”Vi är alla känslostyrda”

Bilden av ett Sverige som befinner sig på gränsen till kollaps har länge använts för att locka väljare med populistiska lösningar. Förra året skrev Jimmie Åkesson i en debattartikel i Expressen att ”det är segregationen i det sönderslitna Sverige som göder gängbrottsligheten. Mångkulturalismen och massinvandringen har misslyckats kapitalt, den har splittrat och förstört vårt land.”

Sverigedemokraterna har byggt hela sin existens på att peka ut invandringen som vår tids största hot. Invandringen används som förklaring till allt ifrån kriminalitet, arbetslöshet, bostadsbrist, en urvattnad kultur och en sårad nationell identitet.

Under senare år har vi börjat se samma retoriska grepp från fler politiska partier. Ärmar ska kavlas upp och hårdare tag utlovas, här ska tas ansvar för ett Sverige som är trasigt. Trots att invandringen är nere på rekordlåga nivåer ser vi något av en kapprustning kring vem som erbjuder tuffast tag mot det upplevda hotet.

De retoriska greppen är ingen slump. Det är effektivt att hävda att Sverige står på ruinens brant. Rädsla och ilska gör oss engagerade och lättare att styra med löften om enkla och snabba lösningar.

– Ilska påverkar våra kognitiva processer. Plötsligt slutar vi söka information eller tänka utförligt utan går i stället på de lätta lösningarna. Att politiker använder emotioner i sina uttalanden är därför ett effektivt sätt att få röster, men i förlängningen skapas affektiv polarisering vilket innebär att det blir svårare att driva igenom sin politik på grund av starka motsättningar och låsta politiska lägen.

I dag leder Emma Renström projektet Polariserad demokrati. Hur uppfattade hot påverkar främlingsfientlighet och spänningar mellan olika grupper i samhället, finansierat av Vetenskapsrådet. I projektet finns också hennes syster Hanna Bäck från Lunds universitet och Royce Carol från University of Essex. Tillsammans tittar de på det förhållandevis nya begreppet affektiv polarisering och hur det påverkas av människors upplevelser av hot. Till skillnad från vanlig politisk polarisering där vi tycker olika i sakfrågor men genom kompromisser ändå kan komma framåt, handlar affektiv polarisering om starka negativa känslor till andra människor och grupper vilket låser möjligheter till samarbete och förståelse.

– Vid affektiv polarisering skapas en identifikation med ett politiskt parti och samtidigt en distansering från andra politiska partier och dess anhängare. Till skillnad från vanlig politisk polarisering handlar de negativa känslorna inte enbart om sakfrågor utan om personerna i sig. Ju starkare identifikation med den egna gruppen desto starkare blir polariseringen och de negativa känslorna till andra.

I studien har de kunnat se att personer som uppfattar invandring som ett hot är mer affektivt polariserade, de hyser också mer negativa känslor inför andra partier och deras anhängare. Det behöver inte röra sig om reella hot för att affektiv polarisering ska öka, utifrån psykologisk synvinkel räcker det med upplevelsen av ett hot. Det är viktigt att komma ihåg för att inte spä på bilden av en samhällskollaps. Emma Renström, som också har tittat på radikaliseringsprocesser i sin forskning, förklarar att grupper på ytterkanten är särskilt benägna att polarisera på det här sättet.

– Ju mer avvikande man är desto viktigare blir det att försvara identiteten som blir ifrågasatt av andra. När man hela tiden ifrågasätts måste man vara beredd att försvara sin ståndpunkt vilket i sig stärker identiteten. I radikalare grupper blir det här ännu tydligare. I gruppen får man bekräftelse, det är tryggt, folk tycker om en och det är lätt att veta hur man ska bete sig. Tillhörigheten ger känslan av ett högre syfte.

Vilken roll spelar det nya medielandskapet för upplevelsen av hot?

