Ikonen som delar svensk extremhöger

Reportage

En gång tiden var Ryssland de svenska nationalisternas värsta fiende. Nu har Putin blivit extremhögerns nya idol. Men alla hänger inte på trenden.

Jakten på allierade

Stanislav Vorobjev var dagen till ära klädd i uniform. Hur ska annars koordinatorn för en paramilitär grupp uppträda? 2014 hade hans organisation Ryska imperiska rörelsen börjat skicka frivilliga för att strida för Rysslands intressen i Ukraina. Nu, ett drygt år senare, stod han på en provisorisk scen i en spartanskt inredd lagerlokal utanför Skara. Kriget i Ukraina och Vorobjevs fantasi om ett ryskt imperium fritt från ”judiska intressen” kräver allierade. Och nu hade han en publik av fanatiska svenska nazister att frälsa.

Vorobjevs värdar, Nordiska motståndsrörelsen, NMR, samlar varje år sina mest hängivna medlemmar och viktiga gäster till de så kallade Nordendagarna. Besökarna kan köpa böcker eller delta i den prestigefyllda trekampen. Framför allt är det en dag för ledningen att samla organisationens kärna och peka ut riktningen.

Hösten 2015 hade de all anledning att vara nöjda. Motståndsrörelsen står starkare någonsin tidigare, deklarerade ledaren Simon Lindberg. Ny parlamentarisk gren. System för att stödja medlemmar som hamnat i fängelse. Rekord i antal aktiviteter. Nu hade organisationen också klivit in i ett större internationellt nätverk.

Stanislav Vorobjev klev upp på scenen. Kriget i Ukraina, förklarade han, var en strid mot landets ”judiska oligarker”. Ett krig i försvar för västs ”traditionella” värderingar. På hemmaplan är det likadant som i Sverige, fortsatte han. Där fängslar och motarbetar regimen den nationalistiska oppositionen.

Det var inte första gången Vorobjev var i Sverige. Och NMR hade, precis som de flesta andra nazistiska grupper, haft internationella gäster förr. Men den här gången var det annorlunda.
Vorobjev erbjöd inte bara en världspolitisk aura åt den undanskymda nazistträffen. Han skänkte också en summa pengar till NMR. Hur mycket är oklart. Enligt en källa till Expo handlade det om 30 000 kronor. Enligt New York Times ska Vorobjev i en intervju senare ha sagt att det bara var 150 Euro.

Oavsett summa så var donationen en signal om att Ryska imperiska rörelsen menade allvar. Det var även NMR:s inbjudan. Milismannen Vorobjevs närvaro var ett tydligt och djärvt ställningstagande. NMR stod på Rysslands sida. Mot EU. Mot Väst. Mot vad de beskriver som den internationella judiska komplotten.

Detta var på riktigt. Efter många år hade de svenska nazisterna förstått det som stora delar av Europas extremhöger redan insett.
Ryssen var inte fienden.
Det är den nya vännen.

Simon Lindberg, Nordiska motståndsrörelsen
Simon Lindberg, ledare för Nordiska motståndsrörelsen. Foto: David Lagerlöf

”Svenska nazister backas upp av Ryssland”, ”Så blev Ryssland ett föregångsland för extremhögern”, ”Extremhöger – den nya femte kolonnen”.

Under de senaste åren har rubrikerna om kopplingar mellan Europas extremhöger och Ryssland duggat tätt. EU krisar, Vladimir Putin vänder väst ryggen. Trump dundrar in i Vita huset. I en orolig tid blir berättelsen om hur den nya axeln mellan Ryssland och extremhögern tar form en perfekt illustration av hur det världspolitiska landskapet omdanas.

Samtidigt är det inte så enkelt. Det som ser ut som en allians mellan Putin och Europas extremhöger är i själva verket flera olika samarbeten och pakter.

De enas allihop i en avsky mot EU och den liberala demokratin. Tillsammans bildar deras virrvarr av nätverk den perfekta storm som nu på allvar utmanar det liberalt präglade EU. En närmare granskning visar att de olika samarbetena skiljer sig dramatiskt från varandra. Putin är inte bara den europeiska extremhögerns nya ikon. Han är också den som splittrar dem. Vägen fram till den nya ordningen har varit lång. Att Europas extremhöger nu ens blickar hoppfullt österut vara bara för några decennier sedan en absurd tanke.

Som alltid fanns det några få som gick före.

