Drömmen om revolutionen

De var inte som de andra. År 1995 bildade ett gäng ungdomar från Bromma organisationen Oberoende unga nationalister, senare omdöpt till Nationell ungdom, NU. Det var en tid då den svenska extremhögern generellt förknippades med skinnskallar, vit makt-musik och heilande uniformerade nazister. En skrikig och skränig ungdomsrörelse som många gånger betraktades mer som en politisk subkultur än en rörelse.
Ungdomarna från den välmående stockholmsstadsdelen Bromma ville vara något annat. Ingen skulle uteslutas på grund av sina åsikter, gick det att läsa i organisationens stencilerade medlemsblad. Men samtidigt drog de en tydlig gräns. Inga droger. Inga "kickersgäng" eller skinnskallar.
Oberoende unga nationalister var finare än så. Mer seriösa än så.

Inspirationen hämtades från Sverigedemokraterna och den mer respektabla rasismen. Organisationen rekommenderade sina medlemmar att läsa BSS-veteranerna Leif Zeilon och Christoffer Jolins böcker. Helt annan litteratur än den terrorvurmande litteratur som hyllades hos den uttalade nazistiska rörelsen.

Nationell ungdom såg Sverigedemokraterna som sina allierade, och Sverigedemokraterna såg positivt på det nya tillskottet. Bland annat gav partiet ett litet, men symboliskt viktigt, ekonomiskt bidrag.

Nationell ungdom växte fram i det vakuum som uppstått i den stockholmska extremhögerns politiska landskap. Snart blev Nationell ungdom det enda alternativet för många av de som under 90-talets hälft varit i aktiva i det löst sammansatta nätverket Vitt ariskt motstånd (VAM) och de organisationer som följt i dess spår, men som av olika skäl kollapsat.

År 1997 valdes Erik Hägglund, tidigare aktiv i fascistiska Riksfronten till ordförande. Organisationen radikaliserades men elitismen levde vidare. Nationell ungdom skulle fortfarande vara något annat än resten av rörelsen. Det ställdes höga krav på medlemmarna. Genom "andlig skolning" och friluftsaktiviteter skulle de skapa en "stark och sund ungdom, en ungdom befriad från det materialistiska samhällets brister". Nya medlemmar kontrollerades noga och släpptes inte in förrän de intervjuats.

År 1997 lanserades tidningen Folktribunen och innehållet klargjorde Nationell ungdoms snabba radikalisering. Den "demokratiska nationalismen" hade nu slutligen bytts ut mot ett rasrevolutionärt budskap. Läsarna introducerades till den amerikanska moderna nazismens nestor William Pierce, vars roman Turners dagbok hade fungerat som förlaga för en våg av högerextrem terror i USA under 1980-talet. Även den fanatiske rumänska fascisten Corneliu Codreanu lyftes fram som en förebild. Codreanu drev under mellankrigstiden den våldsamma underjordiska fascistiska terrorgruppen S:t Mikaels legionärer, mer känd som Järngardet. Codreanu, som var en kristen fanatiker, avskydde demokratin och drömde om en nation styrd av elit som själv skulle välja in sina medlemmar, likt en religiös sekt. Det nya samhället krävde en "ny människa" och Järngardet skulle gå i täten för revolutionen. Endast den hängivne fick bli medlem och Järngardets elit skulle leva som man lärde, avstå från värdsliga nöjen, leva i celibat och ledas av organisationens dödskult, där det ultimata offret var att dö för saken, att bli martyr.

Codreanus organisation gjorde sig skyldiga till politiska mord och pogromer mot framför allt judar. Codreanu fängslades och 1938 avrättades han efter att hans organisation svarat på fängslandet med fler attentat.

År 1997 bildades organisationen Svenska motståndsrörelsen, SMR, som en förlängning av Nationell ungdom. SMR blev en liten sluten elitgrupp, NU dess ungdomsförbund. En av inpirationskällorna var det rumänska Järngardet.

Svenska motståndsrörelsen inspirerades av Järngardets organisatoriska modell och på samma sätt som Järngardet skulle Svenska motståndsrörelsen vara en plats för de hängivna, en samling av fanatiker. I samband med lanseringen av den nya organisationen deklarerades de hårda kraven.

"Själva Motståndsrörelsens organisationsstruktur får förbli hemlig. Lojalitet, lydnad, disciplin och mod kan dock sägas vara grundstenarna för de som är medlemmar. Ingen man kan gå med i Motståndsrörelsen om han inte kan eller är beredd att med våld försvara sig själv, sin organisation eller sina kamrater om så är nödvändigt....Veklingar och fegisar har ingen plats hos oss. Ingen ska kunna undgå sin manliga plikt."