– Sociala medier spelar en särskilt viktig roll där politiker själva kan uttrycka sina idéer och spela på mottagarens känslor och därigenom spä på rädsla och ilska. En ny amerikansk studie har kunnat visa att tweets med mycket ilska fick mer uppmärksamhet, de blev mer gillade och mer retweetade. Studien kunde också visa att ju längre ut på de ideologiska kanterna inläggsförfattarna befann sig, desto mer ilska var det i deras tweets. Det indikerar ganska tydligt att politiker tjänar på att uttrycka ilska.

Är vi olika benägna att uppleva hot?

– Upplevelsen av hot som i sin tur polariserar återfinns över hela det politiska spektrumet. Generellt kan man säga att de hot människor på vänsterkanten känner kan kopplas till upplevelsen av att demokratin är hotad, medan hotet som människor till höger upplever kan kopplas till andra grupper och invandring.

I sin forskning har de kunnat se att personer med vad de beskriver som en högerauktoritär personlighet är särskilt mottagliga för att uppfatta hot från andra grupper. De har också visat sig vara mer främlingsfientliga än andra vilket får konsekvenser både för synen på andra grupper i samhället och för hela det politiska klimatet. Inom ramen för auktoritära personligheter återfinns också element av att se världen svartvitt och därigenom vara särskilt mottaglig för populistiska tankemönster och förslag.

Emma Renström förklarar att populistiska grupper, men även etablerade politiska partier och media, har lyckats ingjuta en känsla av att invandring utgör ett hot vilket i sin tur göder fördomsfullhet och rasism. Känslan slår i synnerhet rot hos personer där det saknas egna erfarenheter eller kunskap som kan visa på motsatsen och därigenom balansera upp bilden. Inom den amerikanska rasismforskningen har något som kallas kontakthypotesen undersökts, där man ser att ju mer kontakt vi har med personer från andra grupper än den egna desto mindre fördomsfulla och rasistiska blir vi.

Vad säger forskningen om fördomar?

Är det verkligen så enkelt, att vi blir mindre fördomsfulla av att träffa människor från andra grupper?

– Kontakthypotesen funkar i den utsträckning som individen själv är motiverad att öppna upp. Har man redan bestämt sig för en linje i relation till den andra gruppen kommer man också söka upp information som stödjer det, förklarar Emma Renström.
Hur kan vi göra för att nå dem som upplevs helt stängda?

– Jag tror att en stor anledning till att det blir så polariserat handlar om en spiral där den som blir attackerad hela tiden tvingas övertyga sig själv, övertyga andra och därigenom förstärka sin identitet vilket gör att gapet till de andra grupperna blir ännu större. Där tänker jag att hela samtalsklimatet skulle behöva mjukas upp och bli öppnare. Vi behöver bredda perspektiven.

Emma Renström förklarar att diskussioner om invandring och rasism ofta blir asymmetriska. Där den ena sidan bygger sina argument på känslor, då i synnerhet rädsla eller ilska för upplevda samhällsförändringar, medan den andra sidan bygger sina argument på fakta och statistik. Argument baserade på statistik kommer inte nå de känslomässiga argumenten och så kommer vi fortsätta att prata med varandra på olika nivåer utan att komma framåt.

– Det är en grundläggande mänsklig tendens att inte vilja uppfattas som inkonsekvent. Vi vill ha rätt. De som baserar sina argument på känslor försöker så klart också leta reda på statistik för att stärka sina känslobaserade argument, och det finns ju alltid statistik att hämta även om man kan ifrågasätta hur trovärdig källan är.

Det är märkligt att det i dag anses lite fult att bygga sina argument på känslor, vi är alla så mycket mer känslostyrda än vi vill erkänna, förklarar Emma Renström. Hela den sociala identitetsteorin om att vilja tillhöra grupper bygger på känslor. Det känns bra att både tillhöra en grupp och gemensamt ta avstånd från en annan grupp. Ska vi kunna nå varandra i ett polariserat läge bör vi fundera på hur vi pratar med varandra och vad som driver oss isär, snarare än att visa på statistik för att motbevisa den andres känslor.  

Texten är hämtat ur #1 2022 av tidskriften Expo. Stöd vår journalistik, teckna en prenumeration!