Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Var är Jimmie Åkesson? Partiledaren för Sveriges näst största parti har haft ett långt sommarlov. Om det hänt något sen sist? Ja, det får vi väl säga. Men så stod han där till slut och höll sitt traditionella sommartal i Sölvesborg.

Det var en till synes allvarsam Åkesson som inledde med att ta med åhörarna till kriget i Ukraina och markerade mot Ryssland och Putin. För att sedan snabbt gå in på islamisterna i Tjetjenien och Ramzan Kadyrovs uttalade hot mot Sverige.

Likt så många gånger förr var det en dyster berättelse om Sverige som Åkesson målade upp – det mångkulturella samhället leder Sverige mot avgrunden. Islamister hotar vårt samhälle och det ska vi som land och samhälle aldrig vika ner oss inför. Sveriges demokratiska system, historia och arv står på spel. Helt väntat markerar Åkesson inte på något sätt gentemot den så omdiskuterade partikamraten Richard Jomshof. I SD:s berättelse kan muslimer bara vara förövare, det stora hotet.

För det är muslimer Jimmie Åkesson pratar om. De senaste dagarna har flera så kallade experter ur det politiska kommentariatet beskrivit SD och Jomshofs olika utspel som riktat mot islam och vissa former av islamism. Men i talet gör Jimmie Åkesson en definition av islamism som är viktig att notera. När han och hans partikollegor pratar om islamism så är i stort sett alla muslimer inkluderade.

Åkesson säger: ”Men muslimer som kräver att även andra, eller samhället ska anpassa sig till deras religion, ens det minsta, de är islamister”.

Ens det minsta. Om vi tar Åkesson på orden så vad menar han? Moskéer? Böneutrop? Religiösa symboler? Offentliga firanden och demonstrationstillstånd? Vi som samhälle anpassar oss dagligen till religion i såväl det offentliga rummet som i livet i stort. Vilken muslim i det här landet är då inte att anse som islamist?

LÄS MER: Så ofta säger SD ”fel”

För SD och Åkesson är det här inte en fråga om yttrandefrihet eller religionskritik, det är en fråga om att muslimer är ett hot, såväl ett yttre som ett inre, mot den svenska nationen. Vilket Åkesson och hans parti slog fast redan innan riksdagsinträdet 2010 i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet. I den skriver Åkesson:

”Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.

Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”.

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Ett tal kan naturligtvis analyseras och förstås på olika sätt. Minst lika intressant är att se vad Åkesson inte pratade om, ofta säger det mer än det talade ordet. För att nämna något så lyste som vanligt de ekonomiska frågorna med sin frånvaro. Inte ett ord om att flera kommuner och regioner varnar för ett enormt budgetunderskott framöver. Bland regionerna, som ansvarar för vården, så budgeterar 17 av 21 för underskott enligt SKR. Skulle inte miljarderna strömma in i välfärden när migrationspolitiken stramades åt? Det har ju Åkesson alltid sagt och påstått.

Och regeringens planerade skattesänkningar, vad tycker SD om det? Inte heller ett ord sades om skolan och utbildning. Hotet från omvärlden, inte minst den muslimska, kunde inte nog understrykas, men att skolor och i vidare mening svensk välfärd säljs och kan köpas av utländska aktörer är inget som nationalisten Åkesson tycks se som problematiskt.

Avslutningsvis i talet känner sig Åkesson tvingad att adressera frustration och besvikelse över att det inte går fortare att förändra Sverige. Han säger sig förstå hur besvikna hans väljare är över regeringens reformtempo. Men politik måste få ta tid – och mycket är redan på gång, menar han. Exemplen Åkesson pekade på är framför allt inom kriminal- och migrationspolitiken. Det är när exemplen på hur flyktingar och asylsökande ska jagas och tryckas tillbaka som de spontana applåderna från publiken ramlar in.

Den sverigedemokratiska rörelsen kan vara lugna. Partiledaren har lämnat brassestolen, masat sig tillbaka till rampljuset och allt är precis som vanligt. När Åkesson vill gå på säker mark då är det muslimerna och flyktingar han trampar på.