Jennifer (elev): Och sen finns det ju en nazistklubb typ, vid macken där.
Intervjuare: Jaha, ja. Hur kommer det sig att du känner till det?
Jennifer: [skrattar] Min pappa är nazist. Han är med där
När författarna till boken En resa till hjärtlandet gör intervjuer möter de hela tiden exempel bland de tonåriga eleverna på hur nazismen finns i närheten, som en självklar del av vardagen. Kanske en nära släkting, någon man känner eller i alla fall känner till. Som Maximilian säger i ett samtal med sina kompisar apropå att det förekommit ”jävligt mycket nazism” där de bor: ”Jossans gamla bonusfarsa var ju det”. Eller som när den äldre Erik (alla namn i boken är fingerade), en tidigare nationaljdjdjsocialist, berättar om sin trassliga uppväxt och att han växte upp hos farmor och farfar. Farfadern kom till Sverige från Österrike efter andra världskriget. Det visar sig att han var frivillig i Waffen-SS och övertygad nazist.
Författarna har gjort fältstudier i tre olika samhällen som de därefter har slagit samman till en gemensam plats, döpt till Bredabruk. Allt för att försvåra identifiering av människorna och platserna av forskningsetiska skäl. Gemensamt är att det är en bruksort med några tusental invånare och där det tidigare funnits en stor industri som gett många arbete. Plus då att här har funnits en aktiv rasideologisk organisering i decennier, ibland så långt tillbaka som till 1920-talet.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #4-2025
Radikala boomers – ett osynligt samhällsproblem. Expo går i sista numret för 2025 på djupet med frågan om äldres radikalisering.
Dessutom granskas stödet till Aktivklubb och vi tittar närmare på arvet efter Franco – 50 år efter hans död.
jag träffar Christer Mattsson, som tillsammans med Jesper Andreasson och Thomas Johansson har skrivit boken En resa till hjärtlandet: Landsbygd, vardagsrasism och skolans demokratiuppdrag, på ett elegant hotell i centrala Stockholm. Han är docent och föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Ikväll är han inbjuden till Kungahuset för den årligen återkommande så kallade Sverigemiddagen, som ges för att ”uppmärksamma personer som gjort betydande insatser för Sverige”. Under vårt samtal rör sig välklädda kypare diskret förbi bordet där vi sitter.
Här har funnits en aktiv rasideologisk organisering i decennier, ibland så långt tillbaka som till 1920-talet
Det är svårt att tänka sig en större kontrast till de miljöer som beskrivs i boken. Bredabruk är ett slitet samhälle som delvis tappat fotfästet efter att fabriken lagt ner. Här finns hög arbetslöshet, sociala problem och bostäder som sjunker i värde. Känslan bland de intervjuade präglas av att vara åsidosatta av omvärlden. I det allmänna medvetandet, präglat av storstädernas medielogik, ses de ofta som ett slags bakåtsträvande hillbillies som är lätta att förlöjliga (tänk tv-serierna ”Uti bôgda” och ”Leif & Billy”). Vilket, ska det visa sig, även är en del av problemet.
En bruksort är ett mindre samhälle som vuxit fram runt en dominerande industri. I dag är industrin nedlagd, guldåldern är så att säga över, men samhällsstrukturen lever ofta kvar, menar Christer Mattsson.
– Här fanns tydliga roller: tjänstemännen och deras barn bodde på en plats och arbetarna och deras barn på en annan. Även könsrollerna var tydliga, kvinnorna hade ofta omvårdande jobb utanför fabriken. Det finns inga bruk kvar – men rollerna gör det, säger Christer Mattsson.
Ett arbete med liknande upplägg är Sara Johanssons rapport Bruksorten – Kollektiva föreställningar om högerextrem närvaro i territoriellt stigmatiserade landsbygdssamhällen. Där säger en av de intervjuade: ”Det här är orten som gud glömde”. Men vi återkommer till Johansson och hennes arbete.
Jag undrar varför högerextremism och rasism biter sig fast i vissa områden och inte i andra. Christer Mattsson räknar upp några av dem: Skåne, Värmland, Västsverige, Mälardalsområdet, till exempel Eskilstuna och Västerås. Hans gamla hemort Kungälv, norr om Göteborg, ingår också i detta mörka stråk. Där startade han Toleransprojektet, efter att John Hron mördades av nazister sommaren 1995. Syftet var att bryta rekryteringen till vit makt-grupper genom att arbeta med skolungdomar. Även i den aktuella boken är skolan i fokus, och hur man lyckas – eller kanske snarare misslyckas – med att genomföra läroplanens demokratiuppdrag.
