Att stå upp mot extremhögern gör skillnad

Det började som en enkel idé. Inför de italienska regionalvalen 2020 hade en grupp vänner i den traditionellt röda regionen Emilia Romagna tröttnat på framgångarna för ytterhögerpariet Lega och dess ledare Matteo Salvini. De organiserade en flashmob i regionens huvudstad Bologna med målet att bli fler än vad Lega lyckats samla på ett tidigare evenemang i staden.

De skulle stå packade tätt som sardiner. 6000 sardiner mot Salvini var parollen. Vännerna lyckades. De samlade 15 000 demonstranter. Under de efterföljande månaderna växte sardinrörelsen, eller sardinerna som de kom att kallas. I december 2019 samlade de 100 000 personer i Rom. När de återigen uppmanade till en manifestation i Bologna anslöt 40 000 personer.

Mobiliseringen var imponerande. Men hjälpte den? Ja, om man ska tro forskningen.

2021 publicerade ett forskarteam en studie där de undersökt effekterna av sardinernas mobilisering. De fokuserade på hur rörelsen påverkat Legas resultat i hemregionen Emilia Romagna. De kunde konstatera att partiet tappat stöd på de platser där sardinerna arrangerat sina demonstrationer.

Det var faktiskt något av en banbrytande studie. Under de senaste åren har forskningen om ytterhögern ökat dramatiskt. Men det mesta har rört partierna och väljarna. I den mån forskningen intresserat sig för vad som påverkar partiernas framgångsmöjligheter har fokus legat på hur andra partier, eller medier hanterat dem. Ytterst sällan har någon ställt sig frågan vad civilsamhället kan göra för att motverka ytterhögern.

De italienska sardinerna visar att det faktiskt går att göra skillnad.

I dag är det ett år sedan attacken mot det antifascistiska och antirasistiska mötet i Stockholmsförorten Gubbängen. Några dagar efter samlades över 1000 personer i en manifestation mot extremhögerns våld.

Jag var där. Det var stärkande att se att det var så många som brydde sig. Men jag undrade för mig själv. Gör det någon skillnad? På riktigt alltså.

Extremhögern ser våldet som en legitim metod för att uppnå sina politiska mål. Ändå är det trots allt ganska ovanligt att öppna politiska möten attackeras. Frågan är kanske varför det inte sker oftare. Svaret är ganska enkelt. För det första är det olagligt. Risken är stor att man åker fast och döms till fängelsestraff. För det andra kan det orsaka en ökad repression från myndigheterna. För det tredje, och det är en underskattad faktor, så är extremhögern känsliga för allmänhetens reaktioner. Det finns i princip ingen acceptans för politiskt våld i någon del av det svenska samhället. Motståndet är kompakt.

Därför blir manifestationer som den i Gubbängen för snart ett år sedan viktiga. När tusentals människor samlas i protest mot extremhögerns våld så backar extremhögern undan. Om det hade varit tvärtom, om ingen hade dykt upp och torget stått ekande tomt hade extremhögern sett det som ett tecken på att de skulle kunna fortsätta eskalera våldet.

Det är rimligt att kräva att politiken och myndigheter gör allt i sin makt för att motverka den våldsbejakande högerextremismen. Men civilsamhället kan också spela en avgörande roll. Det gäller när det kommer till att stävja extremhögerns våld. Och som de tätt packade sardinerna på Bolognas torg har visat kan det också gälla valresultat.

Daniel Poohl är vd på Expo.

Daniel Poohl