Runt millennieskiftet växte de interna konflikterna. På ena sidan stod den renläriga nationalsocialistiska falangen, med Klas Lund i spetsen. Klas Lund, som under början av 1990-talet blev något av en talesperson för Vitt ariskt motstånd, efter att han gripits av polis i samband med ett rån, hade klivit in i organisationen och fått ett stort inflytande genom sin plats i Folktribunens redaktion.

Den andra falangen förespråkade en, förvisso revolutionär, men bredare, mer socialt inriktad rörelse, inspirerad av italienska Forza Nuova och det tyska partiet NPD. De hade båda lagt de mest uppenbara kopplingarna till 1930-talets åt sidan och framstod, i den nationalrevolutionära falangen, som nyskapande.

År 2001 splittrades organisationen och Klas Lund stod kvar som ledare. Svaret blev återigen elitism och höga trösklar.

År 2003 presenterade Klas Lund sin vision för den organisation som han nu hade full makt över. I den nya tidningen Nationellt motstånd skrev han:

"Motståndsrörelsen behöver skrämma bort de klentrogna och de fega från kampen. Det handlar inte om att rekrytera så många som möjligt, utan först och främst om att rekrytera de fåtal som kan fylla ut leden inom organisationen. Att förse organisationen med en inre kärna av fanatiska aktivister som i sin tur i allt mer omfattande grad för ut det nationella budskapet till massorna."

Klas Lunds ambitioner var tydliga. Svenska motståndsrörelsens aktivister skulle förberedas på att använda våld.

"Utövandet av kampsport fyller flera uppgifter, det hjälper till att upprätthålla disciplinen inom organisationen samtidigt som det verkar fysiskt fostrande på våra medlemmar. Det skapar en slagkraftig kader av medlemmar som slagkraftig och aggressiv växer med den fysiska kapaciteten. Detta är nödvändigt för att skapa en kamporganisation."

Sedan Svenska motståndsrörelsen, och det numera nedlagda Nationell ungdom, formerades i sin nuvarande tappning har principen varit densamma. Stark intern kontroll. Politisk sekterism och fanatism.

Svenska motståndsrörelsen medlemmar beläggs med detaljerade rutiner och instruktioner för hur de ska leva livet som medlem. Varje aktivitet ger poäng efter en, för den oinvigde, obegriplig logik. Poängen ska sedan rapporteras in till överordnad och blir en effektiv kontrollmekanism för ledningen. Det finns regler för hur medlemmar ska tilltala varandra beroende på rang, instruktioner för vem som ska sitta var under föreläsningar, hur man framför sitt ärende under ett möte, hur man ska äta sin mat, sova och marschera. En perverterad militär ordning i syfte att hålla medlemmarna i schack.

Och så finns våldet. I de interna mötesprotokoll som finns tillgängliga i den förundersökning som ligger till grund för åtalen mot de som utförde attacken i Kärrtorp är talet om våld ständigt återkommande och normaliserat. När andra partier diskuterar utspel och dörrknackningskampanjer pratar Svenska motståndsrörelsen om våld. Om att de blivit attackerade eller att de ska ha gått till attack.

Anfallet mot demonstrationen i Kärrtorp i december var ingen isolerad händelse. Svenska motståndsrörelsen har vandaliserat konstutställningar, vid flera tillfällen attackerat demonstrationer, dömts för vapenbrott, misshandel av politiska motståndare, homosexuella, invandrare och andra som kommit i deras väg.

När det rättsliga efterspelet nu tar sin start är det inte Svenska motståndsrörelsens aura av våld som oroar ledningen. Tvärtom, den är en pr-seger. Organisationen vill bli sedd som farlig och kompromisslös. Det som stör är den bristande disciplinen. Att organisationen, trots alla instruktioner och påminnelser om att hålla tyst i förhör och att vara försiktig med sina dokument, nu står med byxorna nere.

När unga sympatisörer pratar ut i förhören och interna papper ligger tillgängliga när polisen gör husrannsakan faller hela korthuset. Revolutionen känns möjlig när planerna hålls hemliga.
Det är lättare att känna sig som ett hot när man vandrar i skuggorna.
Nu ligger allt i ljuset.

Och nu ser vi alla vad som finns bakom sköldar, stränga miner och pompösa propagandafilmer. Ett gäng pojkar, män och några kvinnor som leker revolution. De är farliga för de som kommer i deras väg och de underblåser rasismen i samhället, men de kommer aldrig att kunna utmana makten på det sätt man drömmer om. En liten grupp som bygger murar runt sig själv för att slippa se sanningen i vitögat. Att de "svenskar" man säger sig försvara avskyr dem och numera kanske till och med bara skakar på huvudet åt den lilla värld de lever i.

Daniel Poohl