Det har kallats ett ”svart överlämnande” när rasistiska idéer förs vidare från generation till generation. Ofta över köksbordet, långt bortom offentligheten. Troligen myntade historikern Hélene Lööw uttrycket. I sin bok Nazismen i Sverige 2000–2014 skriver hon: ”Det finns orter, som Karlstad, Säffle, Malmö, Göteborg, Växjö, för att nämna några, där det existerar en obruten organisatorisk tradition som går 90 år tillbaka i tiden, där organisation avlöst organisation. Och det finns släkter som nu är inne på fjärde generationen av aktivister”.
Linjen går hela vägen från mellankrigstidens nationalsocialister fram till dagens löst organiserade aktivklubbar. De senare är i allra högsta grad närvarande i såväl En resa till hjärtlandet som i Bruksorten. Ett begrepp som Christer Mattsson även använder är ”Geography of hate”, alltså ”hatets geografi”. Han nämner den forskning som finns på liknande fenomen i Norge, USA och Tyskland. I det senare landet är till exempel AFD (Alternativ för Tyskland) starkast på de platser där nationalsocialistiska NSDAP hade som mest stöd under 1930- och 40-talen.
Det har kallats ett ”svart överlämnande” när rasistiska idéer förs vidare från generation till generation
det fanns också andra samhällen som trion Mattsson, Andreasson och Johansson gjorde studier av inför boken. Men där upptäckte de att den sociala statushöjning som gentrifieringen innebär, hade gjort att trenden helt enkelt brutits.
– Det var orter som utmärkte sig under skinnskalletiden, men som nu blivit kraftigt gentrifierade till följd av närheten till urbana centrum.
En central komponent i Bredabruk är ett ständigt pågående, rasistiskt ”bakgrundsbrus”. T-tröjor med sydstatsflaggan, n-ordet som svordom, hakkors klottrade på skolbänkar är vardagsmat. Sådant som någon annanstans skulle leda till polisanmälningar blir här mest en axelryckning. Rasismen går även hand i hand med en uttalad sexism.
– Miljön är inte splittrad mellan de som är rasister och de som inte är det. Alla är tvungna att förhålla sig till bakgrundsbruset. Man lär sig helt enkelt tala det språk som finns runt omkring en. Människor är inte rasister i sina huvuden utan i sin gemenskap, säger Mattsson.
Skiljer sig den här överföringen från andra politiska ideologier som växer sig starka på vissa platser – exempelvis arbetarstäder med en stark socialdemokrati eller landsbruksbygd som, åtminstone historiskt, varit fäste för Centerpartiet?
– Inte alls egentligen. Demokratin reproduceras på samma sätt som icke-demokratin gör det, bara att den förra är mer skör. Den grundläggande poängen är att du får den demokratiska impulsen under uppväxten. Om hemmet talar rött så lär du dig prata rött, talar hemmet blått så lär du dig prata blått och talar hemmet ’demokratiska’ så lär du dig prata ’demokratiska’.
Bredabruk beskrivs som ett ”demokratiskt utanförskapsområde”. Här är tilliten svag, misstron mot en ständigt föränderlig omvärld stark och längtan efter gamla tider sitter djup. Mattsson är inte på något sätt nedlåtande gentemot människorna han talar om, snarare gör han det med förståelse och faktiskt, ömhet. Han berättar om unga, vilsna arbetargrabbar som nästan enbart har en specifik bruksmaskulinitet att hålla fast vid: jakt, fiske och bilar. De kan också vara mer mottagliga för lockelsen i en högerextrem gemenskap.
Författarna beskriver hur en av lärarna brukar få besök av sin gamla polare från studenttiden i Uppsala. De vill gärna åka till köpcentret och titta på ”varg-tishorna och foppatofflorna” – som om de var på zoo.
sara johansson skildrar även hon i rapporten Bruksorten – Kollektiva föreställningar om högerextrem närvaro i territoriellt stigmatiserade landsbygssamhällen omvärldens nedlåtande beskrivning. Och hur det även kan försvåra en förändring. På samma sätt som i Resa till hjärtlandet har hon gjort ett stort antal intervjuer med människor i alla åldrar från tre olika bruksorter, i rapporten sammanslagna till det påhittade namnet Järnbäcken. Johansson är analytiker av våldsbejakande extremism på Karlstad-baserade organisationen Agera Värmland, som även gett ut rapporten.
– Värmland är på många sätt en enda stor bruksort, som hon säger på mjukt sjungande värmländska när vi ses i ett videomöte. Hon sitter i ett anonymt mötesrum och dricker ur en kopp med texten ”Agera – för demokrati och mänskliga rättigheter”.
Landskapet är också unikt eftersom landets första nazistparti grundades här redan 1924, med Birger Furugård som partiledare.
Sara Johansson är filosofie doktor och skrev sin doktorsavhandling, Mellan orten och kalifatet, om IS-resenärer och islamistisk extremism. Där riktade hon in sig på storstädernas förorter. Hennes nya studie är delvis en spegling av den.