Jean-François Thiriart kunde inte ana hur rätt han skulle få.
Som uppväxt i en vänsterfamilj i Bryssel under 1930-talet engagerade han sig tidigt i socialistiska och antifascistiska organisationer. Strax innan Nazityskland attackerade Belgien 1940 bytte Thiriart sida. Han anslöt sig till den Nationalbolsjevikiska gruppen Fichte Bund. Nationalbolsjevikerna ville kombinera ­kommunisternas samhällsorganisation och ekonomiska politik med rasistiska, antisemitiska och nationalistiska ideal. Idén tog form efter första världskriget och växte fram som en falang inom det nationalsocialistiska arbetarepartiet, tills den slogs ner av Hitler.

Trots det tog Thiriart värvning i Waffen SS. Han dömdes senare för sitt samröre med den tyska ockupationsmakten men i början 1960-talet var han tillbaka på den politiska scenen. Hans tidigare stöd för nazismen gjorde honom till paria i den offentliga debatten. Det hindrade honom inte från att med en osedvanlig hybris ta på sig rollen som om­­danare av hela den världspolitiska kartan. Thiriart såg med fasa hur Afrikas kolonier slog sig fria. Svaret var att ena Europas nationer i ett fascistiskt imperium som skulle stå emot både Sovjetkommunismen och USA:s liberalism. Thiriart stack ut med sina idéer. Han retade sig på den snäva nationella blicken hos sina likasinnade. Det var inte Frankrikes problem att de förlorade sin koloni i Algeriet. Kongo var inte bara Belgiens angelägenhet.
Det var hela Europas öde som stod på spel.

Thiriart bar med sig sina nationalbolsjevikska ideal. Värst av alla var USA, med dess kapitalism, individualism och dekadenta liberala demokrati.
Det mest banbrytande var ändå hans idé om att bygga en allians med Sovjet. I Thiriarts värld var kommunismen ett tillfälligt uttryck för en inneboende rysk överlevnadsinstinkt. Den skulle så småningom kunna paras ihop med Europa. Ett vitt imperium från ”Brest till Vladivostok”. Ett nytt Rom.

”Men först skulle den röda faran besegras. Det gjorde man bäst, menade Thiriart, genom utnyttja kommunismens inneboende konflikter.”

 

Men först skulle den röda faran besegras. Det gjorde man bäst, menade Thiriart, genom utnyttja kommunismens inneboende konflikter. Han sökte allierade i Kina för att få dem att utmana Sovjet. Han etablerade kontakt med Rumäniens diktator Ceausesco som Thiriart till sin stora glädje menade hämta inspiration från 1920 och 30-talets rumänska fascister.

USA skulle motarbetas genom att man gav stöd åt dess fiender. Thiriart tänkte sig allianser med svarta separatister och sydamerikanske marxistiska gerillagrupper.
Thiriart var ett yrväder i motvind. Väldigt få av hans likasinnade begrep vad han sysslade med överhuvudtaget.
Förutom en liten grupp nytänkare i Paris.

Sommaren 1962 slog sig Algeriet slutgiltigt fritt från den franska kolonialmakten. Det sju år långa frigörelse­kriget var blodigt. För de högerextremister som deltagit i kriget var nederlaget extra tungt. Precis som Thiriart såg de drömmen om ett vitt överlägset Europa glida dem ur händerna.

Fascismen och nationalsocialismen var förlorare. Idéerna behövde ett nytt ansikte. 1968 grundande en liten grupp intellektuella, med Alain de Benoist i spetsen, tankesmedjan GRECE (Forsknings- och studiegruppen för den europeiska civilisationen). Där etablerade de en högerextrem skola, ofta kallad ”Nya högern” som vunnit allt mer inflytande under de senaste decennierna.

Av 68-vänsterns framgångar lärde de sig att revolutionen inte behövde vara blodig. Strategin hämtades från den italienske kommunisten Antonio Gramsci som framhöll att en revolutionär rörelse behöver få hegemoni över det kulturella klimatet innan den kan nå den politiska makten.

GRECE såg sig som spjutspetsen i den kulturkamp som skulle avgöra Europas öde. Det stora problemet var enligt den nya högern framväxten av jämlikhetsidéer.

Lösningen var istället ett pan-europeiskt projekt. Ett kulturellt, etniskt och rasmässigt homogent hierarkiskt samhälle med cementerade könsroller och samhällsklasser. Det är detta tänkande om senare har kommit att benämnas som ”nyfascism”.
Samma fantasi som drev Thiriart alltså. Alain de Benoist och Thiriart fann varandra i frågan om Europas framtid. Men i synen på Ryssland kunde de inte komma överens. Precis som resten av den skadeskjutna extrem­högern så avskydde de Benoist Sovjet.

Allt förändrades när muren föll.

