En svensk raspionjär

I Paris finner jag fotografier av ett par kranier där någon skrivit med svart bläck rakt över skallbenet. Skallarna är en gåva från Stockholm, det står att den ena är från Mälaren i Uppland, ”des bords du lac Mélarn”, och den andra från Kvikkjokk i Lappland. Ett år är också antecknat, 1856. Under bilderna har någon tillagt att i Paris har skallarna använts för att undervisa om människoraser.

Professorn i anatomi vid Karolinska institutet i Stockholm Anders Retzius hade just dessa år presenterat sitt skallindex för rasindelning av människor i kortskallar och långskallar. Systemet hade fått stort internationellt genomslag och i ett slag gjort Sverige till en av de ledande forskningsnationerna då det gällde att mäta och definiera människoraser.

I Frankrike hade samtidigt antropologin grundats som en ny vetenskap, läran om människan. Ämnets grundare Paul Broca och Armand de Quatrefages i Paris höll människoraser för en självklarhet. Det gällde bara för forskarna att komma på hur detta på förhand givna system var skapat av naturen.

Skallar och skelett från okända trakter togs in till vetenskapens upplysta salonger. Rasforskning bedrevs snart vid museer, antropologiska sällskap och universitetsinstitutioner i många länder. Forskare samlade, skickade och bytte med varandra, inte bara skelettdelar utan även avgjutningar i gips och fotografier både på levande människor och kranier.

Via sökningar på webben gör jag efterforskningar i de stora lärda institutionernas samlingar och bildarkiv. Jag har redan gjort flera böcker och dokumentärfilmer om arvet efter rasforskningen. Men historien har vuxit med tiden och fortfarande finns det mycket kvar att upptäcka och berätta om. De fotografiska bildarkiv där jag nu söker är som oceaner av exponerade ögonblick. Samlade och ordnade efter äldre tankar om vad som egentligen varit viktigt att fånga på fotografi. Somligt är digitaliserat, annat är det inte och då får man leta på plats istället.

Ett kranium med tydlig påskrift i bläck rakt över pannan finns i den anatomiska samlingen i Lund. ”Lappflickan Maria” står det, och ett efternamn, född i Lycksele lappmark. Maria hade varit intagen som patient på Lunds hospital, och när hon dog där på sjukhuset blev hennes kropp tillvaratagen. Man får förmoda att läkarna redan
i förväg hade ringat in de patienter vars kroppar var särskilt intressanta för forskning och undervisning. Inne på sinnessjukhuset fanns ett skelettkokeri där benen gjordes rena.

Överallt där läkare utbildades fanns också anatomiska samlingar, eftersom sådana behövdes för undervisningen. På Karolinska institutet i Stockholm bestod samlingen till större delen av kvarlevor från svenskar och i viss mån finnar, alltså de kroppar som varit enklast att få tillgång till när fångar och patienter avled på anstalter och fängelser i Stockholmstrakten.

Men i Anders Retzius samling på Karolinska institutet fanns även 22 så kallade ”lappkranier”, och de var särskilt intressanta för vetenskapen. Ingen annan anatomisk samling i världen hade så många.

Rasforskningen ingick på 1800-talet i ett vidare sammanhang där kolonialherrar och imperiebyggare i Europa hade världen för sina fötter. Det var en tid när man gärna ville få äkta européer beskrivna för att kunna dra gränser och skapa hierarkier gentemot andra folk. En definition av ”européer” tillhandahölls av språkforskningen.

Forskare hade nämligen upptäckt att så gott som alla europeiska språk var släkt, och man kallade språken ”indoeuropeiska” eftersom även persiska och sanskrit i Indien ingick i samma språkfamilj. Idéhistorikern Sten Högnäs har beskrivit hur européer utifrån språken började definieras som en enda stor mänsklig familj.

Men hur man i samma penndrag också skilde ut vissa språk som inte hörde dit, som hebreiska, finska och samiska. De var inte med i den europeiska familjen. Att judarna inte hörde dit, avslöjades av deras språkliga släktskap med arabiska. Finnar och samer hade språk som tillhörde en finsk-ugrisk stam, så de blev av samma skäl en sorts asiater, så kallade mongoler.

Eftersom språken inte var släkt så kunde människorna inte heller vara det, antog man. Indelningen mellan språk blev en indelning mellan folk. Germanska språk blev i tanken till germaner och finska språket blev till finnar. Visserligen hade människor med svenska, finska och samiska som modersmål delat samma rike i sex hundra år eller mer. Men forskarnas slutsats blev ändå att i de nordvästra delarna av Europa var människor de allra djupaste främlingar. De hade en lång gemensam historia då de levt sida vid sida – men de var ändå inte släkt.