– Ja, man kan faktiskt lägga avhandlingen sida vid sida med Bruksorten. Det finns inga enkla förklaringar, men en viktig faktor i bägge fallen är utanförskapandet. Samhället har dragit sig tillbaka och de här områdena har hamnat i marginalen. Vi vill gärna vara huvudperson i våra egna liv och då försöker vi hitta ett sätt att skriva den berättelsen. I avhandlingen blev det tydligt hur IS-resenärerna kunde skriva in sig som hjältar. Man vill kunna se en framtid och få respekt.
En fascinerande detalj är att många av de unga män i bruksorten som lockas av aktivklubbarna, samtidigt inspireras av våldet i gangsterrappen och filmer som Snabba cash. Miljöer som man kan tycka borde vara absoluta motpoler.
– Någon sa att nazisterna i aktivklubbarna är bruksortens gangsters. De lockar med sin styrka och farlighet.
I rapporten lyfter hon fram hur även yttervärldens beskrivning av Järnbäcken kan bidra till att lokalborna blir mindre villiga att försöka ändra attityder kring rasismen. En form av stigmatisering.
– Det är viktigt att man beskriver de här platserna respektfullt. Annars kan man förstärka mönstren. Vi kanske inte alltid kan sticka hål på det onda, men vi kan stötta de som vill göra skillnad och stå för något annat.
Bland de boende i Järnbäcken finns det olika sätt att bortförklara högerextremismen. Hon kallar det för ”normaliseringslogiker”. Det innebär bland annat relativisering (”det var värre på 90-talet”), individualisering (”honom är det ju lite synd om”) eller selektiv balansering (”han är en supersnäll människa – egentligen”).
– Man vänjer sig vid den nazistiska närvaron. Det har blivit en integrerad del av lokalsamhället.
En av invånarna i Järnbäcken, som i rapporten kallas Jenny, sammanfattar sin syn så här: ”I Järnbäcken tänker vi inte direkt på dem som nazister, utan som vanliga människor med andra tankar”. Det låter förstås skrämmande, men är på sätt och vis också begripligt. Man måste hitta ett sätt att förhålla sig till det här, dag ut och dag in.
– Man möts vid postlådan och över trädgårdshäcken. Eller skjutsar barnen till den gemensamma träningen. Det tar udden av det extrema, säger hon.
Med sitt uttalade våldskapital sprider de förstås samtidigt rädsla omkring sig. Det behöver inte vara några konkreta hot. Sara Johansson fick höra talas om att lokala företagare inte velat medverka i kampanjer som kan provocera, till exempel använda prideflaggan. Därför ville hon prata med dem – men ingen ville ställa upp.
– Det är ju också en form av data, som hon lakoniskt uttrycker det.
Kanske är de också väl medvetna om vad som händer med dem som faktiskt sticker ut hakan
Kanske är de också väl medvetna om vad som händer med dem som faktiskt sticker ut hakan, om det mod som krävs. Till exempel den som jobbade med ett mångfaldsprojekt och där hela familjen hotades.
– Det kan handla om sönderskurna bildäck. Om personer som står utanför fönstret och stirrar in. Klistermärken på brevlådan. En bil som krypkör bredvid när man är ute på promenad. Men det värsta tyckte de ändå var omgivningens tystnad efteråt. De fick höra att det var onödigt att ’leka med elden’.
Men hur startar det? Varför hamnar vissa platser i det högerextrema greppet från första början? Går det att hitta en grundläggande orsak? Sara Johansson är tveksam.
det finns ytterligare en rapport: statsvetaren Sofie Blombäcks Intoleranta platser? – Rasideologisk aktivitet i svenska kommuner 2008–2015, utgiven av Segerstedtinstitutet. Där har hon ställt samman resultatet från Expos årliga rapporter och vaskat fram platserna med högst aktivitet. Och därefter försökt hitta möjliga faktorer som binder dem samman. I sin summering skriver hon bland annat: ”En av rapportens viktigaste slutsatser är att vi fortfarande inte kan förklara varför det i vissa miljöer uppstår rasideologiska organisationer”.
Christer Mattsson är inne på samma linje. Det går att studera hur hatet går i arv på orter med lång historia av högerextrem organisering. Däremot finns det ingen tydlig komponent som är gemensam för platserna, eller som förklarar varför den svarta överlämningen en gång tog sin början.
En några år gammal studie från Stockholms universitet visade hur framväxten av lokala högerextrema organisationer under mellankrigstiden skulle kunna hänga samman med att det fanns en militär garnison på orten. Kan inte de vara något på spåren där?
– Kanske, kanske inte. Det enda jag kan säga är att alla som försöker hitta kausala orsakssamband kommer att misslyckas.