Broar till Väst

Aleksander Dugin hade alla förutsättningar för en framgångsrik karriär i den sovjetiska regimapparaten. Läshuvud, välutbildade föräldrar med fötterna i både universitetsvärlden och säkerhetstjänsten.
Men sökaren Dugin ville något annat. Hans proteser mot det kommunistiska systemet gjorde att han kastades ut från en av Moskvas mest prestigefyllda ingenjörsutbildningar. Istället fick han sin utbildning i regimkritiska underjordiska läscirklar. I slutet av tonåren var han återkommande gäst hos poeten och mystikern Evgenij Golovin hemliga sällskap. Befriade från den sovjetiska konformismen gav de sig hän åt fascistisk mysticism och ockultism.

Dugin fick en introduktion till nyfascismens grund­idéer. Som den så kallade radikalkonservatismen, som motsatte sig hela den liberala idéen om jämlikhet. Där upptäckte han traditionalismens hat mot materialism, modernitet och demokrati. Där fanns också National­bolsjevismen med sina ryska rötter och hat mot väst. Dugin svalde det med hull och hår. När Sovjet under slutet av 1980-talet började öppnas upp begav sig Dugin ut i världen för att möta några av sina inspirationskällor och likasinnade i Väst.

Bland dem fanns tidigare nämnda Jean-François ­Thiriart och den Nya högerns ideolog Alain de Benoist. Det tog inte lång tid förrän Aleksander Dugin hade knutit samman sina ryska nätverk med sina väst­europeiska vänner. Under 1990-talets början besökte både både Alain de Benoist och Jean-François Thiriart Moskva. Och kontakterna har, som vi kommer se senare, fortsatt fram till idag.

Men Dugin var inte den enda som byggde broar till Väst. Under början av 1990-talet klev flera av det nya Rysslands mest hårdföra nationalister ut på den internationella arenan. Den som väckte mest uppmärksamhet var politikern Vladimir Zjirinovskij. 1991 gjorde han braksuccé i det ryska presidentvalet. Från ingenstans lyckades han locka miljontals väljare och hamna på tredjeplats i landets första öppna presidentval. Zjirinovskijs budskap var enkelt. Han lovade lag och ordning, att återupprätta Rysslands ära och billig vodka.

I valet två år senare, i en tid av stor politisk oro, vann hans parti en fjärdedel av rösterna. Hans ­imperiedrömmar – Zjirinovskij menade att Ryssland borde ockupera de områden som gick förlorade i och med Sovjetunionens fall – fick medier i Väst att tala om en ny Hitler.

Den ryska extremhögern var inte lika övertygad. Det viskades bakom hans rygg. Var hans burdusa populism egentligen bara opportunism? I Europa spelade det ingen roll. Den marginaliserade extremhögern syntes gärna i hans sällskap. 1996 träffade exempelvis Zjirinovskij och Front Nationals ledare Jean-­Marie Le Pen. Samtidigt hade en annan av den ryska politikens uppkomlingar hittat en helt annan, ännu mer perifer partner, från Väst.

Sergej Glaziev gjorde som ung vänstersinnad ekonom snabb karriär i den röriga unga ryska demokratin. I valet 1994 tog han plats i parlamentet och fick den prestigefyllda uppgiften att leda den finanspolitiska kommittén.
Vid samma tidpunkt inledde Glaziev ett nära samarbete med den amerikanska politikern Lyndon LaRouche, grundare av den så kallade LaRouche-rörelsen.

Lyndon LaRouche är ökänd för att driva en av västvärldens mest bisarra politiska rörelser. Organisationen präglas av en sektartad personkult runt sin ledare, som utmålas som en profetisk kritiker av det ekonomiska systemet. Den största boven av alla är enligt LaRouche brittiska kungahuset som anklagas för att vara i toppen av ett maktsyndikat av bankirer, droghandlare och ”sionister” som driver västvärlden mot undergången. Istället behövs en ny ekonomisk politik, befriad från den brittiska kronans tentakler. Hans rörelse fantiserar om storartade infrastrukturprojekt och nya system för hur kurser för valutaväxling ska säkras. När muren föll öppnade sig en ny arena för hans teorier. Glaziev bjöd vid flera tillfällen sin nyfunne vän till Moskva. För Lyndon LaRouche innebar det nya Ryssland en chans att för en gångs skull bli tagen på allvar. Hans rörelse startade kontor i Moskva. Sedan dess har de två hållit kontakten.

