Vad gör rasismen med oss?

Vid sidan av en samtalsmottagning har psykologen Hanna Wallensteen utbildat och föreläst om normer, rasism, minoritetsstress och adoption de senaste 20 åren. Hon menar att det inom den svenska psykologin talas väldigt lite om hur rasism och exkludering kopplat till etnicitet och hudfärg påverkar en människa.

– Det jag vill synliggöra är: Vad händer med oss när vi oroar oss för att möta negativa förväntningar, idéer, stereotyper baserat på vår grupptillhörighet?

Hon använder begreppet minoritetsstress, som ursprungligen kopplades till hbtqi-minoriteters upplevelser, men som numer även används som förklaringsmodell när det kommer till frågor om etnicitet och hudfärg. Minoritetsstressmodellen försöker synliggöra hur kulturella och sociala mönster påverkar en enskild individ som avviker från normen och hur det kan leda till oro och stress.

– Många av de som söker mig som ickevit psykolog har kanske inte blivit fysiskt angripna, men de möter rasistiska strukturer och kommentarer i sin vardag.

När vi möter kränkningar så ökar risken för fysisk och psykisk ohälsa. Enligt Hanna Wallensteen finns det tre olika strategier för att möta den här utsattheten och stressen som återkommer.  Antingen att reagera med förhöjd vaksamhet och försöka göra motstånd, eller att försöka anpassa och assimilera sig. Det tredje alternativet är att godta och acceptera idén om sig själv som mindre värd.

Vithetsnormen

Hanna Wallensteen berättar att hennes egen bakgrund påverkat hennes engagemang i frågan. 1971 kom hon som adopterad från Etiopien till Sverige. Växte upp i en akademikerfamilj i Uppsala. När hon i mitten av 90-talet flyttade till Stockholm mötte hon såväl öppen rasism från vita skinnskallar som vänliga nyinvandrade personer från Afrikas horn, vars ursprungsspråk hon inte delade. I kontakt med andra adopterade från Etiopen och Eritrea började bitarna kring hennes egen bakgrund att falla på plats.

– Vi som är adopterade hade ju alla de kulturella attributen med oss, allt från namn till språk. Vi hade de sociala koderna och ändå så mötte vi rasism – vilket man förvisso knappt kallade det på 90-talet.

Hanna Wallensteen berättar om en oförstående omgivning. Rasismen fanns väl inte i Sverige, var vad hon fick höra. Med andra adopterade kunde hon dela erfarenheter av att växa upp i en miljö där vithet var norm och prata om vardagliga upplevelser och känslor kopplade till adoption och rasism.

– Det blev avgörande för mig i förståelsen av min identitet. Det väckte en nyfikenhet i mig. Det fanns saker och erfarenheter jag delade med de här personerna som jag inte delade med mina icke-adopterade, vita vänner. Det väckte ett intresse i mig och fick mig att börja läsa psykologi. Jag undrade: vad gör rasism med oss?

Konsekvenser

Rasism får konsekvenser på såväl samhälls-, grupp- som individnivå. Medborgare mår psykiskt dåligt och verksamheter missar potential och kompetens på grund av de negativa stereotyper och föreställningar som finns i samhället.

– Vi måste arbeta med inkludering och aktiva åtgärder för lika behandling. Skapa miljöer där människor är trygga, törs reagera och blir lyssnade på. Arbetsplatser där medarbetare arbetar på jämlika villkor mot positiva, gemensamma mål. I dag finns det kunskap, det är inte som på mitten av 90-talet. Vi måste hjälpa varandra att inte låta kränkningar passera obemärkt. Det är ofta obekvämt för oss som avviker från normen att ifrågasätta och synliggöra klumpiga eller elaka beteenden, att alltid behöva tala i egen sak.

Både ickevita och vita som bemöter rasism riskerar repressalier, men det hade varit elegant om fler vita personer stod upp och tog ansvar, som Hanna Wallensteen uttrycker det.

– Ingen varken kan, eller ska, ta alla strider. Men alla kan och bör vara medvetna om vilka strider de väljer, väljer bort och varför.

Anders Dalsbro