Raslärorna hade alltså en egen inre logik som fick en stor föreställd rasgräns att dras rakt igenom det som var den tidens rike, den svensk-norska unionen. Av alla europeiska universitet blev det därför också de nordliga lärosätena i Skandinavien, i Stockholm och Uppsala, som antogs ha särskilda goda förutsättningar att på 1800-talet samla in ett spännande forskningsmaterial om raser och rasskillnader. Den som undrar hur det kommer sig att just Sverige blev en ledande nation inom detta område finner alltså en viktig del av förklaringen där.

Professor Anders Retzius förvärvade kranier från norr längs flera olika vägar under de trettio år han var rektor för Karolinska institutet. En del kom från forskarvänner, som var på expeditioner i norr och ville hjälpa till att lösa människorasernas gåta. Några av hans tidigare elever var provinsialläkare i Lappland, och kunde för sin aktade professor få gravar att öppnas och skelett tas upp för att skickas till Karolinska institutet. Naturligtvis skulle ingen på en kyrkogård i Mellansverige ha kommit på tanken att gräva upp en nyligen begravd person, för att få tag på skelettet. Men i norr var det annorlunda.

En lundaprofessor Zetterstedt hade farit norrut för att samla insekter men kom hem även med kvarlevor efter en viss ”Smör-Thomas” som hade avlidit i Sorsele år 1832. Provinsialläkare J.A. Lindström i Västerbotten fick på 1840-talet tag i kroppar i samband med att han utförde rättsmedicinska obduktioner. Han överlämnade en flicka från Wilhelmina som dött bara två år gammal, och en åldring från Arvidsjaur, Pite lappmark, som hade dött 80 år gammal. Dessutom kranier från en man från Skellefteå, en man från Fredrika, och en man och en kvinna från Lycksele.

De 22 ”lappkranierna” utgjorde alltså en särskilt unik och intressant del av Anders Retzius vetenskapliga samling. Det var genom att jämföra dem med hundratals andra kranier av olika sorter som fanns på hyllorna på KI, som han delade in mänskligheten i raser efter deras huvudform. Och utformade det skallindex för kortskallar (brakycefaler) och långskallar (dolikocefaler) som gjorde honom internationellt berömd.

De avfotograferade kranierna som jag hittar i Paris är intressanta inte bara för att ledande franska antropologer har fått dem i gåva från Stockholm, för att kunna undervisa om raser enligt Anders Retzius system. Bilderna som nu finns i arkivet på Musée du quai Branly kan faktiskt vara nära nog det enda som finns kvar av Anders Rezius samling av ”lappkranier”, eftersom just den delen av kraniesamlingen blev helt förstörd i oktober 1892, vid en brand i det anatomiska museet på KI.

Bildarkiv kan, precis som samlingar av kvarlevor, förefalla ordlösa och svåra att tolka. Men dessa bevarade gamla samlingar bildar gångar tillbaka in i tänkandet. Genom att följa dem kan man få syn på processerna då vetandet byggdes upp, då man med nya begrepp försökte dela in och benämna världen. Spåren kan finnas utspridda på vitt skilda ställen, men som pusselbitar går de ändå att foga ihop till en växande bild som blir allt tydligare.

På en brun kartong på Nordiska museet står det ”Folktyper vol. 1”. Där ligger bilder på människor som tittar med stort allvar på fotografen, någon av dem ler men många har en blick av trots eller undran. Som vore de förbryllade över att möta en grupp unga svenska läkare som inte bara vill registrera och fotografera utan dessutom klä av och göra mätningar på 54 ställen på kroppen, varav 28 på huvudet, längs näsan, över pannan och mellan ögonen.

Bilderna togs under en resa i Finland år 1873 som Anders Retzius son Gustaf gjorde efter faderns död. Han for dit tillsammans med några andra unga forskare på KI, alla blivande professorer, för att utforska typer i det finska inlandet. Med skallmätningsutrustning och kamera i packningen var de på jakt efter typiska utseenden. Målet var att hitta belägg för ”en ras” bland den finska befolkningen. Att i ”bygder där blandningen minst kan hafva ägt rum, uppspåra de ursprungliga typerna”. De for runt med häst och vagn och spanade längs vägarna eller gick ibland till fots och sökte få kontakt med människor. De sökte också på ödekyrkogårdar och övergivna begravningsplatser efter gravar som kunde lämpa sig att gräva upp. Med sig hem i packningen hade de 42 skallar, som sedan märktes med ordet ”finne” i samlingen på KI.