Under 1990-talets början fanns det en öppning för en nationalistisk revolution. Aleksander Dugin slog sig ihop med Vladimir Limonov, en exilryss som rört sig runt i kretsen runt den franska Nya högern. De bildade det nationalbolsjevikiska partiet. 1993 var de drivande tillsammans med vänstern och andra nationalister i att försöket att utmana Boris Jeltsin, vars marknadsliberala reformer hade fått landet i gungning.
Den öppna striden mellan presidenten och parlamentet slutade med att Jeltsin stärkte sin makt. Dugins vänner i Europa var inte längre lika övertygade om att den euro-asiatiska högerextrema länken var möjlig. Kontakterna avtog. Dugin bytte strategi. Nu skulle han vinna inflytande i sitt hemland.

Murens fall hade byggt en bro mellan Europas och Rysslands extremhöger. Även om det skulle dröja många år innan Dugin var tillbaka på scenen i Väst så var en sak säker. Drömmen om en allians med Ryssland var inte längre otänkbar. Det var mer en fråga politisk timing. Men ännu fanns det de som såg ryssen som fiende.

Aleksander Dugin

Aleksander Dugin

Forna ärkefiender

Midgårdsormen vältrar ännu i de yttre mörkren, och mot honom gå vi nu, för att nå vårt ödes fullbordan. Farväl, o Europa, och tack för vad som varit.”
Vad passar bättre för en nationalist att citera på Karl XII:s dödsdag än den nationalromantiska författaren Frans G Bengtssons epos om slaget i Poltava.

År 2000 samlades Sverigedemokraterna utanför Riddar­holmskyrkan i Stockholm för sitt traditionstyngda 30-november-firande. Torbjörn Kastell, vid den tiden partiets andre vice ordförande, stod framför sina partikamrater. Karl XII skulle minnas som en krigarkonung förklarade han. Precis som Frans G Bengtssons gjorde. Karl XII, kungen som med mod, heder och kompromisslöshet tog sig an ryssen var en inspirationskälla för alla patrioter.

Torbjörn Kastells högtravande hyllning följer en lång tradition. Så gott som varenda liten falang inom den svenska högerextrema familjen har försökt sig på att samla sina anhängare kring den mytomspunna och omdebatterade kungen.

Det säger en hel del om den svenska extremhögerns syn på Ryssland. Fiendeskapen är institutionaliserad. Under kalla kriget blev dessutom det Sovjetiska hotet ytterligare ett skäl att misstro eller rent av avsky ryssen.

Nordiska Rikspartiet, som under flera decennier höll den svenska nationalsocialismen vid liv, såg sig som en kraft mot både USA:s liberalism och Sovjetkommunismen.
Efter att Sovjet 1953 massarresterade en grupp judiska läkare i samband med den så kallade läkarkomplotten noterade partiledaren Göran Oredsson den positiva trenden i sitt partis tidning. Läkarkomplotten var en paranoid antisemitiskt präglad konspirationsteori om att en grupp läkare försökt att mörda flera högt uppsatta sovjetiska politiker. Oredsson anade att Sovjet var på väg att göra upp med ”judisk-sionistiska inflytandet”.
Men han kände sig ändå tvungen att försäkra sina läsare om att han inte tappat kompassen. Sovjet var fortfarande ”världens största imperialiststat”. Och judarna hade fortfarande kontrollen.

Den svenska fascismens nestor Per Engdahl förespråkade en pan-europeisk fascism, ungefär som den Nya högern. Ryssland skulle vara dess ”förrådskammare”. Ett vidsträckt område för det vita Europa att exploatera.
De mer konservativa Sveriges nationella förbund var upptagna med att resonera kring hur Sveriges skydd mot det ”mäktiga Ryssland” skulle stärkas.
Kort sagt. Den svensk som tänkte sig hitta vänner i ­Sovjet, skulle inte få några på hemmaplan.

När muren föll var synen på Ryssland som en fiende kompakt. Efter att Putin valdes till president år 2000 blev det inte bättre. Hos de svenska nazisterna muttrade man över Putins gullande med landets judiska minoritet.
Även om den svenska extremhögern hade börjat få upp ögonen för den nationalistiska oppositionen i Ryssland så betraktades fortfarande den forna ärkefienden som ett förlorat fall.
I andra delar Europa hade däremot banden från 1990-talets första hälft återigen väckts till liv.


Foto: Anton Zelenov/bearbetad

Anton Shekhovtsov är en av de främsta experterna på relationen mellan Ryssland och Europas extrem­höger. Sedan förra året har han sin bas på den österrikiska forskningsinstitutet Institut für die Wissenschaften vom Menschen, IFVM. Han skriver artiklar, föreläser och följer noga hur nätverken mellan ryska och europeiska högerextremister tar form och utvecklas.

