”De vill utradera allt, utrota en hel kultur”

Uigurer får det allt svårare att leva i Xinjiang. Sedan 2017 har det kommit mängder av vittnesmål om massinternering av den muslimska minoriteten i nordvästra Kina. Upp till en miljon uigurer kan ha placerats mot sin vilja i så kallade omskolningsläger och assimileringspolitiken, som pågått under lång tid, har trappats upp. Så till den grad att det som sker beskrivs i termer av kulturellt folkmord.

– Ett kulturellt folkmord är precis vad det är. 100 procent. De vill utradera allt som är uiguriskt, utrota en hel kultur, en livsstil. Det är det som är målet och det är det som är syftet med de här lägren, säger Dilxat Raxit.

På spisen puttrar köttgrytan. Rejäla bitar av potatis och morot tillsammans med lamm. Dilxat och hans vän, Zulfia Bawdin, lagar mat tillsammans. Hon hjälper också till att tolka från uiguriska när språket brister eller tappas i ilskan och indignationen.

Som talesperson för World Uyghur Congress, en av de största intresseorganisationerna för både exiluigurers rättigheter och för uigurers rättigheter i Kina, är det kinesiska som är det internationella språket. Det är på kinesiska som Dilxat Raxit kommenterat den pågående situationen under tio års tid i mängder av internationell press. Han har blivit uppringd av New York Times, Al Jazeera, franska Le Monde och många fler. Och från sin lägenhet i en förort till Stockholm följer han noga utvecklingen i det tidigare hemlandet.

Sedan han tvingades fly från sitt hem i den autonoma regionens huvudstad Ürümqi har han aldrig varit tillbaka. Det var 1997 och Dilxat Raxit var nyss fyllda 30 år när han lämnade sitt tidigare liv bakom sig.

Fram till dess hade han levt ett bra liv i Xinjiang, trots att han kom från en uigurisk familj. Hans föräldrar var båda högt uppsatta i kommunistpartiet och statsanställda. Det gav familjen förmåner och anseende, och Dilxat Raxit möjlighet att som 16-åring söka militärtjänst. Trots att uigurer egentligen inte tilläts arbeta inom den kinesiska militären. Men ju äldre han blev desto mer medveten blev han om förtrycket mot den folkgrupp han själv var en del av.

Ett brev som besvaras av säkerhetstjänsten

Efter militärtjänsten började Dilxat Raxit att arbeta på kulturdepartementet i Ürümqi, även det en förmånlig position som, tillsammans med hans familjebakgrund, signalerade lojalitet mot Kina. En del i arbetet vid departementet var ett utbyte med Tibet. Han reste på tjänsteresa till Tibet, landets andra autonoma region, för att lära sig mer om tibetaners kultur och situation och tog emot representanter från Tibet hemma i Xinjiang.

Nu började Dilxat på allvar se och oroas över uigurernas situation. Han såg hur de förfördelades. Hur staten pumpade in pengar i det som ansågs främja kinesisk kultur och tradition medan alla ansökningar för initiativ och projekt som skulle utveckla uigurers kultur fick avslag. Och trots sin ställning började Dilxat Raxit genomskåda hur han själv blev behandlad. Han kände sig på pappret betrodd men i praktiken upplevde han samma misstänksamhet som han först hade upplevt inom militären.

– Det fanns aldrig några pengar och jag såg hur allt var under kontroll. Uigurisk musik, låttexter – allt.

Utbytet med Tibet mynnade ut i ett öppet brev, skrivet tillsammans med ungdomar från Tibet och Xinjiang till Kinesiska politbyrån, ett av de högsta politiska organen i det kommunistiska Kina.

– Vi påpekade att våra studenter som studerade inne i Kina skulle visas respekt för sina traditioner. Att de till exempel skulle få lov att hålla på sina mattraditioner, både Uigurer och Tibetaner har sina traditioner. Och vi påpekade att de skulle behandlas med respekt för sin kultur, berättar Dilxat.

– Vi skrev att vi bryr oss inte om vem som styr regionen men vi måste få vara stolta över vår plats och vår historia.

De fick inget svar. Istället fick Dilxat påhälsning av säkerhetspolisen.

– Först ett besök på arbetsplatsen, sen mitt hem. De sa att jag skulle tänka igenom vad jag hade gjort och återkomma till dem.

Dilxat Raxit insåg att hans tid på departementet och möjligheterna till ett vanligt liv i Ürümqi var slut. Han tog kontakt med bekanta utomlands och flydde.

– Jag var en av de första som arbetade som militär och var uigur, så när jag blev politiskt aktiv var jag tvungen att lämna landet. Det sågs som ett oerhört stort svek. Staten är stolt över sina militärer och om en militär flyr ur landet med andra politiska tankar ses det som skamligt för hela staten.

