Brexit ger extremhögern blodad tand

Brexit vann. Valrörelsen har blottat ett splittrat land där hat och invandringsfientlighet blivit en naturlig del av det politiska klimatet.

Storbritannien lämnar EU. Resultatet i torsdagens historiska folkomröstning är en politisk jordbävning. Redan nu kan vi ana konsekvenserna. Högerpopulister och högerextremister har fått blodad tand. Geert Wilders i Holland och Marine Le Pen har redan deklarerat att de vill dra sina länder ur unionen. Och nästa års presidentval i Frankrike skulle mycket väl kunna bli ett Frexit-val.
EU är satt i gungning och just nu är det radikalnationalisterna som sitter i förarsätet för den process som mycket väl kan innebära slutet för EU som vi känner det.

Tendensen var tydlig i den brittiska folkomröstningen. En av de viktigaste frågorna för Brexitanhängarna var invandringen. I takt med EU:s utvidgning har antalet arbetskraftsinvandrare från forna öststater ökat. Den nya ordningen har skapat ett utrymme för partier som UKIP att koppla samman invandringen med nedskärningar i välfärden och kritik mot EU-byråkratin. Under valrörelsen har dessutom den så kallade flyktingkrisen fogats in i Brexitkampanjens retorik. En av UKIP:s valaffischer hade det ödesmättade budskapet "Breaking point" mot en bild av ett långt led flyktingar på väg genom Europa. Undertill gick att läsa. "We must break free of the EU and take back control of our borders." Så enkelspårigt har budskapet varit. Frihet är lika med stängda gränser.

Det har varit en hätsk valrörelse. Och dess allra mörkaste stund var mordet på Labourpolitikern och EU-förespråkaren Jo Cox. Mördaren Thomas Mair var en ideologiskt driven högerextrem ensamvarg som av allt döma dragits med i den upptrissade debatten och valt ut som Cox som offer på grund av hennes syn på EU.

Det fanns de som trodde att mordet skulle skada Brexitkampanjen. Det skulle visa sig vara fel. Precis som att de allra flesta opinionsmätningar missade hur stort stödet för ett utträde faktiskt var.

Att lämna-sidan till slut vann var en chock, och det är helt rimligt att nu varna för dess konsekvenser. Men att bara beskriva Brexit som ett utslag för inskränkthet och främlingsfientlighet är samtidigt farligt och naivt.

Valresultatet handlar om mycket mer än då. Valrörelsen har blottat djupa klyftor i det brittiska samhället. Synen på EU skiljer generationer, regioner och samhällsklasser. Valet var på många sätt också en missnöjesyttring mot David Cameron och det som uppfattas som den politiska och ekonomiska eliten i London.

Och i grunden finns det dessutom goda skäl att vara skeptisk till hur EU fungerar. Uppenbarligen har projektet orsakat vanmakt. I den meningen bär även EU-vännerna ett ansvar för att unionen nu går mot en osäker framtid.

I slutändan har de också bjudit partier som UKIP på chansen att koppla samman invandringen med EU-frågan. David Cameron tillhör en av många europeiska politiker som mött upp ett ökat stöd för populistiska och invandringsfientliga partier med löften om att begränsa invandringen. Han har tillsammans med delar av den brittiska pressen bekräftat att invandringen är någon form av ödesfråga för nationen. Då får man en opinion som ser stängda gränser som en väg mot välstånd på köpet.

Däri ligger just nu EU:s största utmaning. Att möta upp en känsla av vanmakt och och utsatthet med en politik som inte gör invandrare och flyktingar till syndabockar. Av allt att döma är vägen dit lång.

Daniel Poohl