Med tiden har hans intresse för udda tendenser i politikens marginaler blivit politiskt sprängstoff. Nyckeln till förändringen ligger ungefär tio år tillbaka i tiden. Det var då den avgörande vändningen kom, enligt Shekhovtsov.
När Putin kom till makten runt millenieskiftet sågs det som början på en ny era. Den nye presidenten verkade vilja kasta den tidigare anti-västliga retoriken överbord. Putin hyllades av politiker i Väst för sina ”enastående ekonomiska och demokratiska reformer”.

Dessutom delade den nyvalde amerikanske presidenten George W Bush och Vladimir Putin fiende – den jihadistiska terrorn.
Men smekmånaden varade inte länge.
Den gamla misstänksamheten mot den nya vännerna i Väst besannades i och med de så kallade färgrevolutionerna i Georgien (2003), Ukraina (2004) och Tadjikistan (2005). Revolterna följde samma mönster. Rysslandsvänliga ledare vältes efter omfattande protester mot riggade val, för att sedan ersättas med mer västunderstödda.

USA och EU såg upproren som demokratiska framsteg. För Kreml var de ett hugg i ryggen.
Enligt Anton Shekhovtsov växte det ur sviterna av färgrevolutionerna fram två former av formaliserade samarbeten mellan Europas extremhöger och Ryssland.

Den drivande faktorn bakom upproren var missnöjet med uppenbart riggade val. Kreml såg med stor irritation på hur internationella valobservatörsorganisationer bekräftade det folkliga missnöjet i de forna Sovjetrepublikerna.
Svaret blev egna pro-ryska valobservatörer, understödda av Kreml.

2006 grundandes Eurasian Observatory for Democracy and Elections, EODE. Organisationen som påstår sig ha kontor i bland annat Paris, Bryssel och Moskva leds av belgaren Luc Michel, lärling till Jean-François Thiriart.
En annan är den polska tankesmedjan European Center of Geopolitical ­Analysis, som bland annat har goda relationer till Aleksander Dugin. ­Organisationen leds av Mateusz Piskorski, en veteran inom den polska extremhögern som gjort sig känd för sin Putin-vänliga linje. Han leder partiet Zmiana (Förändring), som haft svårt att vinna stöd bland väljarna. Inte minst efter att Piskorski i juni förra året åtalades för att ha spionerat åt Ryssland. Fallet är ännu inte avslutat och Piskorski hävdar att han är en oskyldig politisk fånge.

Det mest betydelsefulla nätverket av valobersvatörer är CIS-EMO (Commonwealth of the Independent States – Election Monitoring Organisation). Organisationen har sedan 2004 har varit på plats i över 40 olika val där Kreml har haft särskilt intresse av valutgången.
Centralfiguren är Aleksej Kotjetkov. Under början av 1990-talet gjorde han sig ett namn som redaktör för den högerextrema gruppen Rysk nationell enhets tidning. Med hjälp av sina kontakter bland nationalister som klättrat i den politiska hierarkin övertygade han Kreml om sin idé om helt egen valobservatörsorganisation. CIS-EMO fick status som NGO för att ge sken av oberoende från staten, men enligt Anton Shekhovtsov var organisationen inledningsvis ­finansierad av staten.

Sedan 2004 har Kotjektov byggt ett nätverk av Kreml-vänliga politiker och akademiker från främst Polen, Italien och Frankrike. Organisationerna har aldrig lyckats få något erkännande av det internationella samfundet. Det spelade ingen roll för Kreml, menar Anton Shekhovtsov. Poängen var att kunna förändra logiken i den politiska retoriken och mediebevakningen. Plötsligt fanns en röst som kunde bekräfta Kremls officiella versioner av utgången i politiskt känsliga val.

Den andra formen av samarbete är enligt Shekhovtsov medierna. Efter Rysslands krig i Georgien 2008 kunde den styrande eliten konstatera att de lättvindigt hade vunnit det militära slaget – kriget varade i en dryg vecka. Men Ryssland hade förlorat propagandakriget.

De ryssvänliga medierna fanns redan på plats. Som tv-kanalen Russia Today eller Radio Voice of Russia. Men de behövde en ny strategi. Det räckte inte att försöka övertyga de egna medborgarna och resten av världen om Rysslands förträfflighet. Nu skulle de också få veta hur dåligt Väst var. Och vem passade bäst att understödja den tesen om inte EU:s och USA:s inre kritiker? Konspirationister, delar av extremvänstern och framför allt extremhögern.

Nigel Farage
Nigel Farage, UKIP. Foto: Gage Skidmore/bearbetad

Några av den som intervjuats av RT under de senaste åren är Nigel Farage, tidigare partiledare för UKIP, Marine Le Pen, ledare för franska Front National, Alex Jones, notorisk antisemit och konspirationist med egen radiokanal i USA och Lyndon LaRouche, en av dem som tidigt knöt band med ryska nationalister.