Efter resan gav Gustaf Retzius ut en väldig bok där han beskrev finska seder, bastubad och kantelespel, men också publicerade tabeller över ett hundratal personer med namn, ålder, hemby och måtten på deras kroppar och huvuden. Boken kom 1878 och hade en märklig titel Finska Kranier.

En mycket större undersökning gjorde Gustaf Retzius somrarna 1897 och 1898, och denna gång handlade det om svenskarnas rastillhörighet. Inte mindre än 45 000 värnpliktiga svenskar mättes i samband med att de mönstrade: ”kroppsstorlek” (längd, famnbredd, armbredd, ”sitthöjd” och benlängd), kraniets längd och bredd, ansiktets form och färgen på hår och ögon, samt hemvist i olika landskap. Tiotusentals blanketter med måttuppgifter togs om hand av räknebiträden för statistisk bearbetning. Varefter Gustaf Retzius, tillsammans med professorn i anatomi i Lund Carl Magnus Fürst, sökte bland alla dessa värden efter ett vetenskapligt svar på frågan om var i landet svenskarna var som renast. Slutsatsen publicerades år 1902, och den blev att Sverige var ett enhetligt och i stort sett rasrent land: ”Svenskarne torde i själva verket vara de jämförelsevis renaste återstoderna af de gamla germaniska folken, och de utgöra än i dag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk.”

I sin samtid togs detta på stort allvar, på ett sätt som är lite svårt att förstå i dag. Retzius och Fürsts tanke var att undersökningen om svenska folkets rastillhörighet skulle upprepas ungefär vart 25 år, för att man skulle kunna följa och jämföra en förändring.

Ett par år efter Gustaf Retzius död beslutade Sveriges Riksdag också år 1921 att inrätta ett institut, med huvuduppgift att genomföra sådana undersökningar. Statens institut för rasbiologi var vetenskapligt sett helt beroende av den omfattande rasforskning som redan hade gjorts i Sverige under 1800-talet. Även dess chef och grundare professorn i rasbiologi Herman Lundborg var personligen djupt präglad av en övertygelse om hela rasprojektets omätliga betydelse, som vilade på de äldre forskarnas resultat. Gång efter gång hyllade Lundborg Anders Retzius som den store föregångaren och satte hans porträtt på helsida i inledningen till flera av sina egna verk.

Knappt 25 år efter den första studien utkom rasbiologiska institutet med en stor inventerande undersökning av svenska folkets fysiska antropologi 1926 där man hänvisade tillbaka till de äldre resultaten. 

Det skulle med tiden visa sig att raslärornas enkla schabloner inte fungerade. Människosläktet varierar på så många olika sätt, och kan beskrivas och differentieras på många olika vis. Men arvet efter rasforskningen levde ändå kvar rätt länge. I början av 1960-talet höll en excentrisk docent i fysisk antropologi Bertil Lundman föreläsningar i ämnet vid Uppsala universitetet, kursen ingick i läkarutbildningen. På Historiska museet i Stockholm stod då en monter kvar i stenålderssalen med forntida kranier uppmärkta som finnar, lappar och svenskar. Rastyperna hade enligt äldre arkeologi befolkat historien. Ett lägre stående jaktfolk, urfinnar, hade trängts undan av mer högstående jordbrukare, urgermaner. Det kunde beskrivas som en strid om livsrum mellan raser på olika utvecklingsstadier. 

Länge var äldre svensk rasforskning ett rätt bortglömt kapitel, och jag har förundrats över hur den efterhand ofta har gjorts osynlig – eller mer oskyldig – än den var, exempelvis i de biografier om Anders och Gustaf Retzius som getts ut på senare år.

För vad betyder arvet i vår tid, vad talar de till oss om? Samlingarna har en inneboende historia som berättar om tänkesätt och kunskapshistoria. Vad som varit vetande, sanning och rätt och fel i andra tider. De kastar ett sidoljus, som ger djup och reliefverkan, åt hur processer kan gå till när kunskap byggs upp. I vårt tänkande, i våra begrepp och vår världsförståelse finns också mönster kvar, mer eller mindre vaga, av hur man tänkt och förstått världen en annan gång.

Allt detta påminns jag om då en äldre dam kommer fram efter ett föredrag jag hållit om rasbiologins historia. Hon säger:

”Jag blev så besviken. Jag trodde att du skulle tala om rasforskning.”

”Hur menar du?” frågar jag.

”Ja, jag har gjort ett DNA-test och fått veta att jag är 24 procent skandinav, 22 procent västeuropé och 4 procent finsk, eller hur det nu var. Så raserna verkar ju finnas, inte sant? Jag hade hoppats att du skulle berätta mer om det.”