Expo guidar: 5 tips för att bemöta rasism

Du hör en rasistisk kommentar i förbifarten eller läser om ännu ett splittrande politiskt förslag. Kanske slår pulsen upp i halsen och du knyter näven i fickan, frustrationen pyser ut i svordomar eller syrliga formuleringar i ett kommentarsfält. Andra reagerar med tystnad, känner att loppet är kört och viker undan.

Att vi reagerar olika på uttryck för rasism och kränkningar beror på flera faktorer. Vår personlighet påverkar hur vi hanterar konflikter och möten med oliktänkande. Våra tidigare erfarenheter av att ge oss in i laddade diskussioner spelar också in. Och självklart har det betydelse i vilken grad vi själva eller personer i vår direkta närhet är föremål för kränkningen.

En viktig faktor är hur trygga vi känner oss i situationen. Oavsett om uttryck för rasism genererar ilska, sorg, rädsla eller uppgivenhet kommer våra förmågor att agera påverkas av hur stadigt vi står i vår egen analys av samhället och vår kapacitet att sätta ord på den. Det går att träna på, här delar vi med oss av fem tips.

1. Börja med dig själv – varför är rasism oförenligt med det samhälle du vill se?

Det är lätt att fastna i reaktiva loopar när vi möter rasistiska idéer och argument. När vi envist vill motbevisa och argumentera emot personen vi möter glömmer vi lätt att förklara hur och varför vi tänker annorlunda. Börja med att fundera kring var din antirasistiska övertygelse kommer ifrån, vilken typ av samhälle du vill ha och varför. Genom att stå stadigt i din egen övertygelse kan du ge stabilare svar att samtala utifrån – och inte minst erbjuder du i ord och handling ett mer demokratiskt alternativ både till den du möter och till omgivningen i övrigt.

2. Ha en anpassningsbar strategi – fakta biter inte alltid på känslor 

Olika situationer kräver olika typer av strategier. De påverkas av vem du möter, vad som uttrycks och vilka andra som är närvarande. Det som funkar i en politisk debatt kanske inte passar lika bra i mötet med en bekant som trevande börjat ge uttryck för rasistiska narrativ. Fundera på vilka olika utmaningar och möjligheter den specifika situationen innebär. Argumenterar den du möter utifrån känsla eller fakta?

När någon i ett samtal exempelvis uttrycker rädsla över gängkriminalitet och följer upp med rasistiska generaliseringar kan det vara frestande att bemöta det med fakta och statistik. Men känslor av rädsla, otrygghet eller ilska är sällan rationella, och att försöka ”motbevisa” känslan kan få personen att känna sig avfärdad och övertygelsen riskerar att stärkas.

I många fall är det mer konstruktivt att i stället lyfta blicken och styra samtalet mot större frågor: Vilket slags samhälle vill vi ha? Hur kan vi jobba för trygghet och delaktighet? Genom att prata om grundläggande värderingar och visioner, snarare än att fastna i en kamp om siffror och fakta, skapar vi bättre förutsättningar att nå fram med vår egen analys. Kanske finns det saker att enas i, exempelvis oron för gängkriminalitet? Ur det gemensamma kan det vara lättare att diskutera alternativa analyser och slutsatser och på så sätt påverka tonen för samtalet.

3. Ha realistiska förväntningar – att markera mot rasism kan vara viktigare än att få någon att byta åsikt

Vi får ofta till oss att det känns lönlöst att försöka få personer som ger uttryck för rasism att ändra åsikt. Och absolut, att få någon att helt omvärdera sin världsbild på en kafferast eller i en kommentarstråd är sällan realistiskt.

Men det betyder inte att det är meningslöst att agera. Det finns många andra vinster vi kan göra. Genom att erbjuda alternativa perspektiv kan vi påverka andra som lyssnar, de som kanske är mer trevande i sin samhällsanalys eller som bara aldrig har hört ett annat sätt att se på saken. Genom att säga ifrån visar vi också solidaritet med de som utsätts.

Många gånger kan ett mål så gott som något vara att helt enkelt dra en gräns och markera att vissa uttalanden inte är acceptabla, utan förhoppning att den vi möter ska byta åsikt.

Att bemöta rasism handlar alltså inte om att alltid ”vinna” en diskussion här och nu, det handlar också om att påverka samtalsklimatet, att visa stöd med de som utsätts och erbjuda alternativ både för de som deltar och de som lyssnar.

4. Ställ frågor – anfall är inte alltid bästa försvar

Att låsa sig vid att argumentera emot riskerar att leda till att vi inte agerar alls. Att ständigt behöva vara påläst på fakta och statistik, och snabbt kunna formulera kärnfulla motargument kan leda till stress och osäkerhet. Offensiva motargument kan också bidra till att samtalet polariseras ytterligare och det blir ännu svårare att nå fram. Ibland är det mer effektivt att börja med en motfråga. ”Hur menar du?” eller ”Vad bygger du det på?”

När du börjar med en fråga och lyssnar in köper du dig lite tid att fundera kring om och hur du kan ta samtalet vidare. Finns det personer runtomkring oss som behöver skyddas från det som sägs? Är det läge att avbryta eller finns förutsättningar att ta samtalet vidare?

Med en följdfråga tvingar vi också personen att ta ansvar för vad hen precis har sagt, det kan vara särskilt tydligt i de sammanhang där en jargong av humor och splittrande ”skämt” etablerats på en arbetsplats eller i andra grupper. Genom att ställa en följdfråga kan vi här bryta igenom ett filter av jargong och bolla tillbaka ansvaret dit det hör hemma.

5. Hitta allierade – du är inte ensam

När tonen hårdnar och rasistiska idéer normaliseras är det lätt att känna sig uppgiven och ensam. Men kom ihåg att det är många som knyter näven i fickan över samhällsutvecklingen och vill kanalisera vanmakten till ett konstruktivt motstånd mot förskjutningarna vi ser. Prata med vänner, kollegor eller andra som frustreras över utvecklingen. Och överhör du någon annan som tar en diskussion och står upp mot rasism så visa att du hört och håller med. Ju fler vi är som agerar, desto mer kan vi inspireras av varandra och göra skillnad tillsammans.