Även flera svenskar har använts. Ingrid Carlqvist, journalist och författare som är känd för sin hårdföra antimuslimska retorik, Marc Abramsson, tidigare partiledare för det nu nedlagda partiet Nationaldemokraterna och Bosse Jonsson, tidigare partiledare för det antisemitiska och konspirationistiska De fria.
Plötsligt blev politiska pajasar och extremister till experter och sanningsvittnen. Allt för att understödja berättelsen om ett EU och en liberalism som dukat under av mångkultur, självhat, invandring och en korrupt och politiskt svag elit.

Med tiden har Russia Today och Voice of Russia dessutom maskerat sin uppenbara koppling till Ryssland. Russia Today har blivit RT, med den talande sloganen ”Ifrågasätt mer” och Voice of Russia paketerades om till Sputnik News.

Till bilden hör också att den sovjetiska antifascismen fortfarande är en central del av den ryska självbilden och berättelsen om det enastående Ryssland. Hakkorset är förknippat med en mytisk fiende. Därför passar också larm om ökad högerextrem aktivitet och rasism in den Kreml-vänliga propagandan. Utifrån deras logik är även det ett exempel på Västs förfall. De hindrar dem inte från att i nästa inslag låta en högerextremist agera sanningsvittne.
Allt och alla som bekräftar bilden av EU och USA:s svaghet och problem är välkommet.

Propagandan går i linje med den strategi som Putin med tiden har antagit. Under andra halvan av 2000-talet kallnade relationerna mellan den ryske presidenten och Väst. Den ryska politiken gled högerut. Under Putins sista mandatperiods har han antagit en konservativ och högerpopulistisk retorik och politik. Samtidigt som Ryssland långsamt försökt att forma allianser hos nya och gamla vänner i Europa. Som Grekland, Ungern och Serbien.
En symboliskt viktig kursändring var de anti-homo­lagar som antogs 2013. De fick extremhögern att jubla. Ta en person som David Duke exempelvis. Redan 2004 pekade den amerikanske högerextremisten och tidigare Ku Klux Klan-ledaren ut Ryssland som det ”det vita folkets framtid”. Då var det Putins konfrontation mot judiska oligarker som fick honom att se ljuset i tunneln. Nu hade Kreml vecklat ut en hel geopolitisk strategi för att utmana den liberala demokratin med traditionella värden som enande kraft. Det var något helt annat.

Putin sa sig stå upp för kyrkan, ryska traditionella värderingar och ett starkt Ryssland. Stora delar av Europas extremhöger såg en man som ville samma sak som de. Eller åtminstone hade samma fiende.
Även i Sverige började intresset för både den ryska extremhögern och Putins nya agenda väcka intresse.
Det avgörande vägskälet blev kriget i Ukraina.

Karl XII

Striden om Ukraina

Under slutet av 2013 växte missnöjet mot Ukrainas president Viktor Janukovytj. Hans pro-ryska utrikespolitik, ovilja att utveckla handelsförbindelser med EU och den utbredda korruptionen fick till slut stora delar av befolkningen att ge sig ut på gatorna. Under de kommande månaderna trappades konflikten upp. Efter sammandrabbningar och ett stort antal dödsoffer tvingades till slut Viktor Janu­kovytj att lämna landet den 22 februari 2014.

Det ukrainska upprorets mål var att slita landet ur Rysslands grepp. De flesta ville stärka banden med EU. Men inte alla. Bland revolutionärerna fanns också en liten grupp nationalister som såg en historisk chans att göra Ukraina helt fritt från både ryska och påstått internationalistiska judiska intressen.

Även om de inte var många så syntes de. På bilderna från Majdantorget i Kiev syntes välbekanta högerextrema symboler bland demonstranterna som stred med stenar, påkar och brandbomber mot kravallutrustad poliser.
Hemma i Sverige satt svenska högerextremister och tittade på. De älskade vad de såg. På kort tid blev de ukrainska nationalisternas sak deras.

Den pro-nazistiska podden Motgift uppmanade sina lyssnare att ta sig till Ukraina för att stödja frihetskampen. Svenskarnas parti hade i flera år haft kontakt med ukrainska högerextrema partiet Svoboda. Medan stora delar av Europas extremhöger stod på Rysslands sida hade den svenska extremhögern gjort ett helt annat vägval.

Till slut blev stödet till Ukraina ohållbart. Under sommaren 2015 valde Svenskarnas parti att bryta samarbetet med Svoboda. I en lång artikel på Motgifts hemsida erkände Dan Eriksson, som ansvarat för Svenskarnas partis internationella relationer, att han haft fel om Svoboda. Enligt Eriksson hade Svobodas aggressiva retorik om att återupprätta ett ukrainskt imperium fått honom att bli misstänksam. Det är samma chauvinism som hos Dugin och Zjirinovskij på den ryska sidan, konstaterade han.

