I Gubbängen attackerades demokratins ryggrad

Klockan började närma sig 18:30 och solen gav teaterfoajén ett ljus som i det närmaste påminde om en känsla av varm sommarkväll. Min kollega Klara och jag blev erbjudna ytterligare en bulle av kvinnan i 70-årsåldern, en av dem som stod bakom kvällens evenemang. Två dagar tidigare hade hon ringt Klara, som skulle föreläsa den här kvällen, för att fråga om råd hur många bullar hon skulle baka. Kardemumman i bullarna hade hon mortlat själv, för hand.

Jag tänker att det är så dagens politiska engagemang ser ut. De flesta eldsjälar till gräsrötter, från höger till vänster, som ger av sin tid åt vår demokrati återfinns i den övre medelåldern. Jag imponerades, kände en slags tacksamhet och respekt. Det är bortom karriärism och belöningar. Det är hårt slit för att hålla det demokratiska samtalet levande.

Min blick sökte sig ut på torget. Fem maskerade unga män rusar mot entrén. Det jag ser får synfältet att smalna, jag hör hur min puls slår i svalget, blodet rusar mot huvudet. Det råder ingen tvekan om vad som ska hända. Instinktivt ropar jag så högt rösten förmår att vi blir attackerade. Vet att det här kan sluta väldigt illa. Jag, min kollega och kvinnorna som serverat fika söker en flyktväg. Vi hamnar i köket. Vi gömmer oss. En av de äldre har panik, kan inte andas. Hon rycker i en låst dörr till ett skafferi för att komma undan. Vi är alla väldigt rädda.

Från rummet intill smäller det, människor skriker, något krossas. Vi måste därifrån men köket är en återvändsgränd – det finns ingen väg ut. Jag tänker att det här kommer att göra ont. Där på golvet har vi bara varandra.

Sedan blir det tyst. Någon skriker att vi måste ut från teatern. Men utan överblick över situationen vet vi inte om vi vågar. Den färgade röken och sprayen fascisterna använt får oss att kikna. Vi måste ut.

Läs även

Nazister attackerade Expo-föreläsning

Flera personer förda till sjukhus.

På gatan är det kalabalik. Kvinnor och män har blivit sprayade i ansiktet och misshandlade. Några är färgade till oigenkännlighet av angriparnas rökbomb och spray. De hade försökt stoppa attacken. En med sin käpp, en annan med sina nävar – båda med sina till åren komna kroppar.

Ilskan växer i mig, i oss alla gemensamt där på gatan. Attacken som fem unga män, uppskattningsvis i 20-årsåldern, har genomfört är det ynkligaste jag någonsin upplevt. Beslutsamheten från de som just fått motta slag mot sina ansikten och kroppar att ändå genomföra mötet var av en kraft jag aldrig tidigare sett.

Mötet kunde genomföras. Mathias Wåg, som fick motta ett tiotal slag mot sitt huvud, och de andra paneldeltagarna kunde genomföra det samtal som var planerat att följa på Expos föreläsning.

Människor som inte ställer upp på extremhögerns rasistiska idévärld har alltid levt under hot från den politiska miljö som igår visade sitt rätta ansikte. Lika konsekvent har vi på Expo sedan stiftelsens grundande 1995 varnat för samma miljös våldskapital och vilja att gå till attack. Attacken i Gubbängen är ytterligare ett bevis för att det vi på Expo talat om länge är värt att ta på allvar.

Lyssna på Studio Expo:

Här finns utan tvekan mer arbete att göra. Den som känner till Expo vet att det är just det arbetet vi nu också, än mer beslutsamma, kommer att fortsätta göra. Men arbetet med att stoppa fascistiska krafters framväxt i Sverige kan inte lämnas till journalister, debattörer och aktivister som arrangerar föreläsningskvällar med risk för egen säkerhet.

Myndighetssverige måste, en gång för alla ta hotet från extremhögern på allvar. För bortom allvarstyngda formuleringar och medierapportering är det verkliga människor som kommer till skada. Människor som syresätter vårt demokratiska samtal med sitt engagemang. Varje människa som kallar sig demokrat måste göra allt i sin makt för att förhindra det.

Hjältarna i svensk demokrati, som arrangerar föreläsningar med hembakta bullar, som ägnar stor del av sin vakna tid åt arbetet för alla människors lika värde, ska aldrig behöva vara oroliga att något sådant här ska hända igen.

Därför är det nu dags att gå till handling – och det är våra folkvaldas och myndigheters ansvar.

Om högerextremister lider så ont av antifascisters möten att de fysiskt attackerar människor som skulle kunna vara deras mor- eller farföräldrar för att de tror att de kan skrämma oss till tystnad så misstar de sig. Tror de att deras attack får oss att sluta mötas, samtala, granska och avslöja så tror de fel.

Vi på Expo, våra läsare och alla som står enade mot extremhögern – ingen av oss kommer låta sig skrämmas till tystnad. Det bevisade inte minst de som höll i mötet i Gubbängen igår.

Erik Glaad är reporter på Expo.

Erik Glaad