Ett finger till Herman Lundborg

Konstnären Katarina Pirak Sikku bor och arbetar i Jokkmokk. I sitt konstnärskap har hon undersökt det svenska rasbiologiska arvet, ofta utifrån sin egen identitet som same. 

– Tidigt i mitt konstnärskap intresserade jag mig för historier som gör ont i mig, tvångsförflyttningar och förlusten av språk, men av en slump hittade jag instrument från Rasbiologiska institutet och de gjorde mig nyfiken. Jag har ju prövat de här instrumenten på mig själv, jag har mätt mig och det är inte en fysisk smärta. Så vad består den smärtan av som så många av oss känner?

I sitt senaste verk Här är vårt svar. Vi är fortfarande kvar – en respons på albumet ”Till minne av en rasbiologisk exp bland Gellivare lappar 1925 Martin Nilsson” vill hon ta tillbaka både området och personerna som exploaterats i expeditionen, finansierad av Herman Lundborg och Rasbiologiska institutet. I augusti 2020 reste hon själv i expeditionens spår för att genom fotografi ta tillbaka platserna – men för att återta familjehistorierna tog hon hjälp av tre personer med släktkoppling till de samer som dokumenterades i den specifika resan samma månad 1925.

En av dessa är artisten och musikproducenten Magnus Ekelund eller Kitok som han kallar sig som artist efter pappans samiska namn. Det är på den sidan familjen som kopplingen till projektet ligger. 

– Jag är ingen historiker, jag känner bara till att jag har släktingar som har varit del i det där och det är tungt men det är inget jag går runt och tänker på. Jag är ju svensk, 100% svensk och 100% same. Vissa kanske skulle beskriva det som mellanförskap. Uppvuxen i samisk kultur och svensk tradition.

Kitoks bidrag är ett pappersark fyllt med tankar och låttexter – bidraget beskriver han som ett sätt att föra in lite av sitt eget blod, sitt eget uttryck, i släktskapet. Han vill visa på hur delar av förtryck, missförstånd och okunskap lever vidare – även om det i dag inte är med risk för rasbiologiska mätningar.

– Jag är inte aktivist. Mina texter är inte politiska, ändå det blir lätt politik av det. Mina föräldrars generation var den tysta generationen som bytte efternamn för att det skulle låta svenskt. Min generation försöker ta tillbaka det som varit vårt. Det är inte viktigt att markera att man är annorlunda men viktigt att vissa inte går runt och är halva människor. 

– Jag skulle vilja kunna skita i samernas nationaldag på samma sätt som jag skiter i Sveriges. Får man sitt erkännande och får bli synliggjord så är det inte så viktigt att hävda vem man är hela tiden. Det är mer klädsamt. Men är man ständigt ifrågasatt så lär man sig att svara så gott man kan på sitt sätt.

För Katarina Pirak Sikku har projektet och hennes konstnärliga fokus också ett helande syfte. Om så bara för att få rensa luften lite. 

– Syftet är att ta tillbaka både området och personerna – och att säga att ni hade så jävla fel. Herman Lundborg är otroligt nedsättande i sina skrifter om samer. Jag känner att jag vill visa dem lite finger. Även en liten hämnd är en hämnd.

Förutom Kitok medverkar även konsthantverkaren Katarina Spiik Skum och formgivaren Anna-Stina Svakko.

Projektet visas just nu som en del av samlingsutställningen ”Med nya ögon – Mellankrigstiden genom linsen” på Göteborgs konsthall fram till den 27 mars.

Artikeln är hämtad från kommande numret av tidskriften Expo (#1-2022).

Anna Fröjd