Synen på Ukraina komplicerades ytterligare av det krig som följde i protesternas spår. Vilken sida skulle man egentligen stå på? Den ryska sidan, till stöd för Putins utmaning av EU och USA? Eller Ukraina och dess rätt till att bestämma sitt eget öde? Och hur såg man på den nationalistiska princip om Putin försvarat sin intervention på Krimhalvön med – att alla ryskdominerande territorier bör vara en del av den ryska nationen?
Det har visat sig vara frågor som är svåra att enas kring.

Nu, drygt två år efter protesterna på Majdan står det klart att den svenska extremhögern till stora delar valt den pro-ryska sidan. I tidningar som Fria Tider och Nya Tider sprids den pro-ryska propagandan. Under den korta tid som Sputnik fanns i svenskspråkig version länkade de och Fria tider frekvent varandras artiklar.

Den mest oblyga pro-ryska propagandan finns i Nya Tider. Där har den ryska desinformationskampanjen kring kriget i östra Ukraina fått stå oemotsagd. Trots den tilltagande Putinismen finns det några få som håller kvar vid den pro-ukrainska hållningen. Nyligen deltog Nordisk ungdom på en konferens i Estland tillsammans med Svenskarnas partis tidigare samarbetspartner Svoboda. Deras hållning har öppnat upp för internationella samarbeten med organisationer från länder som av historiska skäl är misstänksamma mot Putins expansiva nationalism, som Polen och Estland.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna
Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna. Foto: David Lagerlöf/bearbetad

För sverigedemokraterna har det nya politiska landskapet splittrat partiet. 2015 kunde EU-bloggen visa att Sverige­demokraterna var ett av de högerpopulistiska partierna i parlamentet som i högst grad röstade i linje med Rysslands intresse.

Den pro-ryska hållningen fick en delförklaring när Expressen 2016 kunde avslöja en intern SD-rapport med svidande kritik mot partiets EU-kontor. Enligt rapporten hade partiet inte lyckats ta fram tydliga instruktioner på hur ledamöterna skulle rösta, och därför röstat som UKIP, ett av parlamentets mest pro-ryska partier.

På hemmaplan har partiledningen bedyrat att partiet inte alls är några Putinister. Sverigedemokraterna, menar partiets ideolog Mattias Karlsson, har alltid varit vaksamma mot det ryska hotet. Men bland partiets gräsrötter har Putinvurmen som bubblar i de radikalnationalistiska alternativmedierna slagit rot. David Bergqvist, ordförande för partiets avdelning i Nacka utanför Stockholm, skrev på Facebook i maj 2013:
”Putin, jag vet att du är en mycket god människa. Jag vädjar till dig: Kom hit och avsätt vår landsförrädare till statsminister och återställ ordningen i ditt arma västliga broderland.”

Inlägget är ett i raden av hängivna hyllningar till Putin. I hans uppdateringar i sociala medier framgår det att han upplever att synen på Ryssland är välförankrad i sitt partis försvarspolitik.

Trots de pro-ryska tendenserna och partiets agerande i EU-parlamentet måste ändå Sverigedemokraterna i ett europeiskt perspektiv betraktas som ett undantag. ­Jimmie Åkesson har inte öppet stöttat Putin eller skakat hand med ryska politiker i Moskva.

Det finns det däremot gott om andra som har.

I slutet på förra året presenterade det österrikiska högerextrema parti FPÖ och Putins regeringsparti Enade Ryssland ett historiskt samarbetsavtal. I mars följdes avtalet upp med ett ytterligare ett annonserat samarbete med det italienska högerpopulistiska separatistpartiet Lega Nord. Anton Shekhovtsov som följt det österrikiska fallet noga menar att samarbetet egentligen inte handlar om ideologi.

– Kremls närmande till extremhögern är deras plan B. Plan A är att söka samarbeten som kan gynna Rysslands ekonomiska och politiska intressen. Då vill man komma så nära makten som möjligt.

FPÖ har enligt Shekotsov uppvaktat Kreml sedan 2008. Under närmare ett decennium har partiets representanter byggt relationer med ryska politiska och affärsintressen i Österrike och Ryssland.
Men det var inte förrän FPÖ tog sig till sista valomgången i det österrikiska presidentvalet som Putins parti valde att gripa FPÖ:s utsträckta hand.

