”Den antimuslimska propagandan är verklighet i delar av Europa”

Jag som många andra minns exakt var jag var den 11 september 2001.

Tillsammans med och två kollegor satt jag i Expos lilla inrökta redaktionslokal. På en grå tv med fladdrig bild såg vi Manhattans tvillingtorn rasa samman. Det var skräckinjagande, fascinerande och fullständigt osannolika bilder. Vi såg vad som hände, men kunde inte begripa vad det innebar. Det enda vi visste där och då var att inget som skulle bli som det varit.

Under den här tiden jobbade jag med ett wallraffreportage för Expo. Jag hade gått med i det nybildade högerextrema partiet Nationaldemokraterna. Ledningen för partiet hade kastats ut från Sverigedemokraterna och jag låtsades sympatisera med utbrytarna för att få en bild av det hemlighetsfulla partiets avsikter och agenda.

Några dagar efter al-Qaidas terrordåd samlades Nationaldemokraternas inre krets i en lägenhet hemma hos en av ledarna. Stämningen var uppsluppen. En äldre herre, partiets ansikte utåt i seniorfrågor, stod i köket och konstaterade belåtet.

- Ja ni, nu får muslimerna det inte så lätt. 

Han anade inte hur rätt han skulle få.


2 995 personer dog i al-Qaidas samordnade terrorattacker den 11 september 2001. Fyra passagerarflygplan kapades. Två av dem flög in i World Trade Center, ett styrdes mot Pentagon och förstörde det militära högkvarterets västra flygel. Det fjärde planet störtade efter att passagerare övermannat terroristerna. Det tros ha varit på väg mot Vita Huset eller CIA:s högkvarter.

Attackerna var ett led i de militanta islamisternas nya idé om ett globalt jihad där USA pekades ut som den stora fienden. Parallellt med terrorkampanjer på hemmaplan har den islamistiska terrorismen sedan dess fortsatt skörda dödsoffer i Väst. Dåden är så många vid det här laget att det inte går att räkna upp dem alla. Längs vägen har radikalislamismen etablerat sig som en politisk subkultur i Västeuropa. Där rekryteras nya terrorister och där ursäktas eller hyllas det politiska våldet.

Men terrorattackerna den 11 september innebar också en ny verklighet för världens muslimer. Som ett svar på al-Qaidas attack etablerades den globala doktrinen ”kriget mot terrorismen”. Det blev en rättsvidrig, och fördomsfull global klappjakt på muslimer.

För att förstå den nya världen plockade proffstyckare och politiker till höger fram den amerikanska statsvetaren Samuel Huntingtons teorier om civilisationernas kamp. Utifrån hans sätt att tänka var terrorismen i förlängningen en del i en ödesbestämd strid mellan den muslimska världen och Väst.

Misstro och fientlighet mot islam sanktionerades från högsta ort.

Partier som Nationaldemokraterna förstod snabbt att djupt rotade fördomar mot muslimer nu hade blivit politiskt sprängstoff. I sin pamflett ”Islam i Sverige - jihad i folkhemmet” målade de ut islam som ett hot mot nationen. Islam var ett hot jämställdheten, yttrandefriheten, djurens rättigheter, säkerheten och demokratin.

Nu gick det inte så bra för just Nationaldemokraterna, men deras anklagelseakt mot islam och muslimer var på många sätt talande. Den nya retoriska utgångspunkten från reaktionära partier var att utmåla sig som försvarare av liberala värden.

Det var med de parollerna som Europas högerradikala och högerpopulistiska partier gjorde sina stora politiska genombrott under 00- och 10-talet.

I dag är den antimuslimska skräckpropagandan en del av de högerradikalas profil och faktisk verklighet i delar av Europa. Burkaförbud, minaretförbud, slöjförbud. Stoppad eller begränsad invandring från muslimska länder.

Generellt sett har nog det svenska offentliga samtalet om den islamistiska terrorn mognat. Men det bakomliggande mönstret finns ändå kvar. En svensk muslim betraktas sällan som en person med egen fri vilja, som funkar som alla andra människor gör. Den ses som representant för ett kollektiv, för ett islam som av många betraktas och behandlas som något utanför den svenska samhällskroppen.

Nu när 20 år har gått kan vi konstatera att det så kallade kriget mot terrorismen inte stoppade terrorn. Det är ett misslyckande i sig. Men det allra värsta misstaget är att människor som inte har något att göra med det politiska våldet har utmålats till syndabockar. Kriget mot terrorn har befäst fördomar och banat väg för en politik som gör Europas muslimer till andra klassens medborgare.

Daniel Poohl är vd på Stiftelsen Expo.

Daniel Poohl