Få vågar berätta

Kina har en enorm kontroll över informationsflödet till och från Xinjiang. Det är i praktiken omöjligt för en uigur i Xinjiang att ha kontakt med vänner och släktingar utomlands. Fler vittnesmål har kommit om att kontaktförsök från utlandet har varit skäl till godtycklig internering. Många exiluigurer har vittnat om att de inte längre får kontakt med sina familjemedlemmar och vänner i Xinjiang och oron är stor.

Det gör att det är svårt för exiluigurer att prata om situationen i hemlandet. Dilxat Raxit är en av få som gör det öppet. Och sedan hans mamma dog 2003 har han tagit allt större risker. Men det kommer med ett högt pris. Flera personer har, enligt Dilxat Raxit, dömts till livslånga fängelsestraff där en del av anklagelserna har varit just påståenden om att personerna haft kontakt med Dilxat. Och även på hemmaplan i Sverige har hans tydliga ställningstagande kostat.

– Uigurer i Sverige är rädda för att umgås med mig, rädda att deras familjer i Kina ska drabbas. Jag bjuds inte in till bröllop eller minnesstunder. De blir oroliga av min närvaro.

2011 uppstod en av de största etniska sammandrabbningarna i Xinjiangs historia. Närmare 200 personer dog, majoriteten hankineser, efter upplopp i huvudstaden Ürümqi. I dag är kontrollen av regionens muslimska minoriteter stenhård. Även om majoriteten av den största gruppen av regionens muslimer, uigurer, praktiserar en moderat islam används religionen i dag som skäl till godtyckliga arresteringar.

Redan 2015 bekräftade kinesiska myndigheter att de hade läger som syftade till att ”avprogrammera” terrorister och radikala islamister. Men sedan dess har interneringen eskalerat. Mängder av samstämmiga vittnesmål började sippra ut 2017 och kunde även bekräftas 2018 när den tyska antropologen Adrian Zenz hittade bevis bland offentliggjorda upphandlingsunderlag som visade att kinesiska staten byggde omfattande läger i Xinjiang.

Till en början förnekade staten att de skulle bedriva storskaliga läger. Men efter Zenzs avslöjande ändrades den officiella versionen. Nu pratar kinesiska myndigheter om internat där staten erbjuder yrkesutbildningar. Några siffror för hur många som skulle befinna sig på dessa internat har kinesiska myndigheter aldrig nämnt. Men Adrian Zenz hittade offentliga källor som nämnde att en procent av Xinjiangs uiguriska befolkning kunde bli föremål för dessa ”omskolningsläger”, och enligt kinesiska officiella siffror bor det drygt 11 miljoner uigurer i Xinjiang. Enligt organisationer som World Uyghur Congress, är uigurerna i Xinjiang ännu fler. Och att det skulle röra sig om storskaliga och frivilliga yrkesskolor är det få som tror på.

– Det är både välutbildade och outbildade som tas till lägren; författare, forskare, lärare, studenter, läkare, musiker, arbetare och bönder. De har alla olika bakgrund, så vilken sorts profession skulle de lära sig i lägren?, frågar sig Dilxat retoriskt.

Förutom lägren har Kina installerat avancerade övervakningssystem. Checkpoints med ansiktsigenkänningsmonitorer finns i praktiskt taget varje gathörn i de större städerna. Kina, som under lång tid bedrivit assimileringspolitik, har under de senaste åren vidtagit allt mer repressiva åtgärder.

Flera påtryckningsmedel för assimilation

Dilxat Raxit berättar om oanmälda hembesök där uigurer trots sin religion tvingas att äta fläsk, en politik där majoritetskineser placeras ut som inneboende i uiguriska familjer, ekonomiska förmåner för de uigurer som gifter sig med en hankines, Kinas majoritetsbefolkning, och fördelar i utbildningssystemet för barn med en uigurisk och en kinesisk förälder.

– De försöker att tvätta både våra hjärnor och vårt blod, säger Dilxat Raxit som med allt större missmod ser på de krympande möjligheterna för uigurerna i Xinjiang.

– Den systematiska förnedringen gör att uigurer tappar kraft. Det är svårt att acceptera att kriget pågår år efter år, de kommer att tröttna och tillslut böja sig och ge efter. Eller så finns risken att konflikten blir värre. Att den blir våldsam. Jag är mycket orolig.

Sedan mars 2019 har Sverige fattat ett generellt beslut om att muslimer från Kina har flyktingstatus och därigenom lättare får asyl. Där ligger Sverige i framkant. Men Dilxat Raxit saknar politiska påtryckningar och kraftiga politiska ställningstaganden gentemot Kina. Enligt Dilxat Raxit har uigurer i Kina inte längre någon möjlighet att själva påverka sin situation på något konstruktivt och fredligt sätt.

– Uigurer kan inte göra något. Den enda möjligheten för en uigur i Kina är att säga att ”jag är kines”. Men om människovärdet kränks konstant tvingar du människor att kämpa för sitt värde. Då kommer det att bli krig i mitt hemland. Ju mer de plågas desto större behov av att visa missnöje, och visar de sitt missnöje och demonstrerar då får kinesiska staten rätt, då kallas de för terrorister.  

Anna Fröjd