Avtalet är ett talande exempel på hur de euro-asiatiska förbindelserna fungerar. Kremls försök att destabilisera Väst med propaganda och politiska allianser har gjorts möjliga av de nätverk som mer radikala högerextrema grupper i Ryssland och Europa byggt upp under de senaste decennierna.

Det är där en person som Aleksander Dugin kommer in i bilden. Sedan mitten av 1990-talet har hans inflytande i hemlandet växt. Sedan drygt ett decennium tillbaka har han rest runt i världen för att bygga allianser med andra, ofta perifera, Nya högern-grupper. 2012 deltog han på den svenska konferensen Identitär idé. Träffen arrangerades av bloggportalen Motpol, som sedan slutet av 2000-talet varit samlingspunkten för de svenskar som fångats av Nya högerns idéer. Sedan dess har Dugin haft nära samarbete med de svenska nyfascisterna.

En alliansen fylld av inre motsättningar

Dugin har beskrivits som Putins närmaste rådgivare. I själva verket arbetar han för den ortodoxe riskkapitalisten Konstantin Malofejev. Malofejev har med sin förmögenhet byggt ett imperium av stiftelser och internationella affärsförbindelser, relationer som han också använder i politiskt syfte. Han har bland annat anklagats för att ha sponsrat ryska separatister i Ukraina, vilket Malofejev förnekat.
Idag sitter både Malofejev och Dugin i ledningen för tankesmedjan Katehon som kommit att bli ett nav för Dugins nätverk av likasinnade i världen. I ledningen för tankesmedjan sitter även en annan bekanting. Sergej Glaziev, mannen som i början av 90-talet bjöd in Lyndon LaRouche till Moskva.

Malofejev är enligt Anton Shektovsov en av de viktigaste spelarna i det euro-asiatska nätverket. I Ryssland är det nämligen inte bara pengar som ger inflytande. I takt med Kremls geopolitiska nyorientering har kontakter med Europas extremhöger blivit hårdvaluta.

– En sådan som Malofejev säljer sina kontakter till de styrande eliterna. På det sättet kan han öka sitt inflytande, menar Anton Shekhovtsov.

Enligt Anton Shekhovtsov är bilden av samarbetet mellan extremhögern i Europa och Ryssland inte så enkel som den ibland framstår i västmedier.
Alexander Dugin är inte Putins rådgivare.

Visst, hans inflytande har växt. Å andra sidan fick Dugin 2014 sparken från sin tjänst på universitetet efter ett studentuppror mot hans aggressiva retorik mot Ukraina. Dugin betraktas fortfarande som alldeles för radikal för Kreml, och han själv betraktar i sin tur Putin som alldeles för tandlös.
Och nazister får inte pengar direkt från Kreml.

De pengar som flyter mellan Ryssland och Europas extremhöger kommer oftast ur fickorna på affärsmän som står på god fot med Kreml. Men det betyder inte att Putin direkt stämplat utbetalningarna.
I Ryssland har långt ifrån alla nationalister lyfts in i värmen. Enligt den ryska organisationen Sova Center har regimen under det senaste året ökat trycket mot de regimkritiska högerextrema grupperna. Medan de organisationer som tonat ned den främlingsfientliga retoriken till förmån för en mer konservativ linje har fått större manöverutrymme.

Den högerextrema alliansen mellan Ryssland och Europa är med andra ord fylld av inre motsättningar.
Frågan är bara hur länge smekmånaden håller i sig.

Kanske är Nordiska motståndsrörelsen och Ryska imperiska rörelsens samarbete en fingervisning. NMR har förklarat att de stödjer Putin i hans geopolitiska ambitioner. Men på hemmaplan är han en despot som måste vältas. Trots ledningens klargörande kände de uppenbarligen av misstänksamheten mot den nya ryska samarbetspartnern i och med Stanislav Vorobjevs besök på Nordendagarna 2015.

Efter besöket följde en frågestund i podden Radio Nordfront. Där skulle sympatisörernas frågetecken rätas ut. I ett kommentarsfält på Nordfronts hemsida vällde frågorna in. En av dem ställde samarbetet på sin spets. Ryska imperiska rörelsen vill återupprätta det ryska imperiet. Hur ser de på Finland och de områden som Ryssland ”tidigare stulit”? Med andra ord. Är Ryska imperiska rörelsen en kommande fiende mot Norden, och därmed Nordiska motståndsrörelsen?

Representanten för Ryska imperiska rörelsen fick aldrig frågan. Men när Finlands öde kom på tal suckade han, drog ut på svaret och sa till slut att den frågan fick komma senare. Nu fanns viktigare saker att koncentrera sig på.
”Nu kämpar vi för vår överlevnad.”

Konstantin Malofejev

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna

Bar