça Gomila, stället där Sa Cremadissa faktiskt ägde rum. 

– Symbolpolitiken är bra. Men i sanningens ögonblick är det som är viktigt kunskapen. Jag är kanske naiv, men jag känner att bara när vi alla känner till vår historia och kan rannsaka oss själva kommer frågan vara helt utagerad, avslutar Laura Miró.