Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Oktober 2015. Sverigedemokraterna har precis annonserat att de lämnar sitt arbete i riksdagen för att ge sig ut på gator och torg. Kriget i Syrien har lett till den största flyktingkatastrofen i modern tid, och många försöker hitta en fristad i Europa. Många söker sig till Sverige.

Sverigedemokraterna vill försöka få till en folkomröstning i frågan. Flyktingarna måste stoppas. Sverige ska räddas. På ett regnblött torg i Trelleborg står Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth och talar inför storpublik. Där finns nyfikna åhörare, partimedlemmar och småklungor med nazister och fascister.

Kent Ekeroth eldar upp publiken:
"Det viktiga är att vi ska förändra det här landet, så låt inte media lura er. Det vet ni ju redan om, annars skulle ni inte stått här idag. Men lita inte på media. Vi har andra kanaler som börjar växa fram. Titta på dem, läs dem."

Ekeroths uppmaning är inget nytt. Extremhögern har alltid bedrivit ett krig mot "systempressen" (som det hette på 30-talet), lögnpressen (som Hitler kallade det) eller Pk-media (som de säger idag).

Men nu tycks de senaste årens hets mot de traditionella medierna verkligen tagit skruv. En ny undersökning från SOM-institutet visar att lite över hälften av befolkningen anser att journalister inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Resultatet har gett ny energi åt en debatt som pågått under de senaste åren. Det finns ett förtroendeglapp mellan allmänheten och medier. I stora drag har det legat på ungefär samma nivå de senaste 27 åren, då mätningarna började. Lite mer än hälften av befolkningen har stort förtroende för tv och radio. Ungefär tre av tio har stort förtroende för dagspressen. Den som djupdyker i statistiken kommer kunna hitta upp och ned-gångar.

Men den stora bilden är ändå tydlig, förtroendet har inte förändrats nämnvärt, trots att branschen går igenom enorma förändringar. Visst kunde utgivare önska sig bättre sig siffror. Men samtidigt är det ett friskhetstecken att det finns viss skepsis mot medier. Ett samhälle där alla litar blint på vad som står i tidningen känns inte så lockande.

Men nu har alltså diskussionen kommit att handla om just den där gruppen som inte litar på medias bevakning om invandringen. Vad har media gjort fel?

Publicistklubbens nya ordförande Anna Hedenmo, känd som ankare i SVT:s Agenda, menar att det bland annat är Jan Helins fel. Jan Helin jobbar idag som programdirektör för SVT, men var länge chefredaktör på Aftonbladet. Och under hans ledning, menar Hedenmo, bidrog Helin till att skapa en kultur där alla som ville rapportera om problem med ett mångkulturellt samhälle stämplades som rasister.
När få vågade ta upp invandringens baksidor så växte misstron hos publiken.

Hedenmo är långt ifrån ensam om sin analys. Om bara journalistiken hade belyst invandringens problem mer så hade inte SD växt, då hade förtroendet för journalistiken ökat.

Det är lite som att tro att vänstersinnade människor kommer att avsky kapitalismen lite mindre om vi bara berättar hur dålig den är.

De flesta är nog ändå överens om att ledarsidor och tyckarjournalistiken har skiftat i tonläge sedan vintern 2015. Och att nyhetsjournalistiken i viss mån hängt på. Men stödet för SD har inte sjunkit. Hur misstron mot medias bevakning har påverkats vet vi inte. Gissningsvis har inte mycket hänt.

Visst skulle journalistkåren kunna ha speglat det stora flyktingmottagandet mer mångsidigt. Men de som tror att journalister döljer något om invandringen är ju inte intresserade av journalistikens många perspektiv. De är intresserade av sitt perspektiv. Oemotsagt och genomgripande.

En avgörande faktor för att så många inte litar på journalisters bevakning om invandring är att det finns en massiv och aggressiv högerextremt formulerad kampanj mot de traditionella mediernas liberalt grundade tolkningsföreträde. Det är i grunden en djupgående systemkritisk protestvåg som drar fram över hela västvärlden, vars argument och perspektiv har spridit sig långt utanför rörelsens kärna.

Det verkligt oroande är att så få av den svenska journalistikens tyckare och tänkare ens vill erkänna att den kan ha med saken att göra. Det om något är ett hot mot framtidens journalistik och dess förmåga att skildra vårt samhälle med öppen blick.

Ämnen i artikeln